Katolskt seminarium och gymnasium (förut
jesuitkollegium). Tillverkning af cigarrer,
landtbruksmaskiner, nålar och papper. H. var
fordom hufvudstad i furstendömet Eichsfeld.
(
J. F. N.)
Heiling, Hans. Se
Hans Heiling.
Heilmann [hajl-],
Johann, tysk militär och
krigshistoriker, f. 1825 i München, d. där
som generallöjtnant 1888, skref bl. a.
Das kriegswesen der kaiserlichen und schweden zur zeit des dreissigjährigen krieges (1850),
Die feldzüge der bayern in den jahren 1643, 1644 und 1645 unter feldmarschall von Mercy (1851) och
Die kriegskunst der preussen unter könig Friedrich dem grossen (2 bd, 1852--53).
Heilsberg [ha'jls-], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Königsberg (Ost-Preussen), vid Pregels
biflod Alle. 5,514 inv. (1900). Slott, anlagdt
1240 af Tyska orden och sedermera tillhörigt
biskoparna af Ermeland, hvilka i 500 år hade
sitt residens där; det är nu sjukhus. 10 juni
1807 stod en oafgjord strid vid H. mellan
fransmännen under Soult samt preussare och
ryssar under Bennigsen. De sistnämnde drogo
sig följande dag tillbaka till Friedland.
(
J. F. N.)
Heilsbronn [ha'jlsbrånn],
Kloster-H., köping
i bajerska reg.-omr. Mittelfranken, vid Schwabach.
1,208 inv. (1900). H. är berömdt för det 1132 stiftade,
1555 upphäfda, rikt doterade cisterciensmunkklostret,
som 1581—1736 var fursteskola; i dess grafkapell
äro begrafna nästan alla medlemmar af borg- och
markgrefliga huset Hohenzollern ända till
Albrekt Akilles (död 1486). Den vackra klosterkyrkan
(se fig.) restaurerades 1851—66.
J. F. N.
Klosterkyrkan i Heilsbronn.
Heim [äm],
François Joseph, fransk målare,
f. 1787, d. 1865, var från 1803 elev af
Vincent, erhöll 1807 romerska priset och
studerade därefter i Rom. 1829 blef han medlem
af Institutet och 1831 professor vid École
des beaux-arts. I sin konst sökte han, liksom
flera af sina samtida, förena den från David
ärfda stiliserande uppfattningen med lifligare
färg, större frihet i rörelserna och käckare
behandling. I sina äldre arbeten är han icke
utan förtjänster både i teckning och färg,
såsom i väggmålningarna i S:t Gervais,
S:t Cyrs och S:t Juliettes martyrium (1819) och i
Scen från Jerusalems förstöring,
efter Josefos (1824, Louvre). Han målade ock
bataljtaflor i Versailles, plafonder i Louvre m. m.
C. R. N. (
G—g N.)
Heim [hajm],
Albert, schweizisk geolog, f. 1849,
vardt 1873 professor vid polyteknikum i Zürich,
1875 därjämte e. o. och 1887 ord. professor
vid universitetet där, förestår sedan 1881 den
naturvetenskapliga afdelningen vid polyteknikum
och är de geologiska samlingarnas direktor. H. är
en af grundläggarna af de moderna åsikterna om
bergskedjebildningen. Han har skrifvit en mängd
arbeten, af hvilka här må nämnas endast
Untersuchungen über den mechanismus der gebirgsbildung (2 bd, 1878),
Handbuch der gletscherkunde (1885) och
Beiträge zur geologischen karte der Schweiz (1890),
samt utgifvit en geologisk karta öfver Schweiz
(i skalan 1 : 500,000; i förening med Schmidt, 1894)
och för undervisningen afsedda geologiska reliefbilder
i gips (öfver vulkaner, glaciärer o. s. v.). H. vardt
1905 led. af svenska Vet. akad.
Heimatkunst [ha'jmat-], ty., hembygdskonst (se d. o.).
Heimbach [ha'jm-],
Karl Wilhelm Ernst,
tysk rättslärd, f. 1803, d. 1865, 1827
e. o. professor i Leipzig, 1828 ord. professor
i Jena, 1832 oberappellationsrath. H. utgaf
jämte sin broder
Gustaf Ernst (f. 1810,
e. o. professor i juridik i Leipzig 1840,
d. 1851) en kritisk upplaga af
Basilika (se
d. o.). Bland hans skrifter må i öfrigt nämnas
Lehrbuch des sächsischen prozesses (1852—53).
Rld.
Heimbucher [ha'jm-],
Max Joseph, katolsk
teolog, f. 1859, sedan 1891 professor i
teologisk encyklopedi och patrologi vid lyceet
i Bamberg, har vunnit anseende främst genom
Die orden und kongregationen der katolischen kirche (2 bd, 1896—97; 2:a uppl. 1907—08).
Hj. H—t.
Heimburg [hajm-],
W., pseudonym. Se
Behrens, Berta.
Heimdal (isl.
Heimdallr),
nord. myt., en son af
Oden och nio jättemör, som alla voro systrar och
närde honom med jordens kraft, med svala böljan
och offerblod. H. säges vara stor och helig
samt kallas den hvitaste af asagudarna. Hans
tänder voro af guld, hvarför han ock bär namnet
Gullintanni. Hans häst heter
Gulltopp;
hans boning,
Híminbjorg (Himmelsberg),
är belägen där, hvarest bron Bifrost (regnbågen)
når upp i himmelen, och H:s uppgift är att vakta
denna bro. Han behöfver mindre sömn än en fågel;
han ser hundra mil omkring sig och lika långt
natt som dag; han kan höra gräset växa på marken
och ullen på fåren. Han har en lur, som heter
Gjallarhorn, och när han blåser däri,
höres det i alla världar. — Under namnet
Rig
vandrade han omkring bland människorna och blef
fader till sönerna Träl, Karl och Jarl. Från
den förste härstammar trälarnas släkte; den
andre vardt stamfader för den frie odalbonden,
och från Jarl äro komna ädlingars och konungars
ätter. Hela människosläktet kallas därför
"Heimdals barn". — Motsatsen mellan H. och Loke
framhålles i fragmenten af en myt, där de sägas
kämpa med hvarandra om smycket Brisinga-men,
och i den sista striden, vid Ragnaröks inbrott,
varda de hvarandras bane. — Antagandet att
H. egentligen bör hänföras till vanerna,
beror på en oriktig tolkning af ett ställe i
Eddan. Namnen på hans nio mödrar visa på det
tydligaste, att dessa tillhöra jättevärlden;
hans fader är Oden, och intet vanablod flyter
i hans ådror. — Af hans namn har ingen säker
förklaring ännu blifvit lämnad. Eget är, att
både ordet Heimdal och ett af hans binamn,
Hallinskiði,
förekomma i betydelsen vädur, hvarmed väl sammanhänger,
att H:s svärd kallas Hufvud, som är gumsens vapen.
Jfr
Hallinskiði.
Th. W. (
B—e.)
Heimdal, en i Uppsala 1891 bildad (ehuru först
