självständigt armébefäl. H. förmälde sig med konung Dareios' dotter Drypetis, en syster till Alexanders gemål Roxane. Han dog i Ekbatana 324 f. Kr. — 2. Grammatiker i Alexandria (omkr. 150 e. Kr.), efterlämnade ett vidlyftigt arbete i grekisk metrik (48 böcker), hvaraf ett af honom själf verkställdt kortfattadt sammandrag (encheiridion) ännu finnes i behåll. Som det enda fullständigare från forntiden bevarade verket af detta slag har det, oaktadt sina många fel, en stor betydelse för kännedomen om de gamles metriska teori och är äfven värderikt genom de många där anförda exemplen ur eljest förlorade skaldeverk. Till arbetet höra två samlingar af scholier (förklarande anmärkningar) äfvensom prolegomena (inledning) af Longinus. Nyare uppl. af Gaisford (1856) och Westphal (1866). ^{A. M. A.} <img l>Hefaistos. (Antik bronsstatyett i Berlin.)

Hefaistos (grek. Ἤφαιστος), grek. myt., eldens och smideskonstens gud. Måhända representerade han från början den från himmelen nedstörtande ljungelden, men sedermera i allmänhet elden som elementarmakt och särskildt som liggande till grund för den vulkaniska kraften. På grund af eldens stora tekniska betydelse gällde han tillika som den konstfärdiga yrkesverksamhetens och företrädesvis smideskonstens gud. Grekernas ringaktning för handtverksarbetet har dock i viss mening återverkat äfven på dettas representant inom gudavärlden och åt H:s personlighet förlänat vissa burleska drag, genom hvilka han märkbart skiljer sig från Olympens öfriga, uti ideal stil hållna gudagestalter. Han är enligt Homeros en son af Zeus och Hera, men redan från födseln halt eller lam, därför äfven kallad Kyllopodīon ("krumfotad"). Den stundom i samma riktning tolkade benämningen Amfigyēeis torde snarare åsyfta hans båda kraftigt utbildade armar. På grund af nämnda lyte ville hans moder icke kännas vid honom, utan slungade honom ned från Olympen, hvarvid han upptogs och vårdades af hafsgudinnorna Thetis och Eurynome. Hos dem dvaldes han nio år, gömd i en af Okeanos' grottor, och tillverkade åt dem många konstigt arbetade smycken. Enligt en annan, likaledes hos Homeros förekommande, saga ville han en gång komma sin af Zeus misshandlade moder till hjälp, men Zeus fattade honom vredgad i fötterna och slungade honom ned på Lemnos. Yngre sagor härleda hans vanförhet just från detta fall. Haltheten är för öfrigt ett drag, som återfinnes äfven hos andra indoeuropeiska folks elds- och smidesgudar (den fornnordiske Völundr och den tyske Wieland), och man har velat förklara det som en hänsyftning på eldslågans fladdrande och osäkra gestalt. H. blef emellertid som oumbärlig för gudarna ånyo upptagen i Olympen, där han åt alla gudarna förfärdigade palats af skimrande metall och åt sig själf, till hjälp mot sin halthet, två gyllne med rörelse- och talförmåga begåfvade tjänarinnor, på hvilka han vid gåendet stödde sig. Äfven smidde han Zeus' åskviggar och tillverkade på Thetis' bön en konstrik rustning åt Akilles samt var f. ö. städse villig att med sin konstskicklighet tjäna både gudar och af dem gynnade människor. Enligt Hesiodos var han äfven behjälplig vid den första kvinnans (Pandoras) skapande. Som hans gemål nämnes i Iliaden Charis, i Odyssén Afrodite och hos Hesiodos Aglaia, den yngsta bland chariterna. Hufvudorter för hans dyrkan voro Aten, där han stod i nära samband med Athena, handaslöjdernas gudinna, och i främsta rummet Lemnos, hans mest älskade vistelseort, där han i vulkanen Mosychlos troddes drifva sitt yrke, biträdd af sina tjänsteandar, Kabirerna (se d. o.). Den yngre sagan förlade hans verkstad till berget Etna på Sicilien, där cykloperna voro hans medhjälpare, äfvensom till de vulkaniska öarna Lipara, Hiera och Imbros. Grekernas bildande konst har ofta framställt honom som en kraftfull och välbildad man i den grekiske handtverkarens vanliga dräkt (exomis), med en rund filtmössa på hufvudet, hammare eller smidestång i handen och med ringa eller ingen antydan om halthet. — I den romerska gudaläran motsvaras H. af Vulcanus (äldre form Volcanus), såsom smideskonstens och metallarbetets gud äfven kallad Mulciber (smältaren). Han egde i Rom en urgammal helgedom, det s. k. Volcanal, på sluttningen af den kapitolinska kullen, och till hans ära firades festen volcanalia 23 aug., under kejsartiden med circensiska spel. Litt.: Roscher, "Ausführliches lexikon der griechischen und römischen mythologie", art. H., Wilamowitz-Möllendorff, "Hephaistos" (i "Nachrichten der gesellsch. der wissenschaften", Göttingen, 1905). ^{A. M. A.} Hefele, Karl Joseph von, tysk kyrkohistoriker, f. 1809, d. 1893, blef 1840 professor i katolska teologiska fakulteten i Tübingen och 1869 biskop i Rottenburg. Han var 1842—45 medlem af deputeradekammaren i Württemberg. Hans teologiska tänkande bestämdes hufvudsakligen af Möhler (se d. o.): sträfvan att förena trohet mot romerska kyrkan med själfständig vetenskaplig forskning, särskildt på historiens område. H:s förstlingsarbete, Die einführung des christenthums im südwestlichen Deutschland (1837), var ett afgjordt framsteg i den katolska kyrkohistoriska forskningen. I hans monografi Kardinal Ximenes (1844; 2:a uppl. 1851) sättes den spanska kyrkoreformen med inkvisitionen som idealet för en sann kyrkans reformation. Genom Beiträge zur kirchengeschichte, archäologie und liturgik (1864) kom den kristna arkeologien först till heders inom den katolska vetenskapen. H:s stora lifsverk, Konciliengeschichte (1 bd, 1855—74; 2:a uppl. 1873—1879), kännetecknas af grundligt materialstudium, öfversiktlig framställning och jämförelsevis opartiskt bedömande, om ock ståndpunkten är ensidigt romersk. H. deltog i Vatikankonsiliet 1869 och var en af de afgjordaste motståndarna till ofelbarhetsdogmen, både som talare vid mötet och genom att uppvisa, i skriften Causa honorii papæ (1870), att en påfve af kyrkan fällts som kättare. Efter svår inre strid underkastade han sig dock 1871 konsiliebeslutet. Hans plats är bland den katolska vetenskapens främsta män. ^{Hj. H—t.}