öfverskrifter, därigenom antydande, att de böra uppfattas som sammanhängande delar af en "monodram". Den heineska kvickheten bländar genom pikanta liknelser. H:s genom "Buch der lieder" vunna popularitet i Tyskland — däremot fick han ej för denna diktsamling något honorar — led dock starkt afbräck genom hans skoningslösa gyckel med reaktionen och hans cyniska polemik med sina motståndare. Hans förhoppningar om en genom anställning i statens tjänst tryggad ekonomisk och social ställning gingo om intet. 1830 flyttade han till Paris, som sedan blef hans hemvist. Där knöt han förbindelser med många framstående och inflytelserika personligheter, intog en bemärkt plats i det eleganta sällskapslifvet och verkade ifrigt för andligt utbyte och närmande mellan fransk och tysk nationalitet. Hans Beiträge zur geschichte der neuen schönen literatur in Deutschland (1833, ny uppl. under titeln Die romantische schule, 1836, utg. jämte Lutetia, 1854, i 1 bd; "Den nyare sköna literaturen i Tyskland", 1838), Französische zustände (samlade korrespondenser till "Augsb. allg. zeitung", 1833, med ett ytterst häftigt utfall mot reaktionen i Preussen) samt Der salon (1835—40) framkallade efterbildning och revolutionära rörelser bland det s. k. "unga Tyskland". Då vid förbundsdagens sessioner 1835 H:s skrifter tillika med de författares, som räknades till "Das junge Deutschland" (jfr Gutzkow), förbjödos, gjorde detta författaren i vida kretsar ännu mera populär, på samma gång hans skrifsätt blef ännu mera hänsynslöst och bitande, såsom i skriften Über den denuncianten (1837, riktad mot W. Menzel). Bland hans öfriga skrifter från slutet af 1830- och från 1840-talet märkas Heine über Börne (1840, ett bittert och skandalöst svar på dennes anfall mot H.) och Neue gedichte (1844), hvilka kunna betraktas som en andra del af "Buch der lieder"; de äro delvis politiskt färgade, och romanserna höra till H:s bästa. 1844 gjorde H. sin sista utflykt från Paris till Tyskland och skildrade denna i Deutschland, ein wintermärchen (1844; "En vintersaga, fri försvenskning af Hj. Procopé", 1906), en af aristofaneisk kvickhet sprudlande satir öfver dåvarande förhållanden i Tyskland; redan förordet på prosa, lika öfverlägset genom sin ädla fördomsfrihet som genom sina lysande, ystra infall, är i sitt slag ett praktstycke. Diktens geniala behandling af rimmet har påverkats af Byron, med hvilken H. äfven f. ö. röjer mycken andlig frändskap. H:s allegoriska epos Atta Troll, ein sommernachtstraum (1842, utg. 1847), riktadt mot den filosofiska radikalismens och den politiska lyrikens utsväfningar, är med sin rytmiska virtuositet H:s satirisk-romantiska mästerstycke. Romanzero (1851) innehåller åtskilliga af hans mest originella dikter, några af hans yppersta ballader och skönaste, mest förandligade elegiska sånger. Dess komposition, omfattande "Historien", "Lamentationen", "Hebräische melodien" och "Disputationen", har träffande jämförts med en stor sonat. Bland H:s öfriga skapelser märkas Doktor Faust, ein tanzpoem (1851) och Letzte gedichte und gedanken (utg. 1869). — Trots årligt understöd af farbrodern kämpade H. i Paris med stora ekonomiska svårigheter, tills en honom 1835 (l. 1836)—48 årligen beviljad pension på 4,800 frcs från franska statens hemliga fonder förbättrade hans finanser. Den mottagna nådegåfvan utsatte H. för det skarpaste klander som parasit, men påståendet, att han sålt sin penna till franska regeringen, är vederlagdt af den nyare forskningen. 1845 angreps H. af ett ryggmärgslidande, som alltmer tilltog och från 1848 till hans död höll honom fjättrad vid sängen ("die matratzengruft"). På sistone blef han äfven blind, i det ögonlocken föllo ihop och ej kunde öppnas af sig själfva. Dock bibehöll han sin tankekraft oförminskad, och då han slutligen ej själf kunde skrifva, dikterade han. Under dessa lidandets år vårdades han af sin hustru, Mathilde Mirat, urspr. en fattig Parisgrisett, vacker och godhjärtad, men utan andlig samhörighet med sin man. H:s sista svåra marter förljufvades äfven af hans ryktbara kärlek till "la mouche" (Camilla Selden), den mystiska unga kvinna han i sin sköna svanesång symboliserat som "passionsblomman". H. är utan gensägelse en af 19:e årh:s högst begåfvade skalder; men omdömena om honom både som diktare och karaktär ha utfallit mycket olika, och en giltig totalbild af H. med hans "zerrissenheit" i båda hänseendena är vanskligare än eljest att erhålla. Hans hänsynslösa uppriktighet öfverskrider ofta den simpla lascivitetens gräns, hans cynismer mot sina fiender och sarkasmer öfver filistrarna, dessa "gute leute und schlechte musikanten", som han så djupt föraktade, ha åstadkommit många förgiftade sår och stygga ärr, hans bekanta ironiska "kallduschar" efter de varmaste lyriska bikter ha ställvis urartat till maner och hans ofta ohejdade känslofrosseri vanställer flera af de tidigare dikterna. Men hans oskrymtade och orubbliga tillgifvenhet för sina närmaste, hans gifmildhet och tjänstaktighet mot landsmän och andra under sin s. k. "babyloniska fångenskap" och det med beundransvärd ståndaktighet burna, af inspirerad poesi fyllda lidandet under hans sista kvalfulla decennium uppväga många af hans mänskliga fel och brister. Framför allt är han med sin oefterhärmliga gratie, sin sällsynta poetiska sensibilitet, sin utomordentligt musikaliska vers och sin spelande kvickhet en af världslitteraturens ursprungligaste lyriker, "en romantisk skald, som gifvit ett klassiskt uttryck åt den moderna anden". — H:s samlade dikter och uppsatser utgåfvos (1861—66) af A. Strodtmann, som äfven författat en förträfflig lefnadsteckning öfver honom ("H:s leben und werke", 1867, ny uppl. 1884). Den bästa kritiska upplagan (med biogr. och kommentar) af H:s verk är Elsters (1887—90, 7 bd). Bland de många arbeten om H. förtjäna utom de föregående anföras: R. Proelss, "H. H. Sein lebensgang und seine schriften" (1886), W. Bölsche, "H. H. Versuch einer æsthetisch-kritischen analyse seiner werke" (1887), H. Lichtenberger, "H. H. penseur" (1895), Nietzki, "H. H. als dichter und mensch" (starkt kritisk, 1895), Legras, "H. H. poète" (1897), Karpeles, "H. H." (1899), Betz, "Studien zur vergleichenden litteratur-geschichte der neueren zeit" (1902), Hüffer, "H. H." (1906), Bartels, "H. H. Auch ein denkmal" (s. å., en hätsk stridsskrift), samt G. Brandes i "Det unge Tyskland" (i "Saml. skr.", d. 6). H:s inflytande på tysk och utländsk litteratur är synnerligen stort; framhållas må hans inverkan på den isländske skalden Hallgrimsson (se denne). Hans verk ha gång på gång öfversatts till alla kulturspråk, äfven japanska. På svenska skalder, t. ex. Snoilsky (i dennes tidigaste skede),