historiska förutsättning och utgångspunkt. "Om denna världen vore den enda, så hade H. rätt", yttrade Boström ofta och antydde därmed såväl hvad han af H. fått lära som ock den väg han ansåg tänkaren böra gå för att komma längre. H:s samlade arbeten, innehållande äfven hans föreläsningar och bref, ha utgifvits af hans lärjungar (19 bd, 1832—87). Bland H:s biografer märkas i synnerhet Karl Rosenkranz, "Hegels leben" (1844) samt "H. als nationalphilosoph" (1870), och R. Haym, som kritiskt framställt "H. und seine zeit" (1857). En god populär framställning har K. Köstlin lämnat i "H. in philosophischer, politischer und nationaler beziehung" (1870). Den fullständigaste framställningen af hans lif och hans filosofi har K. Fischer lämnat i 8:e bandet af "Geschichte der neueren philosophie" (1901). H:s namnteckning meddelas i art. Autograf, pl. II. 2. Karl von H., den föregåendes son, tysk historiker, f. 7 juni 1813 i Nürnberg, d. 5 dec. 1901 i Erlangen, blef 1841 e. o. och 1848 ord. professor i historia i Rostock samt 1856 professor i samma ämne i Erlangen. 1844—49 redigerade han "Mecklenburgische zeitung" i Schwerin och hade plats i Erfurtparlamentet 1850. H:s hufvudverk är Geschichte der städteverfassung von Italien (2 bd, 1847), som i åtskilliga afseenden bröt nya banor. Som medlem af historiska kommissionen i München ledde han sedan 1862 utgifvandet af "Chroniken der deutschen städte vom 14. bis ins 16. jahrhundert" (bd 1—27, 1862—99) och bearbetade därvid själf Nürnberg, Strassburg, Köln och Mainz. Bland H:s öfriga arbeten märkas Städte und gilden der germanischen völker im mittelalter (2 bd, 1891), Die entstehung des deutschen städtewesens (1898) och en själfbiografi, Leben und erinnerungen (1900). 1. L. H. Å. (S—e.) 2. G. W—k. Hegel, Frederik, dansk bokhandlare. Se Gyldendal. Hegeler, Wilhelm, tysk författare, f. 25 febr. 1870 i Varel, Oldenburg, debuterade 1893 med den naturalistiska romanen Mutter Bertha. Denna följdes af novellerna Und alles um die liebe (1895) och Pygmalion (1897), romanerna Sonnige tage (1898), Nellys millionen (1899; 3:e uppl. 1908), Ingenieur Horstmann (1900; 3:e uppl. 1905; "Ingeniör Horstmann", 1902), den första roman af H., som väckt större uppseende, tack vare en energisk karaktärsteckning, Pastor Klinghammer (1903; 5:e uppl. 1905), Flammen (1904; 6:e uppl. 1906), Pietro der korsar und die jüdin Cheirinca (1906; 4:e uppl. 1907) och Das ärgernis (1907; 4:e uppl. 1908). H. har författat äfven en monografi öfver H. von Kleist 1904. R—n B. Hegelian, person, som hyllar de åsikter, hvilka framställts af tyske filosofen G. W. F. Hegel; fiolosof af Hegels skola. — Junghegelianer, se Hegel 1, sp. 232. Jfr Feuerbach 3. Hegelund, Peder, dansk författare, f. 1542 i Ribe, d. 1614, blef magister i Wittenberg 1568, därefter rektor vid skolan i Ribe, 1580 lektor vid domkapitlet, 1588 prost och 1595 biskop i Ribe. H. var Danmarks förnämste diktare af skolkomedier; af 6 sådana finnes endast en i behåll, "Susanna", fri bearb. af tysken Betulejus' latinska drama, med ett af H. själf författadt mellanspel, en "moralitet", Columnia (utg. af S. Birket Smith 1888). I sina "Kalender-optegnelser" har han meddelat många i synnerhet personhistoriska upplysningar. E. Ebg. Hegemone. Se Chariter. Hegemoni (grek. hegemonia, lat. principatus, ledning, anförarskap) kallades i det forna Grekland den officiellt erkända öfvervikt, som tillkom en mäktigare stat i förhållande till andra, med densamma förbundna stater. Vidden af det inflytande, som åtföljde hegemonien, berodde af särskilda fördragsbestämmelser. Som regel kan man uppgifva, att de sålunda förbundna staterna med afseende på sina inre angelägenheter voro fullkomligt oberoende af hvarandra. Frågor rörande den gemensamma yttre politiken afgjordes af förbundsrådet, där alla åtminstone till namnet hade lika rösträtt under den ledande statens presidium. I själfva verket hade denna ett öfvervägande inflytande, särskildt i fråga om storleken och fördelningen af de bidrag i penningar, manskap eller skepp, som de särskilda staterna borde lämna, samt anförandet af den sålunda uppsatta förbundshären. Öfver staterna på Peloponnesos tillegnade sig Sparta redan tidigt en sådan hegemoni, hvilken vid början af persiska krigen (500 f. Kr.) utsträcktes till hela Grekland. Denna maktställning gjordes dock snart stridig af Aten, som genom sin stora sjömakt intog en framstående plats, hvarjämte äfven andra omständigheter bidrogo att föra en stor del af de förbundna staterna öfver på dess sida. Först efter peloponnesiska kriget (431—404 f. Kr.), som krossade Atens makt, lyckades Sparta att för en tid återvinna sitt förra inflytande. Tebe, som af ålder eftersträfvat och tidtals äfven innehaft hegemoni öfver städerna i Beotien, lyckades blott för en kort tid (371—362 f. Kr.) göra sig till den ledande staten inom en stor del af Grekland. Äfven det macedoniska väldet i Grekland efter slaget vid Chaironeia (338 f. Kr.) hade till en början formen af hegemoni. A. M. A. Heger, Jens Stephan, dansk skådespelare, f. 1769 i Köpenhamn, d. 1855, blef student 1788 och ingick 1796 vid kungliga teatern. Han utmärkte sig både i tragiska och i komiska roller, men hans starka själfständighetskänsla framkallade åtskilliga svårigheter och väckte till sist hans missnöje med teaterstyrelsen, så att han 1817 tog afsked. H:s hustru, Ellen Marie Smidth, f. 1774, d. 1842, var 1793—1831 en framstående skådespelerska vid k. teatern och utmärkte sig särskildt i nordiska hjältinneroller; var sedan 1832 stum efter ett slaganfall. Deras dotter Elisa, f. 1811, d. 1891, blef 1827 likaledes skådespelerska och äktade 1834 skådespelaren V. Holst (se d. o.). — Både Rahbeks hustru, Karen Margrete (Kamma) H., f. 1775, d. 1829, och Öhlenschlägers maka, Kristiane H., f. 1782, d. 1841, voro systrar till H. E. Ebg. Hegermann, Diderik, norsk general, f. 6 dec. 1763 i Altona, d. 7 febr. 1835 i Kristiansand, ingick 1776 i landkadettkåren i Köpenhamn och utnämndes 1786 till sekundlöjtnant vid kåren. 1790 transporterades han som kompanichef till Norge, hvarest han tillika blef "anden officer" vid den matematiska skolan i Kristiania. Förnämligast genom H:s verksamhet ombildades denna till "det norske militaire institut", hvars chef han blef, med majors rang. 1812 utnämndes han till öfverste och chef för det oplandske regiment och representerade