Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich - Hegel, Karl von - Hegel Wilhelm Se Gyldendal - Hegelian - Hegelund, Peder - Hegemone. Se Chariter - Hegemoni - Heger, Jens Stephan - Hegermann, Diderik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historiska förutsättning och
utgångspunkt. "Om denna världen vore den enda,
så hade H. rätt", yttrade Boström ofta och
antydde därmed såväl hvad han af H. fått lära
som ock den väg han ansåg tänkaren böra gå
för att komma längre. H:s samlade arbeten,
innehållande äfven hans föreläsningar och
bref, ha utgifvits af hans lärjungar (19
bd, 1832—87). Bland H:s biografer märkas
i synnerhet Karl Rosenkranz, "Hegels leben"
(1844) samt "H. als nationalphilosoph" (1870),
och R. Haym, som kritiskt framställt "H. und
seine zeit" (1857). En god populär framställning
har K. Köstlin lämnat i "H. in philosophischer,
politischer und nationaler beziehung" (1870). Den
fullständigaste framställningen af hans lif och
hans filosofi har K. Fischer lämnat i 8:e bandet
af "Geschichte der neueren philosophie" (1901). H:s
namnteckning meddelas i art. Autograf, pl. II.
2. Karl von H., den föregåendes son, tysk
historiker, f. 7 juni 1813 i Nürnberg, d. 5
dec. 1901 i Erlangen, blef 1841 e. o. och 1848
ord. professor i historia i Rostock samt 1856
professor i samma ämne i Erlangen. 1844—49
redigerade han "Mecklenburgische zeitung" i
Schwerin och hade plats i Erfurtparlamentet
1850. H:s hufvudverk är Geschichte
der städteverfassung von Italien (2 bd,
1847), som i åtskilliga afseenden bröt nya
banor. Som medlem af historiska kommissionen
i München ledde han sedan 1862 utgifvandet af
"Chroniken der deutschen städte vom 14. bis
ins 16. jahrhundert" (bd 1—27, 1862—99) och
bearbetade därvid själf Nürnberg, Strassburg,
Köln och Mainz. Bland H:s öfriga arbeten märkas
Städte und gilden der germanischen völker
im mittelalter (2 bd, 1891), Die entstehung
des deutschen städtewesens (1898) och en
själfbiografi, Leben und erinnerungen (1900).
1. L. H. Å. (S—e.) 2. G. W—k.
Hegel, Frederik, dansk bokhandlare. Se
Gyldendal.
Hegeler, Wilhelm, tysk författare, f. 25
febr. 1870 i Varel, Oldenburg, debuterade
1893 med den naturalistiska romanen Mutter
Bertha. Denna följdes af novellerna Und alles um
die liebe (1895) och Pygmalion (1897), romanerna
Sonnige tage (1898), Nellys millionen (1899;
3:e uppl. 1908), Ingenieur Horstmann (1900;
3:e uppl. 1905; "Ingeniör Horstmann", 1902), den
första roman af H., som väckt större uppseende,
tack vare en energisk karaktärsteckning, Pastor
Klinghammer (1903; 5:e uppl. 1905), Flammen
(1904; 6:e uppl. 1906), Pietro der korsar und die
jüdin Cheirinca (1906; 4:e uppl. 1907) och Das
ärgernis (1907; 4:e uppl. 1908). H. har författat
äfven en monografi öfver H. von Kleist 1904.
R—n B.
Hegelian, person, som hyllar de åsikter, hvilka
framställts af tyske filosofen G. W. F. Hegel;
fiolosof af Hegels skola. — Junghegelianer,
se Hegel 1, sp. 232. Jfr Feuerbach 3.
Hegelund, Peder, dansk författare, f. 1542 i
Ribe, d. 1614, blef magister i Wittenberg 1568,
därefter rektor vid skolan i Ribe, 1580 lektor
vid domkapitlet, 1588 prost och 1595 biskop
i Ribe. H. var Danmarks förnämste diktare
af skolkomedier; af 6 sådana finnes endast
en i behåll, "Susanna", fri bearb. af tysken
Betulejus’ latinska drama, med ett af H. själf
författadt mellanspel, en "moralitet", Columnia
(utg. af S. Birket Smith 1888). I sina
"Kalender-optegnelser" har han meddelat många i
synnerhet personhistoriska upplysningar.
