Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 277-278 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heissen - Heist - Heister, Lorenz - Heiter, Amalie Se Amalia, hertiginna af Sachsen - Heitzmann, Karl - Heja - Heja. Se Grisbådarna - Hejare - Hejbeli ada. Se Chalki - Hejde - Hejdeby - Hejderidare - Hejduk. Se Hajduker - Hejning - Hejnum - Hakabe. Se Hekuba - Hekate - Hekate

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Heissen [ha’js-], by i preussiska
reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen). 7,707
inv. (1900). Stora stenkolsgrufvor.
J. F. N.

Heist., vid växtnamn förkortning för Lorenz
Heister (se d. o.).


Heister [ha’j-], Lorenz, tysk kirurg, f. 1683 i
Frankfurt a. M., d. 1758 i Helmstädt, blef 1708
med. doktor i Harderwijk, praktiserade och höll
offentliga föreläsningar i anatomi i Amsterdam
och blef 1710 professor i anatomi och kirurgi
vid universitetet i Altdorf (i Bajern), där han
började sin vidsträckta författarverksamhet. Han
offentliggjorde bl. a. sin redan några år
tidigare gjorda upptäckt, att grå starr icke
beror på en hinna i ögat, utan af grumling i
själfva linsen. Han utgaf vidare Compendium
anatomicum (1715—17; många uppl.), länge den
förnämsta handboken i anatomi, och började
utgifva sitt förnämsta verk, Chirurgie (1718,
6:e uppl. 1779; öfv. på en mängd språk), den
första på tyska skrifna handbok i kirurgi, som
tjänade flera generationer som vägledning. I
Helmstädt blef han efter hvartannat professor i
anatomi och kirurgi (1719), teoretisk medicin
och botanik (1730) samt praktisk medicin
(1740), och där växte hans rykte år för år;
från olika universitet ingingo kallelser till
honom att öfvertaga lediga lärostolar, men han
afböjde alla. En vidsträckt konsultativ praktik
förde honom dock vida omkring. Han var Tysklands
främste kirurg under 18:e årh. och är därjämte
känd som en af Linnés häftigaste motståndare.
R. T—dt.

Heiter [ha’j-], Amalie. Se Amalia, hertiginna
af Sachsen.

Heitzmann [ha’jts-], Karl, österrikisk
läkare, f. 1836, d. 1896, med. doktor 1859,
är bekant genom en mycket använd Atlas der
descriptiven und topographischen anatomie
des menschen (1870; 9:e uppl. 1904).
E. T—dt.

Heja, tekn., bearbeta medelst hejare.

Heja, liten holme. Se Grisbådarna.

Hejare, en vikt, som upplyftes till en viss höjd och
åter får nedfalla, för att utöfva verkan genom
den vid fallet förvärfvade lefvande kraften.
Hejaren nyttjas vid flera tillfällen som en
del af arbetsmaskiner, t. ex. vid pålkranar,
hammare, fallverk m. m. I öfverflyttad bemärkelse
användes ordet äfven som beteckning för hela
arbetsmaskinen i fråga. Jfr Fallverk och Hammare (med fig.).
G. R. D.*

Hejbeli ada, turk. Se Chalki.

Hejde, socken i Gottlands län, Södra häradet. 6,340 har.
572 inv. (1908). H. bildar med Väte ett konsist.
pastorat i Visby stift, Medelkontraktet.

Hejdeby, socken i Gottlands län, Norra häradet. 2,241
har. 228 inv. (1908). Annex till Endre,
Visby stift, Norra kontraktet.

Hejderidare (af ty. heide, skog), en underordnad
tjänstegrad i den gamla jägeristaten. Ordet
användes ännu i vissa delar af södra Sverige
(Skåne) i betydelsen herrgårdsskogvaktare.
A. Km.

Hejduk. Se Hajduker.

Hejning, maskinsmide verkställdt medelst hejare
i fallhammare e. d.

Hejnum, socken i Gottlands län, Norra
häradet. 4,517 har. 285 inv. (1908). H. bildar
med Bäl ett konsist. pastorat i Visby stift,
Norra kontraktet.

Hekabe. Se Hekuba.

Hekataios (grek. Ἑϰαταῖος, lat. Hecatæus)
från Miletos (omkr. 500 f. Kr.), en bland de
s. k. logograferna, eller de äldste grekiske
historieskrifvarna, Herodotos’ föregångare. Af
hans verk återstå blott fragment (samlade bland
Müllers "Fragm. hist. græc."). De voro af dels
geografiskt, dels historisk-genealogiskt, på de
gamla ort- och stamsagorna grundadt, men med en
viss kritik bearbetadt innehåll. H. deltog äfven
i det politiska lifvet och sökte förgäfves afråda
de joniska städerna från att göra uppror mot
perserna. Efter upprorets kufvande lyckades han
af den persiske ståthållaren Artafernes utverka,
att de återfingo sin inre själfständighet.
A. M. A.

Tregestaltad Hekate (hållande långa facklor, offerkanna och skål). Votivrelief af marmor, från Egina.

Hekate (grek. Ἑϰάτη, lat. Hecate), grek. myt.,
det nattliga månskenets gudinna, företrädesvis
dyrkad i Tracien, Tessalien och Aten. De
homeriska sångerna nämna henne icke. Enligt ett
under senare tid inskjutet och sannolikt från de
orfiske skalderna härrörande ställe i Hesiodos’
teogoni, hvilket prisar henne som en bland de
högsta och mest vördade gudomligheter, hör hon
till titanernas gudastam och är en dotter af
Perses eller Persaios och Asteria (stjärnljuset),
hvaremot andra sagor göra henne till dotter af
Zeus med Hera eller med Demeter. Som mångudinna
är hon nära besläktad med Artemis (Diana)
och Selene, men å andra sidan som nattgudinna
sammanhörande med det underjordiska mörkrets
gudamakter. Till hennes rike höra alla nattliga
spöken, och hon är den i andebesvärjelser
och trolldomsformler företrädesvis anropade
gudomligheten. I många lifvets värf ger hon ett
mäktigt bistånd och skydd åt dem, som förstå att
vinna hennes bevågenhet. Dörrarna voro helgade
åt henne, och utanför husen uppförde man åt
henne små helgedomar och bilder, men i synnerhet
hade hon sina älsklingsplatser vid korsvägar
och vägskäl (därför äfven kallad trioditis,
hos romarna trivia). Bland djuren var hunden
helgad åt henne och ett henne ofta tilldeladt
attribut. Det tjut, som den särskildt under
månljusa nätter ofta låter höra, troddes stå i
förbindelse med nattliga spöksyner. H. betecknas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>