Schellingschen systems der philosophie (1801) och och en latinsk afh. om planeternas banor, slog han sig s. å. ned som docent i Jena. 1805 utnämndes han till e. o. professor och offentliggjorde 1807 sitt första större verk, Phänomenologie des geistes. Sedan hans lilla kapital smultit samman, nödgades han af brödbekymmer kasta sig på den publicistiska banan och redigerade april 1807—hösten 1808 en politisk tidning i Bamberg. 1808—16 var han rektor vid gymnasiet i Nürnberg och författade under denna tid bl. a. Wissenschaft der logik (1812—16). 1816 erhöll han kallelse till professor i filosofi i Heidelberg, där han utgaf sitt storartade Encyklopädie der philosophischen wissenschaften (1817; flera uppl.), och 1818 öfvertog han en filosofisk professur i Berlin. Utom Grundlinien der philosophie des rechts (1820) utgaf H. sedermera endast recensioner och smärre tidskriftsuppsatser. Däremot egnade han sig med energi åt sina föreläsningar och sin akademiska lärarverksamhet. Gynnad af de makthafvande och omgifven af en allt talrikare skara lärjungar, var han nu under en följd af år en sorts filosofisk diktator. Hans staty restes 1871 i Berlin. — H:s allmänna tendens som tänkare var att gentemot tidehvarfvets subjektivism, i dess skiftande former, den gamla franska upplysningslitteraturen och dess gengångare, äfvensom den moderna liberalismen, fichteanismen och i synnerhet nyromantiken, häfda de objektiva makternas rätt: mot svärmeriet tankens, mot jäktandet efter ett overkligt, aldrig upphinneligt ideal verklighetens, mot nyhetsmakeriet det beståendes, mot själfsvåldet samfundsordningens och dess institutioners rätt. Han sökte göra detta genom att utveckla en panteistisk världsåsikt, enligt hvilken denna verkliga världen vore den enda och, begripen i sitt inre nödvändiga sammanhang, absolut fullkomliga världen, hvars innersta lifsprincip är det absoluta själf och hvars utveckling är Guds eget lif — en utveckling, af hvars allmänna, evigt oföränderliga lagar natur och människolif i sina väsentliga former äro ett uttryck och i hvilken individen, dess tycken, önskningar och syften äro blott öfvergående moment, bestämda att snart försvinna under svallet af världshistoriens evigt fortilande ström. För att finna den synpunkt, från hvilken världen visade sig som väsentligt och nödvändigt bestämd, tog H. till utgångspunkt Schellings lära, att all verklighet vore organisk enhet af ande och natur. Men då Schelling i denna enhet sett något obegripligt, endast för en "intellektuell åskådning" fattbart, så förklarade H., att det är för tanken som denna enhet förefinnes; såsom tänkt är världen väsentligt bestämd genom ett inre nödvändigt sammanhang. Tanken blir då för honom det första och ursprungliga i allt. I verkligheten realiserar tanken sig själf, och världsutvecklingen blir tankens egen utveckling. Naturens och människolifvets särskilda former äro förklarade, så snart det visas, att de äro väsentliga moment i den allmänna världstanken, att världen dem förutan ej kan tänkas som ett sammanhängande helt. Filosofien, "en tänkande betraktelse af tingen", blir ett studium af tanken själf. Men tankens väsen är utveckling. Hvad i den till möjligheten finnes måste genom sin egen inneboende kraft utvecklas till full verklighet. Det ligger i andens väsen att söndra sig i motsatser, men ock att ur dem sedan återvända till enhet. Hvarje begrepp måste som begränsadt föra till sitt eget upphäfvande, "slå om i sin motsats"; därigenom uppstår ett nytt begrepp; men ej heller vid detta kan tänkandet stanna, ty det måste söka en högre enhet, en syntes af tesis och antitesis, ett bregrepp, hvari dessa blifva som motsatser "upphäfda", men till sitt väsentliga innehåll "uppbevarade". Det så vunna högre begreppet uppträder sedan som tesis, slår om i antitesis och framkallar en ny syntesis, o. s. v. i oändlighet. Detta är grundtanken i H:s s. k. dialektiska metod, i hvilken han trodde sig ha funnit nyckeln till alla gåtors lösning. Den af honom formulerade tankeprocessen var nämligen enligt hans åsikt äfven verklighetens egen process. Det gällde därför endast att ordna vetandets gifna innehåll efter detta triplicitets-schema med position, negation och "negationens negation" och därmed förvandla de empiriska kunskaperna till ett logiskt nödvändigt system. H. börjar med den abstraktaste af alla tankar, "varat"; såsom saknande innehåll slår denna öfver till "intet"; syntesen af dessa båda är "blifvat". Detta för till begreppet om egenskaper, som blifva till eller upplösas o. s. v. I logiken behandlar H. på detta sätt "idén i och för sig", hvarvid han redogör för de allmänna logiska kategorierna, af honom fattade på samma gång som verklighetens grundformer. Idén måste slå om i sin motsats, naturen. I naturfilosofien framställas mekanism, fysiken och organiken som hufvudstadier i en utveckling, som dock ej fattas så, att det ena stadiet naturligt framgår ur det andra, utan idealistiskt omtolkas till en själfutveckling af den inre idén. Denna är därvid försatt i "annorvara", och H. erkänner, att i den reala naturen för tanken alltid kvarstår en rest, som icke kan upplösas i begrepp, något tillfälligt, ologiskt. Först i "anden" återfinner därför idén sig själf, och därmed föres man öfver till den högsta hufvuddelen af H:s system, andens filosofi. Från sin utvärtes tillvaro återvänder idén till sin innerlighet. Först riktar anden sig på sig själf som "subjektiv ande" och genomlöper stadierna af själ, medvetande och förnuft. Men det subjektiva slår om i det objektiva; individen har öfver sig högre andliga makter. Dessa utgöra den "objektiva anden". Denna framträder först i "rättens" form, liksom en andra, högre natur med en af anden erkänd nödvändighet. Då denna dock fordrar blott en yttre legalitet, kan "högsta rätt bli högsta orätt". Anden måste därför öfvergå till "moraliteten", där den enskildes samvete sätter pliktbud. På detta stadium existerar emellertid det goda under formen af en aldrig fullt fylld uppgift, ett ouppnåeligt böra. Syntesen af rätten och moraliteten utgöres af "sedligheten". Sitt namn har denna af "seden", den i samhället härskande vanan, som individen finner för sig som något gifvet, men hvari han dock återfinner sitt eget innersta väsen. I äktenskapet, familjen och det borgerliga samhället manifesterar sig denna andliga makt, för att slutligen i staten nå sin högsta form. Den förenar sig i familjens och det borgerliga samhällets väsen och utgör bådas högre enhet. Den är därför den sedliga idéns fulla verklighet. Det är "Guds gång i världen", att staten är till och har sin historiskt gifna form. Dess författning är därför en historisk nödvändighet, och de enskilda staternas