ega äfven hans arbeten öfver lymfbildningen, njursekretionen och uppsugningen, hvilka äro offentliggjorda i en serie afhandlingar i "Archiv für die gesammte physiologie". På uppdrag af preussiska kultusministeriet utgaf H. 1879 en mycket upplysande skrift, Die vivisektion im dienste der heilkunde (2 :a uppl. 1884). R. T—dt. Heidenheim [ha'jdenhajm], stad i württembergska kretsen Jagst, vid Brenz. 12,173 inv. (1905). Latinskola, realskola, högre väfskola, betydlig tillverkning af bomulls-, linne- och yllevaror, maskiner, cigarrer m. m. I närheten af H. fanns fordom en romersk koloni, hvarom många graffynd vittna. (J. F. N.) Heidenstam, von, svensk adlig ätt, härstammande från arkiatern Peter Petersen (se H. 1), som 1770 adlades med namnet von H. 1. Peter von H., läkare, f. 11 aug. 1708 i Heide, Holstein, d. 8 jan. 1783 i Stockholm, hette urspr. Peters, men antog senare namnet Petersen, blef med. doktor i Frankfurt a. O. 1736, lifmedikus hos hertig Karl Fredrik af Holstein 1737 och med. professor i Kiel 1744. Han kom 1746 till Sverige och blef 1747 lifmedikus hos arfprinsen Adolf Fredrik, som kort efter sin tronbestigning utnämnde honom (1752) till arkiater och 1770 adlade honom. 2. Gerhard Johan Balthasar von H., den föregåendes son, diplomat, f. 13 juni 1747 i Kiel, d. 22 maj 1803 i Stockholm. Efter att ha tjänstgjort som e. o. kanslist i Utrikesexpeditionen, kanslijunkare och andre sekreterare i Presidentkontoret utnämndes H. till legationssekreterare och 1782 till minister i Konstantinopel. Han fick där på hösten 1783 order att egga turkarna till motstånd mot Ryssland och bidrog äfven genom sina råd och eggelser till Turkiets krigsförklaring mot Ryssland på hösten 1787. Därefter erhöll han uppdraget att söka förmå Turkiet till ett subsidiefördrag med Sverige. Han lyckades verkligen 12 juli 1789 afsluta ett fördrag, hvarigenom Turkiet förband sig att årligen till Sverige betala 1 mill. piaster, så länge kriget varade, mot förpliktelse för Sverige att ej utan öfverenskommelse med turkarna sluta fred. Då Gustaf III icke desto mindre ensidigt afslöt freden i Värrälä med Ryssland 1790, blef H. af de häröfver förtretade turkarna utsatt för förolämpningar. Till följd däraf begärde och erhöll han afsked från ministerposten (1791). Han bosatte sig därefter i Smyrna, men återvände 1802 till Sverige. <img l>

3. Karl Gustaf Verner von H., den föregåendes brorsons son, författare, son till öfveringenjören vid lots- och fyrinrättningen Nils Gustaf von H. (f. 1822, d. 1887), som bl. a. uppförde fyrarna vid Paternoster och Bogskär (se d. o.), föddes 6 juli 1859 på Olshammar, Hammars socken, Örebro län, visade tidigt liflig fantasi och konstnärliga anlag. För att stärka den unges vacklande hälsa sändes han till södern och vistades under flera år dels i södra Europa, dels i Egypten och Orienten samt aflade endast få och korta besök i hemlandet. I afsikt att utbilda sig till målare begaf han sig till Paris, där han studerade på Gérômes ateljé, men ganska snart fann, att hans rätta uttrycksmedel icke var färgerna, utan orden (se dikten De glada konstnärerna). Till Sverige återvände han först 1887 och debuterade följande år med diktsamlingen Vallfart och vandringsår (2:a uppl. 1900), hvilken inleder ett nytt skede i den svenska litteraturens historia. I motsats mot den då som litterärt mod rådande naturalistiska riktningen sökte H. nämligen återväcka en fantasifull och färgrik dikt, hvilken ej var bunden vid ett exakt återgifvande af den yttre verkligheten, utan betonade subjektivitetens betydelse, inbillningens suveränitet, och till sitt lynne var motsatsen mot det realistiska "gråvädret". H:s ämnesval — till stor del österländska stämningar och berättelser — och åskådning, en yster, ungdomstrotsig njutningslära, en naiv skönhetsdyrkan, voro båda lika nya element i vårt lands vitterhet. H. hade haft en helt annan utvecklingsgång än flertalet af våra författare; under sin utomlandsvistelse hade han haft lättare att iaktta de tecken, som bebådade den naturalistiska konstepokens fall. Med stor målerisk glans förhärligade han det gamla Österlandet ("Damaskus") med dess blandning af njutningslystnad och kontemplation, dess sundhet och glädje, skönhet och omedelbarhet, men gaf också en personligt betonad reflexionspoesi ("Ensamhetens tankar"). Sina litterära protestidéer utförde han vidare i polemiska dikter (Bing-Bang-Bång, i "Svensk tidskr." 1890) samt de båda ströskrifterna Renässans (1889) och Pepitas bröllop (1890; da. öfv. s. å.), hvilken sistnämnda är en fingerad litteraturkritik, skrifven af H. och Oskar Levertin, som af H. förts från realismen, hvars svar kom i Tor Hedbergs "Glädje". Förutsägelsen om, att vår litteratur stod inför en "renässans", hvars första tecken var hans egen diktning, slog in genom Frödings, Hallströms, Selma Lagerlöfs m. fl:s alstring, som bjöd på såväl exotisk som fördjupadt nordisk stämning. Samtidigt utgaf H. reseskisserna Från Col di Tenda till Blocksberg (1888; no. öfv. 1889) och den färgrika turistromanen Endymion (1889; 2:a uppl. 1894; öfv. till da. 1889, till ty. 1892 och till holl. 1900). 1892 följde det till anläggning och syften betydligare, stora eposet Hans Alienus (ty. öfv. 1901), jämte Atterboms "Lycksalighetens ö" vår litteraturs enda faustiskt universella. Dess tre delar, "Löftet", som skildrar det moderna Rom, "Hades", en vision af Sardanapals skönhetsrike, och "Hemkomsten", som tilldrar sig i nutidens Sverige, bilda en fantastisk lefnadssaga om en pilgrimsfärd genom tider och länder för att finna skönheten i dess högsta potens. Angreppen här på 1800-talet gällde framför allt dess brist på omedelbarhet: "adertonhundratalet är icke lif, det är resonemang", och dess ringaktning för harmonien. Sällsynt praktfulla skildringar och en, framför allt i de versifierade partierna, lysande framställningskonst ("Pilgrimens julsång", "Tvillingbröderna") göra "Hans Alienus" till en färgstark och bländande bok, hvars stora dimensioner i anläggning och mål likväl hindrade den att göra intryck på en större läsekrets. Den andra samlingen Dikter (1895;