konservatoriet där, har som oratorie- och romanssångare vunnit ett namn genom betydande röstmedel och föredragskonst. Han konserterade i Stockholm 1908. ^{E. F—t.} Heinesen, Mogens, färöisk sjöman och äfventyrare, f. omkr. 1545 på Färöarna af norska föräldrar, blef på en af sina handelsfärder mellan Bergen och Färöarna öfverfallen och plundrad af sjöröfvare och var därefter tio år i holländsk örlogstjänst. 1579 fick H. för sig och sina medredare i Bergen handelsmonopol på Färöarna samt uppdrag att utrusta krigsfartyg och rensa Nordsjön från fribytare. Minnet af hans äfventyrliga strider lefver ännu på Färöarna; men samtidigt utarmade han färingarna på många sätt, utan att dessa kunde få rätt mot honom. En anklagelse för våldtäkt och blodskam dref honom 1583 åter till Holland, hvarifrån han ett par år föröfvade kaperi i holländsk tjänst; men vid återkomsten till Danmark 1587 blef han anklagad för ett kaparöfverfall mot ett engelskt skepp. Räntmästar Kristofer Walkendorf, som länge varit honom gramse för hans beteende mot färingarna, lät då fängsla och döma honom i Köpenhamn samt genast 1589 verkställa dödsdomen utan att lämna tid till dess öfvervägande. På herredagen i Kolding 1590 måste Walkendorf ej blott ge skadestånd åt H:s änka och vän, Hans Lindenov, utan äfven utträda ur regeringsrådet. H:s lik uppgräfdes och fördes under stor högtidlighet till Lindenovs gård Örslevkloster i Nörrejylland. Hans lefnads- och tänkesätt böra närmast jämföras med en nordisk vikings, våldsam, egensinnig, stridslysten och girig som han var. — Jfr T. Lund, "M. Heinesen" (1877). K. Ewald har behandlat H. i en novell (1904). ^{E. Ebg.} Heinichen [ha'j-], Johann David, tysk musiker, f. 1683 nära Weissenfels, d. 1729 i Dresden, utbildades vid Thomasskolan i Leipzig, var en tid advokat, men debuterade snart som operakompositör. 1713—18 uppehöll sig H. i Italien och fick där sina operor uppförda. 1718 blef han hofkapellmästare hos August den starke af Sachsen. H. skref utom operor en mängd kantater samt mässor, serenader m. m. Märkligare är han genom sin omfångsrika lärobok Der generalbass in der composition (1728), hvari han gentemot det skolmässiga pedanteriet framhöll vikten af det melodiska elementet och känslans sanna uttryck. ^{A. L.}* Heinicke [ha'j-], Samuel, grundläggare af döfstumundervisningen i Tyskland, f. 1727 i Sachsen, d. 1790, var en tid lifgardist i sachsisk tjänst, studerade sedan 1756 en kort tid i Jena och var därefter sekreterare och informator hos en grefve Schimmelmann i Hamburg. 1769 fick han plats som kantor och folkskollärare i Eppendorf. Ett försök, som H. gjorde, att meddela en döfstum undervisning efter en ny metod, slog så lyckligt ut, att döfstumma från alla håll öfverlämnades åt hans ledning. 1778 upprättade han i Leipzig ett döfstuminstitut, det första i Tyskland, som han förestod till sin död. Vid undervisningen använde han först skrifmetoden, men sedermera, påverkad af K. Ammans skrift, "Surdus loquens" (1692), talmetoden. (Jfr Döfstumundervisning.) Hans viktigaste skrifter äro Beobachtungen über stumme und die menschliche sprache (I, 1778), Über die denkart der taubstummen (1783) och Wichtige entdeckungen und beiträge zur seelenlehre und zur menschlichen sprache (1786). Äfven för folkskolundervisningen hade H. betydelse genom sin kamp mot bokstafverings- och för ljudmetoden. Minnesvårdar öfver H. ha rests i Leipzig och Hamburg-Eppendorf. Biogr. af Stötzner (1870). (^{O. K.}) Heinjoki, socken i Äyräpää härad och domsaga, Viborgs län, Finland. Landareal 310 kvkm. 3,408 inv. (1907). H. är ett imperiellt pastorat af 3:e klass, hörande till Viborgs prosteri af Nyslotts stift. ^{O. I.} (^{A. G. F.}) Heinlein [ha'jnlajn], Heinrich, tysk målare, f. 1803, d. 1885 i München, studerade först arkitektur, men öfvergick snart till landskapsmåleriet. Hans bilder (för det mesta berglandskap) utmärka sig för storartad uppfattning och romantisk stämning. H. är representerad i nya pinakoteket i München genom två högfjällsmotiv. (^{G—g N.}) <img l>Heinolas vapen.

Heinola. 1. Stad, vackert belägen vid öfversta loppet af Kymmene älf (Jyränkö ström) i S:t Michels län (Finland). Areal 2,889 har. 1,655 inv. (1907). Handel och industri äro föga nämnvärda. Antalet handlande 15. Ett ölbryggeri, en spritfabrik och ett brännvinsbränneri finnas i staden. Staden är känd som kur- och badort. I staden finnes ett af staten bekostadt folkskollärarinneseminarium. Invånarnas inkomster taxerades 1907 till 616,000 mark. Stadens utgifter utgjorde 50,000 mark och skulder blott några tusen mark. Förbi staden löper flottningsleden för allt det virke, som från trakterna kring Päijänne vattensystem nedflottas till de stora sågarna vid kusten (Kotka). Stadsförsamlingen utgör annex till H. pastorat. — Staden anlades 1779 till residens för landshöfdingen öfver dåv. Kymmenegårds län, och för befordrande af dess uppkomst tillätes näringsidkare och handtverkare att där nedsätta sig fria från alla skråordningar. Efter den 1831 försiggångna länsregleringen fortfor H. att vara säte för det nya S:t Michels läns styrelse intill 1843, då denna flyttades till S:t Michels stad. H. erhöll uppstadsprivilegier 1839. Staden har icke uppnått någon betydenhet. — 2. Socken och, jämte staden H., imperiellt pastorat af 2:a klass. Areal 607 kvkm. 7,665 inv. (1907). — 3. Härad, bestående af 7 kommuner i S:t Michels län. Areal 3,805 kvkm. 47,048 inv. (1907). — 4. Domsaga, lydande under Viborgs hofrätt, omfattar 4 tingslag, med en areal af 2,662 kvkm. och 33,540 inv. — 5. Prosteri, af Nyslotts stift, omfattar 6 kyrkoförsamlingar, med en areal af 2,691 kvkm. och en folkmängd af 35,195 personer (1907). ^{O. I.} (^{A. G. F.}) Heinrich [ha'jn-], tysk namnform af Henrik. Heinrich [ha'jn-], tyska medeltidsskalder. 1. H. der glichesäre, bördig från Elsass, bearbetade den gamla djursagan i dikten Reinhart Fuchs (omkr. 1180). De af densamma bevarade fragmenten