2:a uppl. 1900) visar en helt annan karaktär än den första; den österländska koloriten och det en smula vårdslösa i formgifningen voro borta och ersattes af en innerlig svensk naturskildring ("Tiveden"), en skulptural och monumental stil, öfverensstämmande med de stora ämnen och det fördjupade känslolif, som utgör innehållet i samlingens större dikter: den transcendentala "Jairi dotter", dikten om hjärtats djupaste konflikter, "Barndomsvännerna", hemkänslans gripande lyrik ("Hemmet", "För mig finns ingen väg från hemmets dörr"), den optimistiska sociala framtidssynen "Sånger i kyrktornet" m. fl. öfver hufvud egde "Dikter" en visionär styrka, en plastisk säkerhet och en originell sinnrikhet i uttrycket, hvarigenom de stå skäligen ensamma i vår poesi. Det återvändande till inhemska motiv, den svenskhet i tonen, som spårades i denna diktsamling, voro förebud om den riktning mot det nationella, som är det mest framträdande karaktärsdraget i Verner v. H:s hela senare författarskap. Den genom sin strålande stil fängslande uppsatsen Om svenskarnes lynne (i "Ord och bild", 1896; särtryck s. å.) betecknar det första medvetna litterära häfdandet af svenskheten, på samma gång som den är en träffande folkpsykologisk undersökning. Efter historiska studier och en resa till Ryssland och Turkiet började H. sitt historiskt romantiska författarskap med berättelsesamlingen Karolinerna (2 bd, 1897—98; ill. uppl. 1905; öfv. till da. 1897—98, till fi. 1897, till ty. 1898 och 1906, till fr. 1901, till eng. 1902), en följd af alltid åskådliga, delvis djupt tragiska, delvis filosofiskt heroiska scener. Ehuru dessa noveller och skildringar äro fristående i förhållande till hvarandra, är deras gemensamma syfte att ge en helhetsbild af en tid och en sträfvan, som H. velat förhärliga såsom den yppersta manifestationen af svenskt lynne i historien. Karl XII:s gåtfulla personlighet ("Det befästa huset", "Lejonburen"), de svenskes uthållighet och hjältemod ("På kyrkovallen", "Vid rådsbordet"), deras kärlek till Sverige och hemmets jord ("Bland svenska skären", "Fångarna i Tobolsk") skildras med en lyrisk fantasi och en fosterländsk känsla, som stiga till apoteos ("En hjältes likfärd"). Teoretiskt utvecklade H. vidare sin konstuppfattning och sin nationella åskådning i några af de spirituella och stämningsfulla essayerna i Tankar och teckningar (1899), främst "Inbillningens logik", "Ängelsborgen" och "Det nationella som teori och känsla". Härtill sluter sig Klassicitet och germanism. Några ord om världsstriden (1898; ty. öfv. 1900) med sin framställning af de olika kulturernas värde och framtid. S:t Göran och draken (1900; ty. öfv. 1902) innehåller två dramatiska och två episka stycken, samtliga i historisk kostym, som behandla kärlekens och religionens problem. Den svenska medeltidens märkligaste religiösa personlighet skildras i Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901; 2:a uppl. 1907; öfv. till da. 1901, till ty. 1903), som både lodar Birgittas psykologi och målar tidens skick i scenerier från Sverige och Italien. Skogen susar (1904; da. öfv. s. å.) rymmer smärre sagor och berättelser af äldre och nyare datum, dels alster af en fritt spelande inbillning, dels etiskt manande som "Lasse Lucidors död". Därefter påbörjade han utgifvandet af sitt hittills mest omfattande verk, den stora historiska romancykeln Folkungaträdet, af hvilken hittills två volymer utkommit, de hvar för sig själfständiga Folke Filbyter (1905; 3 :e uppl. 1908; da. öfv. 1905) och Bjälboarfvet (1907; 2:a uppl. 1908; da. öfv. s å.). Början är en ättesaga, rik på fantastiskt storvulna scener, brokigt skiftande som den skildrade perioden, brytningen mellan hedendom och kristendom. Tidsskildringens rent etnografiska grundval är nyttjad som suggestivt, stämningsväckande medel; människoskildringen är karakteristisk och egenartad. Andra delen är på en gång konungasläktens och det svenska folkets gemensamma häfder, där pittoreska situationsbilder, en ur vårt landskap och vårt lynne vuxen lyrik och en mäktig inspiration samverka. Den svenska forn- och medeltidens förhållanden utgöra också stoffet för hans 1908 utkomna liffulla och intressanta läsebok, Svenskarna och deras hövdingar (mer än 30,000 ex.), hvilken ingår i en serie "Läseböcker för Sveriges barndomsskolor". Utom redan nämnda arbeten har H. äfven skrifvit den mot det moderna restaureringsraseriet riktade broschyren Modern barbarism (1894) och den stora dikten Ett folk (2 uppl. 1902), som dels har ett allmänt patriotiskt innehåll, dels ett tendentiöst (för utvidgning af rösträtten), och hvars eldande rytmer gjort den älskad och ofta använd som högtidssång (till musik af Stenhammar). H., som dels varit bosatt på fädernegården Olshammar, dels i Stockholm och på Djursholm, flyttade 1900 till Naddö nära Vadstena. Han har många gånger vid studentkårernas allmänna fester och andra stora högtidstillfällen uppträdt som talare, hvarvid hans anföranden präglats af stor nationell optimism och modig arbetsglädje. H. har varit ordf. i Svenska författarföreningen och är ordf. i nämnden för Albert Bonniers stipendiefond sedan dess stiftande. 1899 invaldes han i Göteborgs Vet.- och vitt. samh. Se K. af Geijerstam, "Efterlemnade skrifter" (1899), R. G:son Berg, "Svenska skalder från nittitalet" (1906), O. Levertin, "Diktare och drömmare" (2:a uppl. 1908) och "Svensk litteratur", I (s. å.). 2. (L. S.) 3. R—n B. Heider [ha'j-], Gustav Adolf, österrikisk konsthistoriker, f. 1819, d. 1897, 1872—80 byråchef i undervisningsministeriet i Wien, gjorde sig känd företrädesvis som forskare på medeltidskonstens område; särskildt voro hans studier riktade på medeltidens symbolik och typologi. Bland hans arbeten må nämnas Ueber thiersymbolik und das symbol des löwen in der christlichen kunst (1849) och Mittelalterliche kunstdenkmale des österreichischen kaiserstaats (1855-60; utg. i förening med Eitelberger och Hieser). Heideridare. Se Hejderidare. Heidrek. Se Gestumblinde. Heidrun, nord. myt., en get, som står på Valhalls tak och biter af kvistarna på trädet Lärad. Af getens spenar rinner så mycken mjöd, att därmed fylles ett kar, som är så stort, att alla enhärjarna däraf varda druckna. Th. W.* Heigel [ha'j-]. 1. Karl August von H., tysk författare, f. 1835, d. 1905, var verksam som tidningsman i Berlin och senare som dramaturg hos Ludvig II af Bajern, skref noveller (Der weg zum himmel, 1887) och teaterstycken (Marfa, 1876, Die zarin, 1898)