Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heinjoki - Heinlein, Heinrich - Heinrich - Heinricius, Gustaf - Heinroth, Johann Christian Friedrich August - Heinse, Johann Jakob Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentliggjordes af J. Grimm i "Sendschreiben an Karl
Lachmann über Reinhart Fuchs" (1840).
2. H. der teichner, lefde vanligen
i Wien och författade 1350—77. Hans
gnomiska dikter (omkr. 700 med omkr. 70,000
verser) äro att räkna till det bästa, som
medeltiden frambragt i lärodiktsväg.
3. H. von dem Türlin (vom Türlein), skref den
stora dikten Die krone (omkr. 1220; utg. af
G. F. Scholl, 1852), som behandlade riddarna
af runda bordet.
4. H. von Freiberg, bördig från Freiberg i
Meissen, lefde i senare hälften af 1200-talet
vid bömiska hofvet. Han fullbordade
Gottfrieds von Strassburg "Tristan" (utg.
af Bechstein 1877). Mindre betydande äro
hans Ritterfahrt Johanns von Michelsperg (tr.
i von der Hagens "Germania", 1837) och hans
dikt om det heliga korset tr. i Pfeiffers
"Altdeutsches übungsbuch", 1866).
5. H. von Laufenberg, präst, skref 1413—60
talrika psalmer, en poetisk bearbetning af
en latinsk hälsolära samt lärodikterna
Spiegel des menschlichen heils (1437) och Buch
von den figuren (1441), båda förlorade.
6. H. von Meissen, kallad Frauenlob,
mästersångare, f. omkr. 1260, förde ett
kringvandrande sångarlif och dog i Mainz 1318.
Sitt tillnamn Frauenlob hade han, redan innan han
i en sångarstrid mot smeden Regenbogen försvarade
ordet frau (hustru, gift kvinna) mot
ordet weib (kvinna). Gifta kvinnor buro
därför äfven, enligt sagan, hans lik till
domkyrkan. Hans dikter (utg. af Ettmüller,
1843) äro svulstiga och beteckna den
tyska lyrikens förfall vid 1200-talets slut.
7. H. von Morungen, minnesångare från
slutet af 1100- och början af 1200-talet,
var bördig från Thüringen och tillhörde en
riddarsläkt. Hans dikter finnas intagna
bl. a. i "Deutsche liederdichter des
12.—14. jahrhunderts" (4:e uppl. 1901).
8. H. von Müglin, en af den tyska
mästersångens skapare, bördig från Mügeln
i Meissen, lefde vid kejsar Karl IV:s
(1346—78), sedan vid ärkehertig Rudolfs af
Österrike (1358—65) hof. Han är bekant genom
sin allegoriska dikt Der meide kranz
samt sina fabler och minnesånger (utgifna af
W. Müller, 1848).
9. H. von Ofterdingen är namnet på den
mästersångare, hvilken i dikten om Wartburgkriget
uppträdde som Wolfram von Eschenbachs motståndare
och hvilken, enligt mästersångarnas tradition,
räknas bland stiftarna af mästersången.
H. är hjälten i Novalis’ ofullbordade stora
roman "Heinr. v. Ofterdingen" och en af E. T. A.
Hoffmanns noveller.
10. H. von Rucke, minnesångare, lefde
i slutet af 1100-talet och tillhörde en schwabisk
släkt. Hans af djup känsla genomandade dikter
äro upptagna i "Des minnesangs frühling", af
Lachmann och Haupt (4:e uppl. 1888).
11. H. von Veldeke, från 1100-talet,
var bördig från trakten af Maastricht i
Nederländerna och lefde vid hofvet i Kleve.
Med sitt epos Eneit (fullb. 1190, utg.
af Behaghel 1881), efter en fransk
bearbetning af Vergilius’ "Aeneid", grundlade H.
det tyska riddareposet. Han skref ej på
ren medelhögtyska, men rimmen voro valda så,
att de icke stötte medelhögtyska läsare.
(Kj—t.)
