Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heer, Oswald - Heer, Jakob Christoph - Heerdt - Heeren, Arnold Hermann Ludwig - Heerlen - Heermann, Johann - Heermann, Hugo - Hefaistion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H:s förnämsta arbeten äro hans växtgeografiska och
paleobotaniska, och han var obestridligen sin
tids såväl mångsidigaste som skarpsinnigaste
paleobotanist. Särskildt har han i hög grad
vidgat kännedomen om den tertiära tidens
vegetation. Banbrytande var hans arbete
Flora tertiaria Helvetiæ (1855—59; med 156 taflor).
Af H:s andra arbeten må nämnas
Flora fossilis Helvetiæ (1877, med 70 taflor),
Contributions à la flore fossile du Portugal (1881) samt framför allt
Flora fossilis arctica (1868—83,
7 digra band med sammanlagdt öfver 400 taflor), i hvilken
han beskrifver Spetsbergens, Beeren Eilands,
Novaja Zemljas, Sibiriens, Sachalins, Alaskas,
Norra Canadas och Grönlands fossila växter
från olika formationer, till stor del utgörande
samlingar från svenska expeditioner. F. ö. har
han i en mängd arbeten beskrifvit växtfossil
från olika ställen i Europa samt äfven från
Madeira, norra Afrika, Sumatra, Nebraska
m. fl. länder. Dessa arbeten måste likvisst här
förbigås, och af hans botaniska kan här anföras
endast det först efter hans död utgifna
Ueber die nivale flora der Schweiz (1884).
I dessa olika arbeten igenfinner man öfverallt
samma skarpa blick, mångsidiga lärdom och
genialiska förmåga att behandla ämnet, så att
resultatet blir i högsta måtto fruktbringande.
Som entomolog har H. ej blott sysselsatt sig
med lefvande insekter, utan äfven utgifvit
vidlyftiga arbeten öfver såväl tertiärtidens
som juratidens. Hans mest omfattande arbete
på detta område torde vara
Die insektenfauna der tertiärgebilde von Oeningen und Radoboj in Kroatien (1847—53).
För oss af särskildt intresse är
Ueber einige insektenreste aus der raetischen formation Schonens (1879).
Slutligen förtjänar nämnas
Die urwelt der Schweiz (1864; 2:a uppl. 1879).
Kanske mer än i något af H:s öfriga arbeten
framträda där författarens lärdom och mångsidighet,
och detta verk torde på sin tid varit oöfverträffadt.
Anmärkningsvärdt är hans antagande af arternas
efter längre perioder af oföränderlighet relativt
snabbt ("språngvis") skeende ombildning till
nya, en åsikt, som ganska nära kan sägas ansluta
sig till den moderna af H. de Vries förfäktade
mutationsteorien. Jfr J. Justus Heer och
Carl Schröter, "O. H. Lebensbild eines schweizerischen naturforschers" (1885—87), och
G. Malloizel, "O. H. Bibliographie et tables iconographiques" (Stockholm och Berlin, 1887).
A. G. N.
Heer [hēr], Jakob Christoph,
schweizisk författare, f. 1859 i kant. Zürich,
har offentliggjort dikter, reseskildringar
och landskapsbeskrifningar från Schweiz
samt några mycket lästa romaner,
An heiligen wassern (1898; 36:e uppl. 1907),
en haltfull och kraftig skildring från en alpdal med
optimistisk uppfattning af "den nya tidens" förändringar,
Der könig der Bernina (1900; 40:e uppl. 1908),
Felix Notvest (1901; 13:e uppl. 1907),
Der wetterwart (1905; 32:a uppl. 1908) och
Laubgewind (18 uppl. 1908) samt novellerna
Der spruch der fee (1901),
Joggeli (1902; 13:e uppl. 1908) och
Blaue tage (2:a uppl. 1904).
Heerdt [hērt], kommun i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen)
midtemot Düsseldorf. 10,065 inv. (1905). Skeppsvarf, järn- och stålindustri m. m.
