H:s förnämsta arbeten äro hans växtgeografiska och paleobotaniska, och han var obestridligen sin tids såväl mångsidigaste som skarpsinnigaste paleobotanist. Särskildt har han i hög grad vidgat kännedomen om den tertiära tidens vegetation. Banbrytande var hans arbete Flora tertiaria Helvetiæ (1855—59; med 156 taflor). Af H:s andra arbeten må nämnas Flora fossilis Helvetiæ (1877, med 70 taflor), Contributions à la flore fossile du Portugal (1881) samt framför allt Flora fossilis arctica (1868—83, 7 digra band med sammanlagdt öfver 400 taflor), i hvilken han beskrifver Spetsbergens, Beeren Eilands, Novaja Zemljas, Sibiriens, Sachalins, Alaskas, Norra Canadas och Grönlands fossila växter från olika formationer, till stor del utgörande samlingar från svenska expeditioner. F. ö. har han i en mängd arbeten beskrifvit växtfossil från olika ställen i Europa samt äfven från Madeira, norra Afrika, Sumatra, Nebraska m. fl. länder. Dessa arbeten måste likvisst här förbigås, och af hans botaniska kan här anföras endast det först efter hans död utgifna Ueber die nivale flora der Schweiz (1884). I dessa olika arbeten igenfinner man öfverallt samma skarpa blick, mångsidiga lärdom och genialiska förmåga att behandla ämnet, så att resultatet blir i högsta måtto fruktbringande. Som entomolog har H. ej blott sysselsatt sig med lefvande insekter, utan äfven utgifvit vidlyftiga arbeten öfver såväl tertiärtidens som juratidens. Hans mest omfattande arbete på detta område torde vara Die insektenfauna der tertiärgebilde von Oeningen und Radoboj in Kroatien (1847—53). För oss af särskildt intresse är Ueber einige insektenreste aus der raetischen formation Schonens (1879). Slutligen förtjänar nämnas Die urwelt der Schweiz (1864; 2:a uppl. 1879). Kanske mer än i något af H:s öfriga arbeten framträda där författarens lärdom och mångsidighet, och detta verk torde på sin tid varit oöfverträffadt. Anmärkningsvärdt är hans antagande af arternas efter längre perioder af oföränderlighet relativt snabbt ("språngvis") skeende ombildning till nya, en åsikt, som ganska nära kan sägas ansluta sig till den moderna af H. de Vries förfäktade mutationsteorien. Jfr J. Justus Heer och Carl Schröter, "O. H. Lebensbild eines schweizerischen naturforschers" (1885—87), och G. Malloizel, "O. H. Bibliographie et tables iconographiques" (Stockholm och Berlin, 1887). ^{A. G. N.} Heer [hēr], Jakob Christoph, schweizisk författare, f. 1859 i kant. Zürich, har offentliggjort dikter, reseskildringar och landskapsbeskrifningar från Schweiz samt några mycket lästa romaner, An heiligen wassern (1898; 36:e uppl. 1907), en haltfull och kraftig skildring från en alpdal med optimistisk uppfattning af "den nya tidens" förändringar, Der könig der Bernina (1900; 40:e uppl. 1908), Felix Notvest (1901; 13:e uppl. 1907), Der wetterwart (1905; 32:a uppl. 1908) och Laubgewind (18 uppl. 1908) samt novellerna Der spruch der fee (1901), Joggeli (1902; 13:e uppl. 1908) och Blaue tage (2:a uppl. 1904). Heerdt [hērt], kommun i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen) midtemot Düsseldorf. 10,065 inv. (1905). Skeppsvarf, järn- och stålindustri m. m. ^{J. F. N.} Heeren [hēren], Arnold Hermann Ludwig, tysk historieskrifvare, f. 1760 vid Bremen, d. 1842 i Göttingen, blef 1784 docent, 1787 e. o. och 1794 ord. professor i filosofi samt 1801 professor i historia vid Göttingens universitet. Ehuru hans verksamhet på det filologiska området icke blef utan betydelse — han utgaf 1785 Menandros' arbete "De encomiis" samt 1792—1804 "Eclogæ physicæ et ethicæ" af Stobæus (4 bd) — var det dock på den historiska vetenskapens fält, som han vann sitt rykte. Han författade Idéen über politik, den verkehr und den handel der vornehmsten völker der alten welt (2 bd, 1793—96), ett arbete, som riktade uppmärksamheten på förut mindre beaktade sidor af forntidens kultur. Icke mindre uppseende väckte hans Geschichte der staaten des alterthums (1799, sv. öfv. 1817) och Geschichte des europäischen staatensystems und seiner colonien (1800, sv. öfv. 1819 och 1865). Bland hans öfriga arbeten märkas Geschichte des studiums der classischen literatur seit dem wiederaufleben der wissenschaften (2 bd, 1797—1802), Untersuchungen über die quellen der vorzüglichsten alten historiker und geografien och Versuch einer entwickelung der folgen der kreuzzüge (1808; prisbelönt af Franska institutet). En samling af H:s Historische werke utkom 1821—26. Jämte Ukert grundlade H. det ännu fortgående samlingsverket "Geschichte der europäischen staaten" (1829, Fr. A. Perthes' förlag i Gotha). Det var på anmodan af utgifvarna af detta verk, som E. G. Geijer skref sin "Svenska folkets historia", och med denna samling ha äfven införlifvats F. F. Carlsons "Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset" och en teckning af Sveriges historia 1718—1809 af L. Stavenow. 1833—40 redigerade H. "Göttingische gelehrte anzeigen." ^{V. K—r.}* Heerlen [hēr-], köping i nederländska prov. Limburg. Omkr. 6,500 inv. Kallvattenkuranstalt, nyligen anlagd och mycket besökt. Kneippkurer och den vanliga kallvattenkurens badformer. ^Ln. Heermann [hēr-], Johann, tysk psalmdiktare, f. 1585 i Raudten i Nedre Schlesien, d. 1647 i Lissa i Polen, var 1611—38 kyrkoherde i Köben an der Oder och utöfvade där under trettioåriga krigets pröfningsår en välsignelserik verksamhet, som gifvit honom ett rum bland den lutherska kyrkans ädlaste gestalter. H., som fått sin litterära utbildning inom den första schlesiska skolan, blef genom den språkliga förfiningen i sin poesi en föregångsman för det skede inom den tyska psalmdiktningen, som nådde sin fulländning i P. Gerhardt. Svenska psalmboken upptager sex psalmer af H. (77, 123, 160, 176, 207 och 244), bland hvilka Jesu, djupa såren dina räknas till den lutherska psalmdiktningens pärlor. Biogr. af Ledderhose (2:a uppl. 1876). ^{E. N. S—g.} Heermann [hēr-], Hugo, tysk violinist, f. 1844 i Heilbronn, utbildad i Bruxelles och Paris, sedan 1865 konsertmästare i Frankfurt a. M. och 1878—1904 violinlärare vid Hochska konservatoriet där, har på konsertresor vunnit namn som fin och gedigen violinist. Han spelar prim-violinen i den af honom bildade, högt ansedda stråkkvartetten (med Hugo Becker som cellist). ^{E. F—t.} Hefaistion (grek. Ἡφαιστίων, lat. Hephæstio). 1. En macedonier, Amyntors son, var Alexander den stores förtrognaste vän och deltog i dennes fälttåg, under hvilka han stundom förde ett