offentliggjordes af J. Grimm i "Sendschreiben an Karl Lachmann über Reinhart Fuchs" (1840). 2. H. der teichner, lefde vanligen i Wien och författade 1350—77. Hans gnomiska dikter (omkr. 700 med omkr. 70,000 verser) äro att räkna till det bästa, som medeltiden frambragt i lärodiktsväg. 3. H. von dem Türlin (vom Türlein), skref den stora dikten Die krone (omkr. 1220; utg. af G. F. Scholl, 1852), som behandlade riddarna af runda bordet. 4. H. von Freiberg, bördig från Freiberg i Meissen, lefde i senare hälften af 1200-talet vid bömiska hofvet. Han fullbordade Gottfrieds von Strassburg "Tristan" (utg. af Bechstein 1877). Mindre betydande äro hans Ritterfahrt Johanns von Michelsperg (tr. i von der Hagens "Germania", 1837) och hans dikt om det heliga korset tr. i Pfeiffers "Altdeutsches übungsbuch", 1866). 5. H. von Laufenberg, präst, skref 1413—60 talrika psalmer, en poetisk bearbetning af en latinsk hälsolära samt lärodikterna Spiegel des menschlichen heils (1437) och Buch von den figuren (1441), båda förlorade. 6. H. von Meissen, kallad Frauenlob, mästersångare, f. omkr. 1260, förde ett kringvandrande sångarlif och dog i Mainz 1318. Sitt tillnamn Frauenlob hade han, redan innan han i en sångarstrid mot smeden Regenbogen försvarade ordet frau (hustru, gift kvinna) mot ordet weib (kvinna). Gifta kvinnor buro därför äfven, enligt sagan, hans lik till domkyrkan. Hans dikter (utg. af Ettmüller, 1843) äro svulstiga och beteckna den tyska lyrikens förfall vid 1200-talets slut. 7. H. von Morungen, minnesångare från slutet af 1100- och början af 1200-talet, var bördig från Thüringen och tillhörde en riddarsläkt. Hans dikter finnas intagna bl. a. i "Deutsche liederdichter des 12.—14. jahrhunderts" (4:e uppl. 1901). 8. H. von Müglin, en af den tyska mästersångens skapare, bördig från Mügeln i Meissen, lefde vid kejsar Karl IV:s (1346—78), sedan vid ärkehertig Rudolfs af Österrike (1358—65) hof. Han är bekant genom sin allegoriska dikt Der meide kranz samt sina fabler och minnesånger (utgifna af W. Müller, 1848). 9. H. von Ofterdingen är namnet på den mästersångare, hvilken i dikten om Wartburgkriget uppträdde som Wolfram von Eschenbachs motståndare och hvilken, enligt mästersångarnas tradition, räknas bland stiftarna af mästersången. H. är hjälten i Novalis' ofullbordade stora roman "Heinr. v. Ofterdingen" och en af E. T. A. Hoffmanns noveller. 10. H. von Rucke, minnesångare, lefde i slutet af 1100-talet och tillhörde en schwabisk släkt. Hans af djup känsla genomandade dikter äro upptagna i "Des minnesangs frühling", af Lachmann och Haupt (4:e uppl. 1888). 11. H. von Veldeke, från 1100-talet, var bördig från trakten af Maastricht i Nederländerna och lefde vid hofvet i Kleve. Med sitt epos Eneit (fullb. 1190, utg. af Behaghel 1881), efter en fransk bearbetning af Vergilius' "Aeneid", grundlade H. det tyska riddareposet. Han skref ej på ren medelhögtyska, men rimmen voro valda så, att de icke stötte medelhögtyska läsare. (Kj—t.) Heinricius, Gustaf, finsk läkare, f. 10 aug. 1853 i Viborg, blef student 1870, med. licentiat 1881, med. doktor 1888, docent 1884 och professor i obstetrik och gynekologi vid Helsingfors' universitet 1890. Bland hans skrifter märkas Om pannlägen och pannförlossningar (1883), Experimentelle und klinische untersuchungen über die cirkulations- und respirationsverhältisse der mutter und frucht (1889), undersökningar öfver placentas uppkomst och byggnad hos hunden och katten (1889, 1891), Obstetrikens och gynekologiens historia i Finland (1903), Obstetrisk operationslära (1894), Lärobok för barnmorskor (1892) äfvensom ett antal afh. af litteraturhistoriskt innehåll, bl. a. om Israel Hwasser. R. T—dt. Heinroth [ha'jnråt], Johann Christian Friedrich August, tysk psykiater, f. 1773, d. 1843, blef 1805 med. doktor, 1811 e. o. och 1827 ordinarie professor i psykiatri i Leipzig. H:s skrifter, bland hvilka Lehrbuch der seelenstörungen und ihre behandlung (1818) samt System der psychisch-gerichtlichen medizin (1825) äro de viktigaste, ha på sin tid befordrat psykiatriens utveckling. Stort anseende åtnjöt hans bok Von den grundfehlern der erziehung und ihren folgen (1828). H. var den förnämste representanten för den i början af förra århundradet gängse uppfattningen, att sinnessjukdomarnas orsak vore synden. Detta moralfilosofiska och teologiska åskådningssätt återverkade på behandlingen af de sinnessjuke och tog sig uttryck i stränghet, straff och aga och en s. k. psykisk behandling, som icke försmådde rätt grymma och barbariska kurer. (Jfr Reil.) G—s. Heinse [ha'jnse], Johann Jakob Wilhelm, tysk författare, f. 1749 i Thüringen, d. 1803 i Aschaffenburg, var under sina ungdomsår omfattad med mycken tillgifvenhet af Wieland och Gleim. En tid följde han en äfventyrare, kapten von Liebenstein, som hade ett olyckligt inflytande på honom, samt kallades 1774 af J. G. Jacobi att deltaga i redaktionen af tidskriften "Iris" i Düsseldorf. Besöken i denna stads tafvelgallerier väckte H:s konstsinne, och 1780—84 fick han, med understöd af Jacobi, vistas uti Italien. Därefter trädde han i tjänst hos kurfursten af Mainz, hvilken utnämnde honom till "lektor" (1787) samt hofråd och bibliotekarie i Aschaffenburg (1789). Efter debuten med en volym Sinngedichte (1771) följde öfversättningarna "Begebenheiten des Enkolp" (1773) från Petronius, "Die kirschen" (s. å.) från Dorat och "Laidion" (1774) samt prosatolkningen af "Det befriade Jerusalem" och "Orlando furioso". H:s tre romaner, Ardinghello, oder die glückseligen inseln (1787; 4:e uppl. 1838), Hildegard von Hohenthal (1795—96; 3:e uppl. 1838) och Anastasia und das schachspiel (1803; 3:e uppl. 1831), äro fulla af estetiska resonemang, som flerstädes alldeles öfverflygla berättelsen, men till gengäld bjuda på en rikedom af fina iakttagelser och en konstuppfattning, som är modernare och mer utvecklad än både Winckelmanns och Lessings. Framställningen är glödande färgstark; i tillfredsställandet af de sinnliga begären utmynnar H:s lära, som är en utlöpare af genitidens åskådning. Litterärt utgår H. delvis från Wieland, men öfverträffade denne i uttryckets kraft. Hans Briefe über die Düsseldorfer galerie (i Wielands "Merkur", 1776) äro mönster af konstkritik och konstbeskrifning. H. Laube utgaf hans