J. F. N.
Heeren [hēren], Arnold Hermann Ludwig, tysk
historieskrifvare, f. 1760 vid Bremen, d. 1842
i Göttingen, blef 1784 docent, 1787 e. o. och 1794
ord. professor i filosofi samt 1801 professor i
historia vid Göttingens universitet. Ehuru hans
verksamhet på det filologiska området icke blef
utan betydelse — han utgaf 1785 Menandros’ arbete
"De encomiis" samt 1792—1804 "Eclogæ physicæ et ethicæ"
af Stobæus (4 bd) — var det dock på den historiska
vetenskapens fält, som han vann sitt rykte. Han författade
Idéen über politik, den verkehr und den handel der vornehmsten völker der alten welt (2 bd, 1793—96),
ett arbete, som riktade uppmärksamheten på förut
mindre beaktade sidor af forntidens kultur. Icke
mindre uppseende väckte hans
Geschichte der staaten des alterthums (1799, sv. öfv. 1817) och
Geschichte des europäischen staatensystems und seiner colonien (1800, sv. öfv. 1819 och 1865). Bland hans öfriga arbeten märkas
Geschichte des studiums der classischen literatur seit dem wiederaufleben der wissenschaften (2 bd, 1797—1802),
Untersuchungen über die quellen der vorzüglichsten alten historiker und geografien och
Versuch einer entwickelung der folgen der kreuzzüge (1808; prisbelönt af Franska institutet).
En samling af H:s Historische werke utkom 1821—26.
Jämte Ukert grundlade H. det ännu fortgående
samlingsverket "Geschichte der europäischen
staaten" (1829, Fr. A. Perthes’ förlag i
Gotha). Det var på anmodan af utgifvarna
af detta verk, som E. G. Geijer skref sin
"Svenska folkets historia", och med denna
samling ha äfven införlifvats F. F. Carlsons
"Sveriges historia under konungarne af
pfalziska huset" och en teckning af Sveriges
historia 1718—1809 af L. Stavenow. 1833—40
redigerade H. "Göttingische gelehrte anzeigen."
V. K—r.*
Heerlen [hēr-], köping i nederländska prov. Limburg.
Omkr. 6,500 inv. Kallvattenkuranstalt, nyligen anlagd och
mycket besökt. Kneippkurer och den vanliga kallvattenkurens badformer.
Ln.
Heermann [hēr-], Johann, tysk psalmdiktare,
f. 1585 i Raudten i Nedre Schlesien, d. 1647 i
Lissa i Polen, var 1611—38 kyrkoherde i Köben
an der Oder och utöfvade där under trettioåriga
krigets pröfningsår en välsignelserik verksamhet,
som gifvit honom ett rum bland den lutherska
kyrkans ädlaste gestalter. H., som fått sin
litterära utbildning inom den första schlesiska
skolan, blef genom den språkliga förfiningen
i sin poesi en föregångsman för det skede
inom den tyska psalmdiktningen, som nådde sin
fulländning i P. Gerhardt. Svenska psalmboken
upptager sex psalmer af H. (77, 123, 160, 176,
207 och 244), bland hvilka Jesu, djupa såren
dina räknas till den lutherska psalmdiktningens
pärlor. Biogr. af Ledderhose (2:a uppl. 1876).
E. N. S—g.
Heermann [hēr-], Hugo, tysk violinist, f. 1844 i
Heilbronn, utbildad i Bruxelles och Paris, sedan
1865 konsertmästare i Frankfurt a. M. och 1878—1904
violinlärare vid Hochska konservatoriet
där, har på konsertresor vunnit namn som fin och
gedigen violinist. Han spelar prim-violinen
i den af honom bildade, högt ansedda
stråkkvartetten (med Hugo Becker som cellist).
E. F—t.
Hefaistion (grek. Ἡφαιστίων,
lat. Hephæstio). 1. En macedonier, Amyntors son,
var Alexander den stores förtrognaste vän och
deltog i dennes fälttåg, under hvilka han stundom
förde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
