samt biografiska arbeten om Karl Stieler (1891) och Ludvig II (1893). 2. Karl Theodor von H., den föregåendes broder, tysk historiker, f. 1842 i München, anställdes 1872 vid bajerska riksarkivet, blef 1879 e. o. och 1885 ord. professor i historia vid Münchens universitet. 1898 erhöll H. personlig adelsvärdighet och utnämndes 1904 till president för bajerska vet. akad. Bland H:s många historiska skrifter märkas Ludwig I von Bayern (1872; 2:a uppl. 1888), Der österreichische erbfolgestreit und die kaiserwahl Karls VII. (1877), Münchens geschichte 1158—1806 (1882), Deutsche geschichte vom tode Friedrichs des grossen bis zur auflösung des alten reichs (2 bd, 1893—1908), Politische hauptströmungen in Europa im 19. jahrhundert (1906) samt flera band historiska essayer med ämnen från skilda tider. 2. V. S—g. Heijde, Jan van der. Se Heyden. Heije, Jan Pieter, nederländsk skald, f. 1809 i Amsterdam, d. 1876, var 1832—57 praktiserande läkare därstädes och gjorde sig äfven som vetenskapsman ett aktadt namn. Jämte Potgieter m. fl. utgaf H. tidskriften "De Musen" (1834), som var den holländska nyromantikens första organ. H:s skriftställarskap bar framför allt frukt inom folkskrifternas och barndiktens områden. Han skref Liederen en zangen (1841), Kinderliederen (1847), Kinderen. Dichterlijke krans (1853), Al de kinderliederen (1861), Athenes bouwvallen (1867), Verspreide gedichten (1870; 3:e uppl. 1872) m. fl. Han redigerade den medicinska tidskriften "Wenken en meeningen" (1838—40) samt "Archief voor geneeskunde" (1840—45). Heijkenskjöld (Heijkensköld), svensk adlig ätt, urspr. från Tyskland, hvarifrån den inkom till Sverige med bruksmästaren Detlof Heijke. 1761 adlades med namnet H. hans sonson Detlof, bergsman, f. 4 juli 1707 på Gammelbo bruk i Örebro län, d. 26 mars 1775 i Stockholm. Han blef bergmästare i Nya Kopparbergs bergmästardöme 1737 och bergsråd 1758 samt inlade stora förtjänster om bergshandteringens utveckling i Sverige. Han förbättrade grufdriften, ökade Nya Kopparbergets tillverkningar, uppmuntrade bergsmännen till jordbrukets utvidgning genom nya odlingar o. s. v. samt anlitades som led. af flera kommissioner för bergs- och skogsskötselns höjande. Som preses i Vet. akad., i hvilken han invaldes 1742, höll han två tal: Om bergverksrörelsen i gemen (1759) och Om bergshandteringens olika öden och omvexlingar i vårt kära fädernesland (1768). Dessutom offentliggjorde han i Vet. akad:s Handlingar tre smärre afh. Heikel, finsk släkt från trakten af Uleåborg, är känd från senare hälften af 1700-talet. — 1. Henrik H., skolman, f. 14 jan. 1808 i Uleåborg, d. 14 mars 1867 i Helsingfors, blef student 1823, filos. magister 1832, lektor i filosofi och naturalhistoria vid Åbo gymnasium 1835 och kyrkoherde i Pedersöre 1861. H. var en varmhjärtad man, som med stort intresse vinnlade sig om åtskilliga allmänna frågor samt erhöll många förtroendeuppdrag; bl. a. var han landtdagsman för prästeståndet 1863—64 och 1867. Till inrättande af en småbarnsskola i Åbo skänkte han medel; på egen bekostnad inrättade han i Pedersöre ett hem för döfstumma, som sedermera inlöstes och öfvertogs af staten. Under nödåret 1862 lånade han åt allmogen 30,000 mark. Som pedagog utgaf han Lärobok i geometrien innefattande sex böcker af Euklides elementa jämte praktisk tillämpning (3:e uppl. 1871). 2. Emma Rosina H., den föregåendes syssling, läkare, f. 17 mars 1842 i Kaskö, genomgick 1865—66 en kurs i gymnastik vid Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm och egnade sig sedan åt medicinska studier. 1878 undergick hon förhör för medicine licentiatexamen, men fick som kvinna ej aflägga själfva examen. H., som är Finlands första kvinnliga läkare, praktiserade först i Vasa, sedan, som distriktsläkare, i Helsingfors. Hon stiftade Konkordiaförbundet för kvinnostipendier. Hennes namn bära två vid universitetet stiftade stipendier för kvinnliga medicinestuderande. 3. Frans Viktor H., son till H. 1, gymnast, f. 23 aug. 1842 i Åbo, blef student 1860, idkade 1867—69 gymnastiska studier i Stockholm och Tyskland, utnämndes 1869 till gymnastiklärare vid normalskolan i Helsingfors, 1873 till lektor i gymnastik m. m. vid Nykarleby folkskollärarseminarium samt 1875 till öfverlärare i gymnastik vid universitetet i Helsingfors. H. har utarbetat det på svenska och tyska gymnastiken grundade gymnastiksystem, som allmänt begagnas i Finland. I sin nitälskan för sportens befrämjande ledes han främst af praktiska synpunkter. På gymnastikens område har han utöfvat ett omfattande skriftställarskap, bland hvars alster må nämnas Praktisk handbok i skolgymnastik för gossar (1874), Gymnastiska friöfningar med och utan jernstaf (1879, 2:a uppl. 1889), Gymnastikens teori (1904), afsedd för undervisningen af blifvande gymnastiklärare, Gymnastikens historia (2 dlr, 1905—07). Senast har han verksamt deltagit i uppgörande af förslag till ombildning af universitetets gymnastikinrättning (samt utbildningsanstalt af lärare) till ett fullständigt gymnastiskt centralinstitut vid universitetet. Han erhöll 1907 professors titel. 4. Karl Felix H., den föregåendes bror, bankman, f. 3 juni 1844 i Åbo, student 1862 och filos. kand. 1868, egnade sig åt den pedagogiska banan samt gjorde resor för studium af folkskoleväsendet till Skandinavien, Tyskland och Nord-Amerika. Han blef 1881 direktör för handelsinstitutet i Brahestad och inträdde 1892 i direktionen för Nordiska aktiebanken i Viborg (sedan 1907 i Helsingfors). H. har varit verksam kommunalman och deltagit äfven i det politiska lifvet, där han som medlem af ständerrepresentationen från 1882 t. o. m. 1906 intagit en inflytelserik ställning genom grundliga kunskaper och moderat hållning. Vid 1901 års landtdag var han talman i borgarståndet. Han tillhör svenska folkpartiet. H. har utgifvit en mängd broschyrer i politiska och ekonomiska frågor, bl. a. Finlands bank- och penningeväsen (1888). 5. Axel Olai H., den föregåendes kusin, etnograf, f. 28 april 1851 i Brändö, Åland, blef student 1869, filos. kand. 1880, licentiat 1887 samt docent i etnografi vid Helsingfors' universitet 1889. Till intendent vid arkeologiska kommissionen utnämndes H. 1893. H. har studerat särskildt de i Ryssland boende finska stammarnas etnografiska förhållanden. Hans hufvudarbeten äro Die gebäude der tscheremissen, mordwinen, esten und finnen (i Finsk-ugriska sällsk:s "Journal", IV, 1888), Trachten und muster der mordwinen (1896—99) och