1893 offentligt framträdande), ursprungligen utprägladt konservativ studentförening, som har till uppgift att utan någon politisk syftning "sammansluta särskildt studenter med intresse för allmänna frågor till gemensamt deltagande i det svenska folkbildningsarbetet". — Den har utgifvit "Föreningen Heimdals folkskrifter" (1893—1907; 87 n:r), "Heimdals småskrifter" (1907—08, 3 n:r), hvilka båda serier utgöras af skrifter med hufvudsakligen populärvetenskapligt innehåll, samt "Svensk politik, Föreningen Heimdals politiska småskrifter" (1905—08; 18 n:r, fördelade i två band), som afse att "belysa viktiga (politiska) frågor, där så behöfs, från olika synpunkter" och hufvudsakligen utgöras af föreläsningar, som sedan 1905 på föreningens föranstaltande hållits i Uppsala. — 1893 startade föreningen sin föreläsningsverksamhet på landsbygden, delvis med understöd från landsting m. fl. Denna utvecklades och tog en stor omfattning, i synnerhet i städer och industrisamhällen samt vid regementens mötesplatser, men nedlades så godt som fullständigt 1904 (sammanlagdt 1,125 föreläsningar hade då förmedlats), sedan fasta förmedlingsbyråer för föreläsningsverksamheten uppstått (t. ex. Folkbildningsförbundets i Stockholm och den på Heimdals initiativ upprättade Föreläsningsbyrån vid Uppsala universitet). Sedan 1906 anordnar föreningen föreläsningar i "hembygdskunskap". — I Uppsala har föreningen anordnat aftonunderhållningar för arbetare och arbeterskor, inrättat ett läsrum o. s. v. — 1899 började föreningen sin bokförmedlingsverksamhet, genom hvilken böcker till nedsatt pris anskaffats till svenska folkbibliotek. Omsättningen uppgår nu (1909) till omkr. 10,000 kr. pr år. Sedan 1906 har föreningen upprättat 12 vandringsbibliotek. 1899 utgafs första upplagan af föreningens "Bokförteckning för svenska folkbibliotek" (ny uppl. 1905). För sin folkbiblioteksverksamhet åtnjuter föreningen (sedan 1906) ett årligt statsanslag å 1,200 kr. — Sedan 1897 utsänder föreningen årligen en populärvetenskaplig artikelserie till landsortstidningar, sedan 1904 en skönlitterär och sedan 1909 en utrikespolitisk. — Föreningen har vidare anordnat statistiska undersökningar rörande svenska folkbibliotek (1896—99), landtarbetarförhållanden och emigrationen (1906), tillsammans med andra folkbildningsinstitutioner utfärdat inbjudan till "folkbildningsmöten" (i Uppsala 1901 och Stockholm 1907), anordnat sommarkurser m. m. — Föreningen räknar (1909) 169 aktiva medlemmar (studenter) samt 67 "understödjande" och 169 "adjungerade", (till stor del f. d. aktiva medlemmar), personer inom landet, som på olika sätt främja föreningens verksamhet. — Föreningen utgifver en årsberättelse och publicerade 1901 en tioårsberättelse. N. H—z. Heimdall, veckotidning, som utgafs i Stockholm och redigerades af J. E. Rydqvist. Första numret utkom 3 maj 1828, det sista 31 dec. 1832. Tidningen egnade sig hufvudsakligen åt företeelserna inom litteraturens och de sköna konsternas områden, och detta med sådan framgång, att den, enligt utgifvarens ord i slutnumret, "lyckades ega flera läsare än någon litterär journal hittills funnit i vårt land". Med stor uppmärksamhet följde tidningen främmande litteraturföreteelser och svenska vitterhetens utveckling samt redogjorde för utländska omnämnanden af denna, öfversättningar o. s. v. Största delen af innehållet lämnades af Rydqvist själf (hufvudsakligen kritik och litterära öfversikter) och B. von Beskow. Bland öfriga medarbetare må nämnas Atterbom, Böttiger, Dahlgren, Franzén, Nicander, Tegnér, Thomander och Valerius. Heimdall upphörde, då ett nytt organ af vidsträcktare anläggning, "Svenska litteraturföreningens tidning", 1833 började utgifvas i Uppsala. I denna tidskrift ingick äfven Rydqvist som medarbetare. R. G.* Heimdallr, nord. myt. Se Heimdal. Heimdalshö, bergstopp. Se Norge. Heimer (isl. Heimir) är en forngermansk hjälte, som oftast nämnes tillsammans med kämpen Vidga, och då denne återgår på den gotiske hjälten Vidigoia i förra hälften af 300-talet, torde ock H. vara af gotisk börd. Den angelsaxiska dikten Widsið nämner Wudga och Hama (Heimer) som gotiska kämpar mot hunnerna i Weichselskogen, hvilken trakt var goternas äldsta kända bostad. Då H. och Vidga under sagans utveckling omväxlande förbundos med de gotiske konungarna Ermanarik och Teodorik, uppfattades de alltmer som förrädare, och så skildras de i Didriks af Bern saga. I Volsungasagan är H. fosterfader till Brynhild och i Ragnar Lodbroks saga fosterfader till Aslaug, Brynhilds dotter med Sigurd Fafnesbane. Han dolde barnet för fienderna i en harpa och vandrade som spelman, tills han vid Spangereid i Norge dödades under sömnen af Åke och Grima, som trodde harpan innehålla skatter. B—e. Heimir, isl. Se Heimer. Heimskringla är den åt Snorre Sturlassons norska konungasagor vanligen tilldelade benämningen, föranledd af de i arbetets början förekommande orden Kringla heimsins, d. v. s. jordens krets. Snorres arbete, som i allo bär en klassisk prägel, är både till stil, komposition och sund kritik den förnämsta bland alla norröna litteraturens framställningar af Norges konungasagor (se Isländska litteraturen). Skaldernas historiska kväden, den muntliga traditionen och i skrift upptecknade sagor äro de källor, ur hvilka han hämtat materialet till sitt omfattande arbete. Med en för den tidens författarskap naturlig och vanlig frihet har Snorre väl, då han ej funnit skäl till ändring, ordagrant upptagit mycket från äldre uppteckningar eller från traditionen, som äfven i uttryckssättet vunnit en viss fasthet, men tillämpar dock alltid vid sin framställning vissa kritiska grundsatser, som han med klart medvetande uppställt för sig till rättesnöre. Han är ock därigenom en äkta historiker, att han ej blott åsyftar pålitlighet i uppgifterna om yttre fakta, utan äfven vill genom sin framställning visa händelsernas inre sammanhang. Detta syftemål uppnår han genom en mästerlig anordning af ämnet och en rent objektiv framställning, som aldrig behöfver suppleras af författarens egna reflexioner. I likhet med all isländsk sagoskrifning är äfven Snorres konungahistoria företrädesvis en skildring af hufvudpersonernas lefnadslopp och karaktärer, och äfven detta arbete blir sålunda en ättesaga, men af den rika omfattning, att det medelbarligen varder äfven det norska folkets och rikets historia. — Åsikterna om arten af Snorres historiska författarskap ha emellertid varit mycket växlande. Den förtjänstfulle litteraturhistorikern P. E. Müller sökte visa, att de uti Heimskringla intagna sagorna icke äro