författade af Snorre, utan af honom endast samlade, kritiskt granskade och rättade samt införlifvade i hans samlingsverk. Några, såsom K. Maurer m. fl., ha antagit, att Snorre visserligen skrifvit enskilda sagor, som sedan upptagits i Heimskringla, men att andra sagor återigen härröra från andra författare, liksom äfven att hela samlingen, sådan den nu föreligger, icke kommit till stånd förrän omkr. femtio år efter Snorres död. Andra forskare, såsom Munch, Keyser, Petersen, ha dock med framgång häfdat Snorres ära som historisk författare, och särskildt har G. Storm i sitt prisbelönta arbete om "Snorre Sturlassöns historieskrivning" (1873) ovedersägligen visat, att icke blott de särskilda sagorna, utan äfven deras samling till ett större helt måste tillskrifvas Snorre. — Heimskringla utgafs först af svensken Peringskiöld (Stockholm, 1697) i både urtext samt svensk och latinsk öfversättning. Sedan utkom en stor folioupplaga i Köpenhamn (1777—83), försedd med latinsk och dansk öfversättning och redigerad af G. Schöning och S. Thorlacius. En ny textupplaga utgafs af C. E. Unger 1868. Den nyaste och bästa upplagan är ombesörjd af Finnur Jónsson (1893—1900). — Bland öfversättningar märkas norska af J. Aall (1838—39), P. A. Munch (1859) och G. Storm (1899), en dansk af N. F. S. Grundtvig (1818—22), tyska af F. Wachter (1835—36) och G. Mohnike (1837), en engelsk af S. Laing (1844) samt svenska af J. G. Richert m. fl. (1816—29) och H. O. Hildebrand (1869—71). Th. W.* Hein, Piet(er) Pieterszoon, holländsk amiral, f. 1578, började sin bana som skeppsgosse och rönte under sina yngre år många gånger stridslyckans växlingar. Sålunda var han en tid i spansk fångenskap och måste, fastkedjad vid en åra, ro på en galär. 1627 slog han, som chef för Västindiska kompaniets flotta, spanjorerna och tog 23 rikt lastade skepp som byte samt utnämndes för sin bragd till amiral vid samma flotta. Sedan han 1628 eröfrat den stora spanska silfverflottan i Matanzasviken på Cuba, blef han holländsk amiral. Han stupade 20 juni 1629 i en strid mot kapare från Dunkerque. L. H.* Heinafylke kallades i medeltiden ett norskt landskap, som motsvarade det nuv. Hedemarken samt Vardal och Birid. Det hade sitt namn efter innebyggarna (heinar) och hörde till Eidsivatingslagen. O. A. Ö. Heinar. Se Heinafylke. Heine [ha'jne]. 1. Salomon H., tysk bankir, f. 1767, d. 1844, erhöll 1784 plats i en växelaffär i Hamburg, började därstädes 1797, tillsammans med Heckscher, bankirrörelse och upprättade 1818 egen affär. H. samlade en betydande förmögenhet samt vann genom redbarhet och affärsskicklighet europeiskt rykte. Han utöfvade äfven en storartad välgörenhet, i synnerhet mot sina trosförvanter, judarna, och ställde själfmant efter den stora branden i Hamburg (maj 1842) 1/2 mill. mark till statens förfogande. <img l>

2. Heinrich H., den föregåendes brorson, tysk skald, f. 13 dec. 1797 i Düsseldorf, d. 17 febr. 1856 i Paris, började sin bana på sin farbroders kontor i Hamburg. Han passade emellertid ej till affärsman, utan egnade sig åt studier vid universiteten i Bonn, Berlin och Göttingen samt blef vid det sistnämnda juris doktor 1825. S. å. öfvergick han af yttre skäl till kristendomen, hvarvid han antog namnet Heinrich (han hette förut Harry). Efter att ha uppgifvit planen att bli advokat i Hamburg förvärfvade han rik människo- och världskännedom under sina "wanderjahre" dels där, dels i München (som föga flitig medarbetare i Cottas "Politische annalen"), Italien (särskildt under den njutningsfyllda vistelsen i Lucca och Florens), Berlin (med det lifliga umgänget i Varnhagenska salongen), London och vid Nordsjökusten (de mäktiga naturintrycken på Helgoland och i Norderney). Hans först utgifna poetiska arbeten, Gedichte (1822), dramerna Almansor och Ratcliff samt Lyrisches intermezzo, vunno varmt erkännande. H:s Reisebilder (1826—27, ökade 1830—31 med 2 nya bd), som skildra hans italienska resa och innehålla hetsiga och plumpa, till en del orättvisa sidohugg mot Platen, H:s hånfulle motståndare, framkallade af ett oädelt angrepp från denne, ådrogo honom större uppmärksamhet. Denna samling, hvartill sluta sig Englische fragmente (1831), omfattar H:s berömda autobiografiska novell Die Harzreise. H:s italienska reseskildring betecknar också en vändpunkt i hans märkliga ställning till Napoleon. Förut hade skalden förhärligat kejsaren i den allbekanta stolta och svärmiska dikten Die grenadiere (1819), en pärla af politisk lyrik (ypperst tonsatt af R. Schumann). I boken Le grand (1827) når H:s napoleonska hjälte- och snilledyrkan kokpunkten. Episoden om slaget vid Marengo i ofvannämnda "Reisebilder" präglas däremot af en bestämd reservation mot den forne idolen, och under årens lopp blir H:s uppfattning af sin revolutionäre heros alltmera kritisk och nykter, tills stämningen på 1850-talet i och med Geständnisse (utg. af E. Engel 1894) slår om till ungdomens entusiasm för Napoleon. I ännu högre grad än hans föregående produktion gjorde samlingen Buch der lieder (1827, sedan utg. i ständigt nya uppl.) H. berömd. Denna lilla bok, som intar en hög rang inom världslitteraturen, har "auf flügeln des gesanges" beredt H:s lyrik insteg i otaliga kvalda hjärtan; i inflytande på samtid och eftervärld erinrar "Buch der lieder" om "Werther". Med sin grundton af "weltschmerz", sin blandning af innerligt svärmeri och blodig ironi, sin glöd och is, röra sig dikterna väsentligen mellan två poler: erotiska själfbekännelser och impressionistiska naturbilder. Bland de senare märkas främst hans i mästerliga fria rytmer diktade "Nordsee"-cykler, hvarmed H. först af alla helt och fullt besjungit hafvet i tysk litteratur och som kanske äro de säkraste grundvalarna för H:s skaldeberömmelse äfven i framtiden. I formen är "Buch der lieder" influerad af folkvisan, Goethe och romantikerna (särskildt Brentano). Stilen kännetecknas af melodiskt behag, uttrycksfull knapphet och karakteristiska, färgstarka epitet. En märklig nyhet i modern poesi är, att de flesta enskilda dikterna ej ha några