Sämmtliche schriften (1838; 2:a uppl. 1851); senast och bäst är Schüddekopfs ännu ofullbordade upplaga, 1902 ff. Se arbeten om H. af Schober (1882), Jessen (1901) och Sulger-Gebing (1903) samt Hettner i "Archiv für litteraturgeschichte" (X, 1881). R—n B. <img l>

Heinsius. 1. Daniel Heins l. H., nederländsk filolog och skald, f. 30 maj (g. st.) 1580 i Gent, d. 25 febr. 1655, blef 1605 professor i statskunskap och grekiska språket samt 1613 äfven professor i historia vid Leidens universitet, där han mycket söktes af svenska studenter. Gustaf II Adolf utnämnde honom (1618) till rikshistoriograf och förlänade honom 1619 hofrådsvärdighet. I striden mellan gomarister och arminianer var H. en af de förres mest nitiske kämpar. Han gjorde sig känd genom sina upplagor af romerska och grekiska författare (Horatius, Terentius, Vergilius, Livius, Ovidius, Aristoteles, Clemens Alexandrinus m. fl.), vann stort skalderykte genom sina Elegiæ et sylvæ (1603) och skref äfven grekiska dikter. Hans Nederduytsche poëmata (1616) ha utöfvat stort inflytande på Opitz och hans skola. H:s samlade poetiska arbeten utkommo 1640 under titeln Poemata auctiora. H. var gift med Jan Rutgers' syster Ermgard. <img l>

— 2. Nicolaas H., den föregåendes son, nederländsk filolog och diplomat, f. 20 juli 1620, d. 7 okt. 1681 i Haag, företog 1645—48 en resa genom Frankrike och Italien för att studera latinska handskrifter och vann sådant rykte som textkritiker, att drottning Kristina, som H. hyllat i dikter och dedikationer, 1649 kallade honom till Stockholm och gaf honom i uppdrag att i Frankrike och Italien för hennes räkning uppköpa handskrifter, sällsynta böcker, mynt och antika konstskatter. Resan företogs 1651, och 1653 återkom H. till Stockholm. 1654 utnämndes han till nederländska republikens resident vid svenska hofvet, lämnade redan 1655 Sverige, men återvände som resident 1661 och stannade nu till 1669 samt var 1669—71 e. o. envoyé i Ryssland. 1672 afgick han i en beskickning till Ostfriesland och Bremen. H:s textkritiska editioner af Claudianus, Ovidius, Prudentius, Vergilius, Valerius Flaccus och Velleius Paterculus äro epokgörande. Hans latinska dikter (utgifna 1666) värderades högt af hans samtid. Jfr "Brieven van D. Elsevier aan N. H.", utg. af Veder 1890. — 3. Nicolaas H. d. y., den föregåendes son, nederländsk läkare och författare, f. 1656 i Haag, d. efter 1707, blef 1677 landsförvist för dråp och förde sedan ett kringflackande lif; i Italien vann han gunst hos drottning Kristina af Sverige. Han skref medicinska arbeten, öfversatte till holländska franska romaner af Scarron och Du Verdier och författade själf skälmromanen De vermakelijke avanturier (2 bd, 1695, 8:e uppl. 1756). Jfr Jan ten Brink, "Dr. Nicolaas H. jr." (1885). 1 o. 2. V. K—r.* 3. G. W—k. Heinsius, Anthonij, nederländsk statsman, f. 22 nov. 1641 i Delft, d. 3 aug. 1720, var från 1679 rådspensionär i Delft och tillhörde det aristokratiska eller fransksinnade partiet därstädes, men under en diplomatisk beskickning till Versailles 1681 retades H. af franska hofvets öfvermod och blef en hängifven anhängare af Vilhelm af Oranien. Sedan H. 1689 valts till rådspensionär af Holland, ledde han republikens styrelse i full öfverensstämmelse med arfståthållarens önskningar och var under dennes lifstid hans ypperste hjälpare. Efter Vilhelms död (1702) ställd i brännpunkten af Europas politiska lif, fullföljde H. ihärdigt dennes planer och bildade jämte Marlborough och prins Eugen det s. k. triumviratet, som ledde de mot Frankrike förbundna makternas politik i spanska tronföljdskriget. 1706 afvisade han Ludvig XIV:s anbud om särskild fred med Holland, och äfven 1709 bidrog han genom hårda villkors uppställande att hindra fredsslut. Hollands vinster af freden i Utrecht (1713), en fästningsbarriär i österrikiska Nederländerna och en fördelaktig handelstraktat med Frankrike, svarade icke emot nederländska statsskuldens ofantliga tillväxt och de förluster, som handeln lidit under kriget. Omvald hvart femte år, förblef H. Hollands förste ämbetsman till sin död. Hans politiska korrespondens har utgifvits af H. J. van der Heim, "Het archief van den raadpensionaris A. H." (3 bd, 1867—80). A. B. B.* Heinsius [ha'jn-], Gottfried, tysk astronom, f. i april 1709 i Naumburg a. d. Saale, d. 21 maj 1769 i Leipzig, blef 1734 docent vid universitetet i Leipzig, 1736 professor i astronomi och akademiker i Petersburg och 1743 professor i matematik vid universitetet i Leipzig. H. var en flitig iakttagare af kometer och har särskildt offentliggjort värdefulla undersökningar öfver 1744 års komet. En stor mängd afhandlingar af honom publicerades i Petersburgakademiens handlingar. B—d. Heintze, Georg Vilhelm, organist, f. 4 juli 1849 i Jönköping, d. 10 jan. 1895 i Lund, studerade vid konservatoriet i Stockholm 1865—69 (därunder orgel för G. Mankell) och blef 1870 musiklärare vid högre allm. läroverket i Kalmar, 1874 musikdirektör vid Jönköpings regemente samt 1881 organist vid Jakobs kyrka i Stockholm och 1882 medlem af Mus. akad. 1871 utsågs han af denna akademi att vid utställningen i London utföra orgelmusik å jätteorgeln i Albert hall; såväl då som sedermera på flera konserter i Sverige väckte han uppseende som högst framstående orgelvirtuos. H. blef 1889 kapellmästare vid universitetet och domkyrkoorganist i Lund. H. komponerade körer, militärmarscher, kammarmusik samt piano- och orgelsaker. En orgelfuga är tryckt i Mus. akad:s handlingar (1869) och en pianosonat på Mus. konstföreningens förlag (1871). H:s Feststycken för orgel (2 häften) utgåfvos 1883—84. A. L.* Heinze [ha'jntse]. 1. Karl Friedrich Rudolf H.,