öden äro blott moment i världshistorien, som på samma gång är "världsdomen". Hvarje stat representerar ett moment i världsandens idé, har däri sitt absoluta berättigande, men ock sin begränsning. I storslagna vyer utvecklar H. en historiens filosofi, som i mångt och mycket ännu trycker sin prägel på vår tids historiska uppfattning. — Äfven öfver den subjektiva och den objektiva anden måste sökas en högre syntes. Den är den "absoluta anden", som framträder i åskådningens form som konst, i känslans och föreställningens som religion och slutligen i tänkandets som filosofi. Det sköna är idén såsom sinnligt åskådad. Af historiskt gifna konstformer finner H. den klassiska vara det trognaste uttrycket för det skönas väsen. Äfven på estetikens område trädde han i skarp opposition mot nyromantiken. Dennas benägenhet att söka sina ideal företrädesvis från medeltiden ogillar han. Dess konst — den romantiska — står, lärde han, obestridligen lägre än antiken, som konst betraktad. Antikens bildning hvilade på den naiva enheten mellan ande och natur. För kristendomen är denna enhet bruten. Men den kristna konstens uppgift är att i bild gifva uttryck just åt den subjektiva och personliga innerlighet, som ej i bild kan framställas, blott antydas. I sin religiösa såväl som i sin världsliga riktning sökte medeltidens konst fylla denna uppgift. Den nyare tidens konst visar i sina själfständiga skapelser konstens förfall. Den förlorar sig dels i blott beskrifningar på den prosaiska verkligheten, dels i ett öfverdådigt frossande inom subjektets värld, dess tillfälliga stämningar, tycken och hugskott (nyromantiken). I sin speciella konstlära inlade H. i många afseenden stor förtjänst, men det hela lider af betänkliga ensidigheter. — I en ännu högre och friare form framträder, enligt H., anden på religionens ståndpunkt. Andens immanenta lif i naturen som dess bestämmande lifsprincip framträder icke där som åskådad och till följd däraf beroende af en viss enskild företeelse eller bild. Där föreställes hela naturen som skapad och styrd af en ande. H. fattar nämligen religionen som i det hela likbetydande med religiös föreställning, och han förbiser följaktligen i väsentlig mån den sidan i religionen, att den är viljans sak. Det hör till religionens väsen att förverkliga sig i flera historiskt gifna religionsformer. Af dessa är dock kristendomen den enda, som är ett adekvat uttryck för religionens väsen. I sin treenighetslära innesluter den kristna kyrkan kärnpunkten af all filosofisk spekulation. Ty denna kan ej vara något annat än att den evige, i sitt majestät öfver ändlighetens sfär tronande Guden sänker sig i ändligheten, försonande denna med sig, blir människa, lider, dör och som helig ande återvänder till sig själf. Men ännu alltjämt stå ändligheten och oändligheten i ett tillfälligt förhållande till hvarandra, och först på filosofiens ståndpunkt är frigörelse därifrån möjlig, där anden tänkes som principen för allt och systemets slutpunkt ligger, "den sig själf tänkande tanken". — H:s lif var ett troget uttryck för hans lära. Omsorgsfullt flydde han allt, som hade minsta utseende af effektsökeri eller innebar något torgförande af intelligensens företräden. Först en närmare bekantskap visade, att den allt annat än ovanliga ytan dolde den själfständige tänkaren, den starkt utpräglade personligheten. Hans framställningssätt har samma egenskaper. Det är genom sin torrhet och öfverlastade terminologi i sig själf föga tilltalande, men gör ett mäktigt intryck som framsprunget ur en genom ett kolossalt tankearbete vunnen, lefvande öfvertygelse. Den fullständiga och stränga systematiseringen verkar ock imponerande; och i vissa delar af sina skrifter, särskildt där han kan fylla de abstrakta formerna med ett innehåll från sin djupa klassiska bildning, utvecklar han en oförneklig stilistisk fulländning. Den hegelska skolan var mycket talrik. Den delade sig tidigt i flera riktningar, hvilka trädde i bestämd opposition emot hvarandra. Anledningen därtill var den tvetydighet, som vidlåder H. i fråga om tankeutvecklingen eller den s. k. tankeprocessens betydelse. Det är en ingalunda afgjord sak, huruvida denna process just som sådan skall identifieras med det absoluta själft eller hänföras till ett absolut subjekt. Under det att den s. k. "centern" ingenting gjorde för aflägsnandet af denna tvetydighet, upptog "högern" det senare alternativet. Det absoluta får ej rent af identifieras med världsutvecklingen. Det finnes ett "jenseits", en "transcendent" Gud och en individuell odödlighet. Världsutvecklingen är Guds tankar, åt hvilka han i denna utveckling ger verklighet. Filosofiens uppgift blir då ett "nachdenken", ett tänkande af världen i den ordning och på det sätt, som den framgått ur Guds tänkande. Längst åt detta håll gick "ny-schellingianismen", som öppet bröt med hegelianismen (jfr Schelling). "Vänstern" åter nekade tillvaron af ett "jenseits" och lärde, att det absoluta till sitt väsen är världsprocessen själf. Gud är ej en själfständig person, utan det personliga i mänskligheten. Utom vårt tänkande af Gud gifves ingen Gud. Därifrån leddes "yttersta vänstern" l. "jung-hegelianismen", som äfven bröt med hegelianismen, till ren subjektivism och slutligen materialism. Något allmänt finnes blott som en sida hos det enskilda. Individerna äro det enda verkliga. I sina föreställningar om Gud och det ideella ha människorna objektiverat sina egna behof. All teologi blir således antropologi. Hegelianismen har på kulturens olika grenar utöfvat stort inflytande, som får sin förklaring dels i det storslagna i H:s lära, dels äfven däri, att han anslog en sträng, som mäktigt återklingade hos den vid subjektivismen trötta tiden. Själf trodde H. på en fullkomlig öfverensstämmelse mellan hans lära och den kristna teologien, och mången teolog delade denna åsikt. Ehuru han tydligen med sin treenighet förstår något helt annat än den kristna dogmatiken därmed menar, antogs dock hans lära i denna punkt af många med begärlighet. Men äfven flera bland de teologiska riktningar, som ej fullständigt ville ansluta sig till H., rönte dock stor inverkan af hans läror, t. ex. den s. k. nylutheranismen, i synnerhet med afseende på kyrkobegreppet. De s. k. historiska skolorna, som på skilda områden utöfvat ett så stort inflytande, stå äfven i närmare eller fjärmare frändskap med hegelianismen och dess lära om historien som ett troget uttryck för Guds tankar. Äfven estetiken har flitigt bearbetats efter H:s principer. — I Sverige har hegelianismen icke saknat anhängare (Borelius, Afzelius, Genberg). Dess betydelse för den själfständiga svenska filosofien begynner med Boström, hvilken i H. hade sin närmaste