Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 263-264 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heimskringla - Hein, Piet(er) Pieterszoon - Heinafylke - Heinar. Se Heinafylke - Heine, Salomon - Heine, Heinrich

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

författade af Snorre, utan af honom endast
samlade, kritiskt granskade och rättade samt
införlifvade i hans samlingsverk. Några,
såsom K. Maurer m. fl., ha antagit, att
Snorre visserligen skrifvit enskilda sagor,
som sedan upptagits i Heimskringla, men
att andra sagor återigen härröra från andra
författare, liksom äfven att hela samlingen,
sådan den nu föreligger, icke kommit till stånd
förrän omkr. femtio år efter Snorres död. Andra
forskare, såsom Munch, Keyser, Petersen, ha dock
med framgång häfdat Snorres ära som historisk
författare, och särskildt har G. Storm i sitt
prisbelönta arbete om "Snorre Sturlassöns
historieskrivning" (1873) ovedersägligen
visat, att icke blott de särskilda sagorna,
utan äfven deras samling till ett större helt
måste tillskrifvas Snorre. — Heimskringla utgafs
först af svensken Peringskiöld (Stockholm,
1697) i både urtext samt svensk och latinsk
öfversättning. Sedan utkom en stor folioupplaga
i Köpenhamn (1777—83), försedd med latinsk och
dansk öfversättning och redigerad af G. Schöning
och S. Thorlacius. En ny textupplaga utgafs af
C. E. Unger 1868. Den nyaste och bästa upplagan
är ombesörjd af Finnur Jónsson (1893—1900). —
Bland öfversättningar märkas norska af J. Aall
(1838—39), P. A. Munch (1859) och G. Storm
(1899), en dansk af N. F. S. Grundtvig
(1818—22), tyska af F. Wachter (1835—36)
och G. Mohnike (1837), en engelsk af
S. Laing (1844) samt svenska af J. G. Richert
m. fl. (1816—29) och H. O. Hildebrand (1869—71).
Th. W.*

Hein, Piet(er) Pieterszoon, holländsk amiral,
f. 1578, började sin bana som skeppsgosse
och rönte under sina yngre år många gånger
stridslyckans växlingar. Sålunda var han en
tid i spansk fångenskap och måste, fastkedjad
vid en åra, ro på en galär. 1627 slog han,
som chef för Västindiska kompaniets flotta,
spanjorerna och tog 23 rikt lastade skepp som
byte samt utnämndes för sin bragd till amiral
vid samma flotta. Sedan han 1628 eröfrat den
stora spanska silfverflottan i Matanzasviken på
Cuba, blef han holländsk amiral. Han stupade 20
juni 1629 i en strid mot kapare från Dunkerque.
L. H.*

Heinafylke kallades i medeltiden ett norskt
landskap, som motsvarade det nuv. Hedemarken
samt Vardal och Birid. Det hade sitt namn efter
innebyggarna (heinar) och hörde till
Eidsivatingslagen.
O. A. Ö.

Heinar. Se Heinafylke.

Heine [ha’jne]. 1. Salomon H., tysk bankir,
f. 1767, d. 1844, erhöll 1784 plats i en
växelaffär i Hamburg, började därstädes 1797,
tillsammans med Heckscher, bankirrörelse
och upprättade 1818 egen affär. H. samlade en
betydande förmögenhet samt vann genom redbarhet
och affärsskicklighet europeiskt rykte. Han
utöfvade äfven en storartad välgörenhet,
i synnerhet mot sina trosförvanter, judarna,
och ställde själfmant efter den stora branden i
Hamburg (maj 1842) 1/2 mill. mark till statens
förfogande.


2. Heinrich H., den föregåendes brorson,
tysk skald, f. 13 dec. 1797 i Düsseldorf,
d. 17 febr. 1856 i Paris, började sin bana på
sin farbroders kontor i Hamburg. Han passade
emellertid ej till affärsman, utan egnade sig
åt studier vid universiteten i Bonn, Berlin och
Göttingen samt blef vid det sistnämnda juris
doktor 1825. S. å. öfvergick han af yttre skäl till kristendomen,
hvarvid han antog namnet Heinrich (han hette
förut Harry). Efter att ha uppgifvit planen
att bli advokat i Hamburg förvärfvade han
rik människo- och världskännedom under sina
"wanderjahre" dels där, dels i München
(som föga flitig medarbetare i Cottas
"Politische annalen"), Italien (särskildt
under den njutningsfyllda vistelsen i Lucca
och Florens), Berlin (med det lifliga umgänget
i Varnhagenska salongen), London och vid
Nordsjökusten (de mäktiga naturintrycken på
Helgoland och i Norderney). Hans först utgifna
poetiska arbeten, Gedichte (1822), dramerna
Almansor och Ratcliff samt Lyrisches intermezzo,
vunno varmt erkännande. H:s Reisebilder
(1826—27, ökade 1830—31 med 2 nya bd), som
skildra hans italienska resa och innehålla
hetsiga och plumpa, till en del orättvisa
sidohugg mot Platen, H:s hånfulle motståndare,
framkallade af ett oädelt angrepp från denne,
ådrogo honom större uppmärksamhet. Denna samling,
hvartill sluta sig Englische fragmente (1831),
omfattar H:s berömda autobiografiska novell
Die Harzreise. H:s italienska reseskildring
betecknar också en vändpunkt i hans märkliga
ställning till Napoleon. Förut hade skalden
förhärligat kejsaren i den allbekanta stolta
och svärmiska dikten Die grenadiere (1819),
en pärla af politisk lyrik (ypperst tonsatt
af R. Schumann). I boken Le grand (1827)
når H:s napoleonska hjälte- och snilledyrkan
kokpunkten. Episoden om slaget vid Marengo i
ofvannämnda "Reisebilder" präglas däremot af
en bestämd reservation mot den forne idolen,
och under årens lopp blir H:s uppfattning af
sin revolutionäre heros alltmera kritisk och
nykter, tills stämningen på 1850-talet i och
med Geständnisse (utg. af E. Engel 1894) slår
om till ungdomens entusiasm för Napoleon. I ännu
högre grad än hans föregående produktion gjorde
samlingen Buch der lieder (1827, sedan utg. i
ständigt nya uppl.) H. berömd. Denna lilla bok,
som intar en hög rang inom världslitteraturen,
har "auf flügeln des gesanges" beredt H:s lyrik
insteg i otaliga kvalda hjärtan; i inflytande
på samtid och eftervärld erinrar "Buch der
lieder" om "Werther". Med sin grundton af
"weltschmerz", sin blandning af innerligt
svärmeri och blodig ironi, sin glöd och is,
röra sig dikterna väsentligen mellan två poler:
erotiska själfbekännelser och impressionistiska
naturbilder. Bland de senare märkas främst hans i
mästerliga fria rytmer diktade "Nordsee"-cykler,
hvarmed H. först af alla helt och fullt besjungit
hafvet i tysk litteratur och som kanske äro de
säkraste grundvalarna för H:s skaldeberömmelse
äfven i framtiden. I formen är "Buch der lieder"
influerad af folkvisan, Goethe och romantikerna
(särskildt Brentano). Stilen kännetecknas af
melodiskt behag, uttrycksfull knapphet och
karakteristiska, färgstarka epitet. En märklig
nyhet i modern poesi är, att de flesta enskilda
dikterna ej ha några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>