tysk jurist, f. 1825 i Saalfeld, d. 1896 i Heidelberg, blef professor i kriminallagfarenhet 1865 vid universitetet i Leipzig, som han under flera perioder representerade i sachsiska landtdagens första kammare, och 1873 i Heidelberg. H:s vetenskapliga arbeten behandla företrädesvis reformer i tyska strafflagen och kriminalprocessen, såsom Das recht der untersuchungshaft (1865), Staatsrechtliche und strafrechtliche erörterungen zu dem entwurf eines strafgesetzbuches für der Norddeutschen bund (1870) och Strafprocessuale erörterungen (1875). 2. Max H., den föregåendes broder, tysk filosof, f. 1835, vardt 1874 professor i filosofi vid universitetet i Leipzig. H. har fortsatt utgifvandet af Friedrich Ueberwegs "Grundriss der geschichte der philosophie", som särskildt genom de af H. till den sista tiden fullföljda, rikhaltiga bibliografiska upplysningarna blifvit en för fackmännen oumbärlig uppslagsbok (t. o. m. 9:e uppl.). Utom många afhandlingar i filosofiska tidskrifter har H. författat bl. a. Lehre von logos (1872) och Eudämonismus in der griechischen philosophie (1883) samt tillsammans med R. Avenarius, C. Göring och W. Wundt sedan 1877 utgifvit "Vierteljahrsschrift für wissenschaftliche philosophie". 2. ^S—e. Heinze [ha'jntse], Sara, pianist, född Magnus, f. 18 dec. 1837 i Stockholm af judiska föräldrar, d. 27 okt. 1901 i Dresden, studerade för van Boom och Hasert, 1856 i Tyskland för Kullak och Liszt. Efter att 1858—59 ha vistats i Sverige studerade hon i Berlin, Weimar och Leipzig, dessemellan företagande konsertresor under växande bifall. Hon öfvergick 1864 till lutherska läran och gifte sig 1865 med tyske musikförläggaren Gustav Heinze (f. 1834); de bosatte sig i Dresden, där deras hus bildade en musikalisk medelpunkt. Hon var en ansedd musiklärarinna och bearbetade för pedagogiskt bruk verk af Bach och Field. 1870 blef hon led. af Mus. akad. ^{A. L.}* Heinzel [ha'jntsel], Richard, tysk språkforskare, f. 1838 i Capo d'Istria, d. 1905, blef 1868 professor vid universitetet i Graz och 1873 i Wien. Utom några medeltidsskalders skrifter utgaf han Über die endsilben der altnordischen sprache (1877) och Beschreibung der isländischen sage (1881), afhandlingar om Nibelungensagan (1885), Hervararsagan (1887), Waltherssagan (1888), Östgotiska hjältesagan (1889), Orendel (1892), forntyska dramat (1896, 1898) och slutligen, jämte F. Detter, Sæmundar Edda (1903), hvars anmärkningar innehålla värdefulla syntaktiska samlingar. Jfr Muchs nekrolog i "Arkiv f. nord. filol.", 18, s. 381. (^B—e.) Heinzit Lued., miner., vattenhaltigt magnesium-natrium-borat, bildande små hvita, monoklina kristaller. ^{A. Hng.} Heinävesi, socken i S:t Michels län, Finland, Rantasalmi härad och domsaga, utgör ett imperiellt pastorat af 2:a klass, Nyslotts domprosteri och stift. Landareal 1,089,5 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 8,486 personer (1907). ^{A. G. F.} Heis [ha'js], Eduard, tysk astronom, f. 1806 i Köln, d. 1877 i Münster, blef lärare vid ett gymnasium i Köln 1827, öfverlärare vid realskolan i Aachen 1837 samt professor i matematik och astronomi i Münster 1852. H. var en särdeles produktiv författare inom astronomien, men utgaf äfven skrifter i närbesläktade vetenskapsgrenar. Som astronom sysselsatte han sig företrädesvis med observationer rörande föränderliga stjärnor, zodiakalljuset, vintergatan och stjärnfallen m. m. Resultaten af dessa under flera årtionden med ovanlig flit och skicklighet utförda observationer äro högt skattade och ha senare ytterligare bearbetats af åtskilliga astronomer. H. utvecklade äfven en synnerligen betydande lärarverksamhet. Af hans skrifter må nämnas Atlas novus coelestis (1872), Resultate der in den 43 jahren 1833—1875 angestellten sternschnuppen-beobachtungen (1877) och Sammlung von beispielen und aufgaben aus der allgemeinen arithmetik und algebra (1837; ett halft hundratal uppl., öfv. på flera främmande språk). H. utgaf 1858—75 "Wochenschrift für astronomie, meteorologie und geographie". (^B—d.) <img l>

Heise. 1. Peter Arnold H., dansk tonsättare, f. 11 febr. 1830 i Köpenhamn, d. 12 sept. 1879 i Taarbæk på Själland, blef student 1847, men egnade sig efter några år åt musikstudier för prof. Berggreen och 1852—53 i Leipzig för Hauptmann, under det likväl Gade starkast inverkade på hans konstnärliga utveckling. 1854—57 var han meddirigent för danska studentsången och blef 1857 musiklärare vid Sorö akademi samt organist vid Sorö domkyrka. 1865 flyttade han till Köpenhamn och egnade sig uteslutande åt kompositionen. En genommusikalisk natur, lyckades H. bäst i den enkla visan, företrädesvis den, som ger uttryck åt frisk lefnadsglädje, melankolisk erotik eller svärmisk naturstämning. Han tolkade troget och själfullt i toner århundradets danska lyrik. Bland hans senaste alster äro de lidelsefulla Dyvekes sange (till Drachmanns diktcykel). Men äfven för större saker röjde han begåfning. Dramatisk styrka spåras i hans opera Drot og marsk (1878), och i manskörerna Volmerslaget (1868), Kong Hakes ligfærd m. m. gick han lyckligt i Hartmanns fotspår. Han komponerade äfven en symfoni, uvertyr till Marsk Stig, kantaterna Efteraarsstormene (1860) och Tornerose (1873), musik till Björnsons Bergljot, Öhlenschlägers Palnatoke, Ibsens Kongsemnerne (1871), Bournonvilles balett Cort Adeler (1870), Hertz' Paschaens datter (1869) och Reckes Bertrand de Born (1873), kvartetterna Foraar og sommer, Dans, ropte felen o. s. v. Hans 187 romanser och visor utgåfvos efter hans död samlade 13 bd. — 2. Karl Arnold Leopold H., den föregåendes kusin, historiker, f. 28 dec. 1837, blef 1862 filol. kandidat och 1877 filos. doktor, 1863 adjunkt vid Herlufsholms skola och 1868 i Viborg samt var 1882—92 öfverlärare i Roskilde och 1892—1908 rektor i Viborg. Han har författat afhandl. Herredagen i Kjöbenhavn 1533 (i "Hist. tidsskr." IV r., bd 3), och Kristian II i Norge (1877), Familien Rosenkrantz' historie i 16. aarh. (1882—91) och afd. 1481—1536 (1905) i "Danmarks riges historie". Han har utgifvit "Diplomatarium Vibergense" (1879) och öfversatt Povl Helgesens "Skibykrönike" (1890—91). 1. ^{A. L.}* 2. ^{E. Ebg.}