E. Ebg.
Hegemone. Se Chariter.
Hegemoni (grek. hegemonia, lat. principatus,
ledning, anförarskap) kallades i det forna
Grekland den officiellt erkända öfvervikt, som
tillkom en mäktigare stat i förhållande till
andra, med densamma förbundna stater. Vidden
af det inflytande, som åtföljde hegemonien,
berodde af särskilda fördragsbestämmelser. Som
regel kan man uppgifva, att de sålunda förbundna
staterna med afseende på sina inre angelägenheter
voro fullkomligt oberoende af hvarandra. Frågor
rörande den gemensamma yttre politiken afgjordes
af förbundsrådet, där alla åtminstone till
namnet hade lika rösträtt under den ledande
statens presidium. I själfva verket hade denna
ett öfvervägande inflytande, särskildt i fråga
om storleken och fördelningen af de bidrag i
penningar, manskap eller skepp, som de särskilda
staterna borde lämna, samt anförandet af den
sålunda uppsatta förbundshären. Öfver staterna
på Peloponnesos tillegnade sig Sparta redan
tidigt en sådan hegemoni, hvilken vid början
af persiska krigen (500 f. Kr.) utsträcktes
till hela Grekland. Denna maktställning gjordes
dock snart stridig af Aten, som genom sin stora
sjömakt intog en framstående plats, hvarjämte
äfven andra omständigheter bidrogo att föra en
stor del af de förbundna staterna öfver på dess
sida. Först efter peloponnesiska kriget (431—404
f. Kr.), som krossade Atens makt, lyckades
Sparta att för en tid återvinna sitt förra
inflytande. Tebe, som af ålder eftersträfvat och
tidtals äfven innehaft hegemoni öfver städerna i
Beotien, lyckades blott för en kort tid (371—362
f. Kr.) göra sig till den ledande staten inom
en stor del af Grekland. Äfven det macedoniska
väldet i Grekland efter slaget vid Chaironeia
(338 f. Kr.) hade till en början formen af
hegemoni.
A. M. A.
Heger, Jens Stephan, dansk skådespelare,
f. 1769 i Köpenhamn, d. 1855, blef student
1788 och ingick 1796 vid kungliga teatern. Han
utmärkte sig både i tragiska och i komiska
roller, men hans starka själfständighetskänsla
framkallade åtskilliga svårigheter och väckte
till sist hans missnöje med teaterstyrelsen,
så att han 1817 tog afsked. H:s hustru,
Ellen Marie Smidth, f. 1774, d. 1842,
var 1793—1831 en framstående skådespelerska vid
k. teatern och utmärkte sig särskildt i nordiska
hjältinneroller; var sedan 1832 stum efter
ett slaganfall. Deras dotter Elisa, f. 1811,
d. 1891, blef 1827 likaledes skådespelerska och
äktade 1834 skådespelaren V. Holst (se d. o.). —
Både Rahbeks hustru, Karen Margrete (Kamma)
H., f. 1775, d. 1829, och Öhlenschlägers maka,
Kristiane H., f. 1782, d. 1841, voro systrar
till H.
E. Ebg.
Hegermann, Diderik, norsk general, f. 6 dec. 1763
i Altona, d. 7 febr. 1835 i Kristiansand, ingick
1776 i landkadettkåren i Köpenhamn och utnämndes
1786 till sekundlöjtnant vid kåren. 1790
transporterades han som kompanichef till Norge,
hvarest han tillika blef "anden officer" vid den
matematiska skolan i Kristiania. Förnämligast
genom H:s verksamhet ombildades denna till
"det norske militaire institut", hvars chef han
blef, med majors rang. 1812 utnämndes han till
öfverste och chef för det oplandske regiment
och representerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
