revolutionära rörelse ställer begreppen demokrati och allmoge upp mot hvarandra, Folkeraadet (1897), med dess grofkorniga satir öfver norsk politik och norska politiker, och Harald Svans mor (1899), som persiflerar norsk journalistik. Djupare når H., då han söker pejla de eviga, allmänmänskliga problemen, såsom i Balkonen (1894) och Kjærlighedens tragedie (1904), som rent konstnärligt sedt tillhöra den norska litteraturens rikaste och skönaste verk. Bland H:s öfriga arbeten må nämnas Gerts have (1894) och Pariserbreve (1900). 2. Jakob Vilhelm Rode H., den föregåendes broder, f. 19 febr. 1860, student 1878, juris kandidat 1884 och sedan 1894 byråchef i ecklesiastikdepartementet, utgaf 1906 Unionens oplösning 1905. En samling af de officielle norske aktstykker vedrörende unionskrisen og Norges gjenreisning som helt suveræn stat. Hans utlåtanden om anslag till vetenskapliga, litterära och konstnärliga syften äro ett värdefullt material för kännedomen om samtidens andliga kultur i Norge. 1 o. 2. O. A. Ö. Heiberg, Hermann, tysk författare, f. 1840 i Schleswig, var 1859—70 verksam som bokförläggare och bokhandlare, men har sedan 1880 egnat sig uteslutande åt författarskap. H:s första arbeten (Plaudereien mit der herzogin von Seeland, 1881, 3:e uppl. 1887; Acht novellen 1882, 3:e uppl. 1897; Ausgetobt, 1885; 3:e uppl. 1890; Apotheker Heinrich, 1885; 5:e uppl. 1905, m. fl.) väckte uppmärksamhet genom sin aktualitet och kraftiga realism; hans massproduktion har senare hindrat djupare konstnärlighet och fört honom till förströelseförfattarna. Heid (fnod. Heiðr), nord. myt., en i eddasången Voluspá omnämnd vala eller spåkvinna. Några antaga, att H. just är den vala, som kväder Voluspá; andra anse henne vara identisk med den i samma sång nämnda Gullveig (se d. o.). Ordet heiðr förekommer ock i betydelsen guld. — Äfven andra valor med namnet H. omtalas i fornskrifterna. Th. W.* Heid, Kaspar. Se Hedio. Heidanus, Abraham, holländsk teolog. Se Förbundsteologi. Heiðarviga saga l. Víga-Styrs saga ok H., "Sagan om dråpen på heden" l. "Sagan om Dråp-Styrr och dråpen på heden", isländsk saga, författad i början af 1200-talet, består af två rätt löst sammanfogade partier. Det förra, som har många beröringspunkter med "Eyrbyggia saga", handlar om den västländske höfdingen Styrr, för sin våldsamhet kallad Víga-Styrr ("Dråp-Styrr"), och hans många blodsdåd samt hans död för en mans vapen, hvars far han dräpt. Det senare rör sig om den fejd, som till följd af Snorre godes hämndetåg mot sin svärfar Styrrs baneman och det i samband därmed stående dråpet på Hallr Guðmundarson från Hunavatnsbygden på Nordlandet utspann sig mellan den sistnämndes broder Barði och höfdingarna i Borgarfjorden. Sitt namn har sagan af den strid, som 1015 utkämpades mellan dessa på höglandet ("heden") mellan västra och norra Island. Till sitt innehåll är sagan en af de blodigaste, men ock en af de trovärdigaste, till formen är den något bred, men dock ganska underhållande. Den enda handskriften af sagan, tillhörig K. biblioteket i Stockholm, var utlånad åt Arne Magnusson vid Köpenhamns brand 1728 och därvid gick förra delen förlorad. Dess innehåll känna vi nu genom ett utdrag af Jón Ólafsson, Magnussons sekreterare, som kom ihåg det mesta däraf och t. o. m. mindes vissa meningar ordagrant. H. är utg. i "Íslendinga sögur", II (1847). R. N—g. Heiðdraupner (Heddröpne), nord. myt., ett mytiskt väsen, som omnämnes blott i Sigrdrifumal, där huggormar sägas komma af den vätska, som drupit ur H:s hufvudskål och Hoddrofnes horn. Th. W.* Heide [ha'jde], stad i preussiska prov. Schleswig-Holstein, kretsen Norder-Dithmarschen. 8,112 inv. (1900). Tobaksindustri samt stora kreatursmarknader. H. var sedan 1447 hufvudort i bonderepubliken Dithmarschen. Fältslag 13 juni 1559, hvarigenom landet underkastades Danmark. H. blef stad 1869. (J. F. N.) Heideck [ha'j-], Karl Wilhelm von, friherre, kallad Heidegger, målare, f. 1788 i Lothringen, d. 1861 i München, var militär i bajerska armén, deltog i krigen 1805—13 och i Grekland 1826. Han var medlem af grekiska regeringen under kung Ottos minderårighet och blef generallöjtnant 1844. H. målade fresker i glyptoteket i München (Helios' fyrspann m. fl.) samt motiv från Grekland, Italien, Spanien (6 stycken finnas i nya pinakoteket, München). G—g N. Heidegger [ha'j-], Johann Heinrich, schweizisk reformert teolog, f. 1 juli 1633 i Bärentschweil, kant. Zürich, d. 18 jan. 1698 i Zürich, blef professor 1659 i Steinfurt och 1667 i Zürich. Som hufvudförfattare till den reformerta kyrkans sista bekännelseskrift, den s. k. Formula consensus helvetici, som från 1675 till början af 1700-talet åtnjöt symboliskt anseende i de flesta af det evangeliska Schweiz' kantoner och i hvilken den strängaste kalvinismen fått sitt mest tillspetsade uttryck, har H. länge gällt som den typiske representanten för den hårdaste och ofördragsammaste reformerta ortodoxismen. Senare forskningar ha emellertid visat, att hans sträfvan vid arbetet på bekännelseformeln genomgående gick ut på att mildra domarna öfver olika tänkande och att han på grund häraf själf gång på gång ådrog sig anklagelser för irrlärighet. Äfven gentemot lutherdomen intog han en irenisk ståndpunkt. Däremot utgaf han, en af sin tids lärdaste teologer, mot katolicismen en hel rad skarpt polemiska skrifter, bland hvilka den märkligaste är Historia papatus (1684). Bland hans öfriga många arbeten må nämnas Corpus theologiæ christianæ (postumt, 1700). Jfr A. Schweizers art. om H. i Haucks "Realencyklopädie f. protestantische theologie und kirche" (1899). E. Bg. Heidegger [ha'j-], K. W. Se Heideck. Heideken, Per Gustaf von, målare, f. 2 mars 1781 i Stockholm, d. 21 febr. 1864, blef vid unga år elev vid konstakademien och 1807 konduktör vid k. museum. I sin målning tog H. Fahlcrantz och de gamle holländarna till mönster, men han öfverdref deras mörka ton och gaf denna en dragning åt blåviolett, som ibland är odräglig, trots den aktningsvärda talangen. 1814 blef H. akademiens agré och 1825 dess resepensionär. Han ställde färden genom Tyskland öfver Frankrike till Italien, återkom 1829 hem och kallades 1831 till led. af konstakademien. Utom utförandet af många småtaflor sysselsatte restaurationer af k. museets taflor