bland grekerna finnes ingen mer än Akilles, som
kan fullt mäta sig med honom i mod och krafter,
och då denne, på grund af misshällighet med
Agamemnon, en längre tid afhåller sig från
striden, bringar H. grekerna i det största
trångmål och är nära att uppbränna hela deras
läger och de på land uppdragna skeppen. Slutligen
griper Akilles till vapen för att hämnas sin
vapenbroder Patroklos, som dödats af H. I envig
mot honom stupar H. och släpas fastbunden vid
stridsvagnen kring Patroklos' graf. Akilles
afsikt är att gifva liket till rof åt fåglar
och hundar, men på gudarnas tillskyndelse låter
han beveka sig att utlämna det åt den ödmjukt
bönfallande Priamos. H. är obestridligen den
ädlaste och mest tilltalande bland Iliadens alla
gestalter. Tapper i striden och klok i rådslag,
är han tillika den varmaste och mest
själfuppoffrande fosterlandsvän, den kärleksfullaste
son och broder, den ömmaste make och fader. En af
de skönaste episoderna i Iliaden är hans afsked
från sin gemål, Andromache, och sin späda son
Astyanax (VI, 405 ff.).
A. M. A.
Hektor, astron., en af småplaneterna,
upptäckt 1907, är märkvärdig på grund
af sitt exceptionellt stora medelafstånd
från solen, hvilket t. o. m. något öfvergår
Jupiters. Tillsammans med de 1906 upptäckta
småplaneterna Akilles och Patroklos, hvilka äfven
röra sig på nästan samma medelafstånd från solen
som Jupiter, bildar H. den s. k.
Jupitersgruppen
bland småplaneterna.
B—d.
Hektorović [-vitj],
Petar, sydslavisk skald,
f. 1487, d. 1572 i Cittavecchia på den
dalmatinska ön Lesina (Hvar). Hans förnämsta
dikt,
Ribanje (Fiskafänget; 1550, tr. 1568,
nyaste uppl. i "Stari pisci hrvatski", bd VI),
ger en realistisk idyll från det dalmatinska
fiskarlifvet, innehåller intressanta didaktiska
sentenser, öfverflyttade från den antika världen
till den sydslaviska, och har ett ofantligt värde
för den slaviska litteraturhistorien därigenom,
att förf. inlagt tre
bugaršćine, d. v. s. äkta
slaviska folkvisor, delvis med folklig musik,
däribland visan om Marko Kraljević och hans
broder Andrijaš (på tyska i A. Jensens "Gundulić
und sein Osman", 1901). Jfr A. Jensens "Einige
literarische bemerkungen zum Ribanje" (i "Archiv
für slavische philologie", bd 25). Dessutom
skref H. en dramatisering af legenden om martyren
Laurentius, några rimmade
poslanice (epistolæ)
och öfversatte Ovidius' "De remedio amoris"
på sydslaviska.
A—d J.
Hekuba (grek.
Ἑϰάβη, lat.
Hecuba),
grek. hjältes., trojanske konungen Priamos'
gemål. Se
Priamos.
Hel, nord. myt., var enligt Snorres Edda dotter
af Loke och jättinnan Angerboda samt syster
till Fenresulfven och Midgårdsormen. Allfader
kastade H. ned i den djupaste afgrunden, Niflhem,
och gaf henne våld öfver nio världar, att hon
skulle skifta boningar åt dem, som sändas till
henne, nämligen sådana, som dö af sjukdom eller
ålder. Till hennes rike leder Gjallarbron, som
är täckt med guld, öfver älfven Gjoll. Höga
stängsel omgifva hennes boning, hvars port
heter Helgrind. Tröskeln till boningen heter
Fallanda forað (störtande fallucka), salen heter
Eljúðnir. Hunger heter hennes bord, Svält hennes
knif, Ganglate hennes träl, Ganglata hennes
trälinna, Sjukläger hennes säng, Olycka hennes
sänggardin. Hon är till hälften blåsvart och till
hälften människofärgad, och hennes utseende är
bistert och förfärligt. Garm, hennes hund, är
blodig om bröst och bringa. — Denna skildring
af H. tillhör emellertid säkerligen ett yngre
skede af mytbildning. Ursprungligen har hon
varit en härskarinna öfver skuggornas rike,
dit alla efter döden församlades, både onda och
goda, både de, som fallit för svärd, och de, som
dött sotdöd. Detta bestyrkes däraf, att ordet
Hel
(som hör till ty.
hehlen, lat.
celare och betyder
"döljerskan") användes appellativt i betydelsen
dödsrike (jfr talesättet "slå ihjäl" någon,
d. v. s. slå någon ned i dödsriket), likasom
också Wulfila använder det motsvarande gotiska
ordet
halja för att öfversatta det grekiska
Hades. Att H. urspr. upptog i sitt rike äfven
dem, som efter en rättsinnig vandel kunnat vänta
ett bättre lif efter detta, framgår tydligast
däraf, att den fromme och gode Balder efter döden
kom till hennes boning. Äfven Sigurd Fafnesbane,
som föll för lönnmord, omtalas ha kommit till
H. — Af föreställningen om H:s boning som en
straffort uppkom ordet
helvite,
helvete,
hvilket egentligen betyder straff hos Hel i
underjorden, men ofta nyttjas i bemärkelsen
dödsrike.
Th. W.*
Hela l.
Putziger nehrung, en 36 km. lång, 1—3
km. bred landtunga, som från v. skjuter ut
i Danzigbukten och mot n. omsluter Putziger
wiek. På yttersta spetsen ligger byn H.,
462 inv. (1900), som redan på 1100-talet
omtalas som handelsplats och var stad
1378—1874. Fyr. Hafsbad (sedan 1899). Frekvens
omkr. 500 kurgäster. — Orten omtalas ofta
under de svensk-polska striderna 1590—1660;
i svenska källor skrefs dess namn ibland
Hele. Jfr Girth, "Die halbinsel H." (1891).
J. F. N. Ln.
Storstöten å Helagsfjället.
Helagsfjället, det högsta af alla svenska fjäll
s. om Norrbotten, ligger vid gränsen mellan
Jämtland och Härjedalen på en hög fjällplatå,
från hvilken vattendrag rinna åt n. (Handölsån
till Indalsälfven), v. (Neaälfven till Norge)
och s. ö. (Ljungans två källarmar och Mittån till
Ljusnan). Såväl genom sin höjd (1,797 m.) och
sina väldiga dimensioner som genom sin högst
egendomliga form intager det ett anmärkningsvärdt
rum bland norra Sveriges bergjättar. Fjället
består af tre s. k. stötar (toppar). Den östra
(nordöstra), den egentliga Helagsstöten, den
största och intressantaste (se fig.), som lättast
nås från den 1897 uppförda