Heinricius, Gustaf, finsk läkare, f. 10 aug. 1853
i Viborg, blef student 1870, med. licentiat 1881,
med. doktor 1888, docent 1884 och professor
i obstetrik och gynekologi vid Helsingfors’
universitet 1890. Bland hans skrifter märkas
Om pannlägen och pannförlossningar (1883),
Experimentelle und klinische untersuchungen über
die cirkulations- und respirationsverhältisse
der mutter und frucht (1889), undersökningar
öfver placentas uppkomst och byggnad hos
hunden och katten (1889, 1891), Obstetrikens
och gynekologiens historia i Finland (1903),
Obstetrisk operationslära (1894), Lärobok för
barnmorskor (1892) äfvensom ett antal afh. af
litteraturhistoriskt innehåll, bl. a. om Israel
Hwasser.
R. T—dt.
Heinroth [ha’jnråt], Johann Christian Friedrich
August, tysk psykiater, f. 1773, d. 1843,
blef 1805 med. doktor, 1811 e. o. och 1827
ordinarie professor i psykiatri i Leipzig. H:s
skrifter, bland hvilka Lehrbuch der
seelenstörungen und ihre behandlung (1818)
samt System der psychisch-gerichtlichen
medizin (1825) äro de viktigaste, ha på sin
tid befordrat psykiatriens utveckling. Stort
anseende åtnjöt hans bok Von den grundfehlern
der erziehung und ihren folgen (1828). H. var
den förnämste representanten för den i början
af förra århundradet gängse uppfattningen,
att sinnessjukdomarnas orsak vore synden. Detta
moralfilosofiska och teologiska åskådningssätt
återverkade på behandlingen af de sinnessjuke
och tog sig uttryck i stränghet, straff och
aga och en s. k. psykisk behandling, som icke
försmådde rätt grymma och barbariska kurer. (Jfr
Reil.)
G—s.
Heinse [ha’jnse], Johann Jakob Wilhelm, tysk
författare, f. 1749 i Thüringen, d. 1803
i Aschaffenburg, var under sina ungdomsår
omfattad med mycken tillgifvenhet af Wieland
och Gleim. En tid följde han en äfventyrare,
kapten von Liebenstein, som hade ett olyckligt
inflytande på honom, samt kallades 1774 af
J. G. Jacobi att deltaga i redaktionen af
tidskriften "Iris" i Düsseldorf. Besöken i denna
stads tafvelgallerier väckte H:s konstsinne,
och 1780—84 fick han, med understöd af Jacobi,
vistas uti Italien. Därefter trädde han i tjänst
hos kurfursten af Mainz, hvilken utnämnde honom
till "lektor" (1787) samt hofråd och bibliotekarie
i Aschaffenburg (1789). Efter
debuten med en volym Sinngedichte (1771)
följde öfversättningarna "Begebenheiten des
Enkolp" (1773) från Petronius, "Die kirschen"
(s. å.) från Dorat och "Laidion" (1774) samt
prosatolkningen af "Det befriade Jerusalem"
och "Orlando furioso". H:s tre romaner,
Ardinghello, oder die glückseligen inseln
(1787; 4:e uppl. 1838), Hildegard von Hohenthal
(1795—96; 3:e uppl. 1838) och Anastasia und
das schachspiel (1803; 3:e uppl. 1831),
äro fulla af estetiska resonemang, som
flerstädes alldeles öfverflygla berättelsen,
men till gengäld bjuda på en rikedom af
fina iakttagelser och en konstuppfattning,
som är modernare och mer utvecklad än både
Winckelmanns och Lessings. Framställningen är
glödande färgstark; i tillfredsställandet af
de sinnliga begären utmynnar H:s lära, som är
en utlöpare af genitidens åskådning. Litterärt
utgår H. delvis från Wieland, men öfverträffade
denne i uttryckets kraft. Hans Briefe
über die Düsseldorfer galerie (i Wielands
"Merkur", 1776) äro mönster af konstkritik och
konstbeskrifning. H. Laube utgaf hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
