Heissen [ha'js-], by i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen). 7,707 inv. (1900). Stora stenkolsgrufvor. J. F. N. Heist., vid växtnamn förkortning för Lorenz Heister (se d. o.). <img l>

Heister [ha'j-], Lorenz, tysk kirurg, f. 1683 i Frankfurt a. M., d. 1758 i Helmstädt, blef 1708 med. doktor i Harderwijk, praktiserade och höll offentliga föreläsningar i anatomi i Amsterdam och blef 1710 professor i anatomi och kirurgi vid universitetet i Altdorf (i Bajern), där han började sin vidsträckta författarverksamhet. Han offentliggjorde bl. a. sin redan några år tidigare gjorda upptäckt, att grå starr icke beror på en hinna i ögat, utan af grumling i själfva linsen. Han utgaf vidare Compendium anatomicum (1715—17; många uppl.), länge den förnämsta handboken i anatomi, och började utgifva sitt förnämsta verk, Chirurgie (1718, 6:e uppl. 1779; öfv. på en mängd språk), den första på tyska skrifna handbok i kirurgi, som tjänade flera generationer som vägledning. I Helmstädt blef han efter hvartannat professor i anatomi och kirurgi (1719), teoretisk medicin och botanik (1730) samt praktisk medicin (1740), och där växte hans rykte år för år; från olika universitet ingingo kallelser till honom att öfvertaga lediga lärostolar, men han afböjde alla. En vidsträckt konsultativ praktik förde honom dock vida omkring. Han var Tysklands främste kirurg under 18:e årh. och är därjämte känd som en af Linnés häftigaste motståndare. R. T—dt. Heiter [ha'j-], Amalie. Se Amalia, hertiginna af Sachsen. Heitzmann [ha'jts-], Karl, österrikisk läkare, f. 1836, d. 1896, med. doktor 1859, är bekant genom en mycket använd Atlas der descriptiven und topographischen anatomie des menschen (1870; 9:e uppl. 1904). E. T—dt. Heja, tekn., bearbeta medelst hejare. Heja, liten holme. Se Grisbådarna. Hejare, en vikt, som upplyftes till en viss höjd och åter får nedfalla, för att utöfva verkan genom den vid fallet förvärfvade lefvande kraften. Hejaren nyttjas vid flera tillfällen som en del af arbetsmaskiner, t. ex. vid pålkranar, hammare, fallverk m. m. I öfverflyttad bemärkelse användes ordet äfven som beteckning för hela arbetsmaskinen i fråga. Jfr Fallverk och Hammare (med fig.). G. R. D.* Hejbeli ada, turk. Se Chalki. Hejde, socken i Gottlands län, Södra häradet. 6,340 har. 572 inv. (1908). H. bildar med Väte ett konsist. pastorat i Visby stift, Medelkontraktet. Hejdeby, socken i Gottlands län, Norra häradet. 2,241 har. 228 inv. (1908). Annex till Endre, Visby stift, Norra kontraktet. Hejderidare (af ty. heide, skog), en underordnad tjänstegrad i den gamla jägeristaten. Ordet användes ännu i vissa delar af södra Sverige (Skåne) i betydelsen herrgårdsskogvaktare. A. Km. Hejduk. Se Hajduker. Hejning, maskinsmide verkställdt medelst hejare i fallhammare e. d. Hejnum, socken i Gottlands län, Norra häradet. 4,517 har. 285 inv. (1908). H. bildar med Bäl ett konsist. pastorat i Visby stift, Norra kontraktet. Hekabe. Se Hekuba. Hekataios (grek. Ἑϰαταῖος, lat. Hecatæus) från Miletos (omkr. 500 f. Kr.), en bland de s. k. logograferna, eller de äldste grekiske historieskrifvarna, Herodotos' föregångare. Af hans verk återstå blott fragment (samlade bland Müllers "Fragm. hist. græc."). De voro af dels geografiskt, dels historisk-genealogiskt, på de gamla ort- och stamsagorna grundadt, men med en viss kritik bearbetadt innehåll. H. deltog äfven i det politiska lifvet och sökte förgäfves afråda de joniska städerna från att göra uppror mot perserna. Efter upprorets kufvande lyckades han af den persiske ståthållaren Artafernes utverka, att de återfingo sin inre själfständighet. A. M. A.

Tregestaltad Hekate (hållande långa facklor, offerkanna och skål). Votivrelief af marmor, från Egina.

Hekate (grek. Ἑϰάτη, lat. Hecate), grek. myt., det nattliga månskenets gudinna, företrädesvis dyrkad i Tracien, Tessalien och Aten. De homeriska sångerna nämna henne icke. Enligt ett under senare tid inskjutet och sannolikt från de orfiske skalderna härrörande ställe i Hesiodos' teogoni, hvilket prisar henne som en bland de högsta och mest vördade gudomligheter, hör hon till titanernas gudastam och är en dotter af Perses eller Persaios och Asteria (stjärnljuset), hvaremot andra sagor göra henne till dotter af Zeus med Hera eller med Demeter. Som mångudinna är hon nära besläktad med Artemis (Diana) och Selene, men å andra sidan som nattgudinna sammanhörande med det underjordiska mörkrets gudamakter. Till hennes rike höra alla nattliga spöken, och hon är den i andebesvärjelser och trolldomsformler företrädesvis anropade gudomligheten. I många lifvets värf ger hon ett mäktigt bistånd och skydd åt dem, som förstå att vinna hennes bevågenhet. Dörrarna voro helgade åt henne, och utanför husen uppförde man åt henne små helgedomar och bilder, men i synnerhet hade hon sina älsklingsplatser vid korsvägar och vägskäl (därför äfven kallad trioditis, hos romarna trivia). Bland djuren var hunden helgad åt henne och ett henne ofta tilldeladt attribut. Det tjut, som den särskildt under månljusa nätter ofta låter höra, troddes stå i förbindelse med nattliga spöksyner. H. betecknas