Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 287-288 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena - Helena - Helena - Helena - Helena

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och längtade tillbaka till sitt fädernesland och sina
forna förhållanden. Enligt Homeros stod hon dock
under kriget på trojanernas bästa och varnade dem
för grekernas krigslist. Yngre sagor låta henne
medverka till Trojas fall. De låta henne äfven efter
Paris’ död vara förmäld med dennes broder Deïfobos,
hvilken hon vid stadens eröfring hjärtlöst prisgaf.
Om H:s senare öden finnes en mängd olika
berättelser. Enligt den allmännaste, äfven af Homeros
följda, sägnen återvände hon efter Trojas fall med
Menelaos till Lacedemonien, där de sedan länge
lefde i fred och sämja. På berget Therapne i
Lakonien visade man under den historiska tiden deras
graf tillika med ett tempel, där de spartanska
jungfrurna årligen hemburo henne sin hyllning. Enligt
en af Euripides i hans drama ”Helena” återgifven
tradition var det endast en skenbild af H., som af
Paris bortfördes till Troja, hvaremot H. själf på
ett underbart sätt förflyttades till Egypten och
därifrån slutligen afhämtades af Menelaos. En annan
saga låter henne efter döden ånyo lefva upp såsom
Akilles’ maka på ön Leuke.
^{A. M. A.}

Helena öfvertalas af Afrodite att skänka Paris (Alexandros) sin kärlek. Antik relief i Neapel.

Kejsarinnan Helenas bild (från sarkofagen i Vatikanen).

Helena. Tre katolska helgon bära detta namn: 1.
H., Konstantius Chlorus’ hustru i ett slags, af Galliens folk
tillåtet, lägre grad af äktenskap (konkubinatäktenskap), Konstantin den
stores moder. Hennes härkomst är oviss; enligt den sannolikaste uppgiften
var hon värdshusflicka. När hennes gemål blef kejsare, behöll han henne
hos sig, trots att han af politiska skäl ingått äktenskap med medkejsaren
Maximianus’ dotter. Hon blef efter Konstantins tronbestigning upphöjd
till ära och anseende. Hvad man historiskt vet om
henne är, att hon utmärkte sig för välgörenhet samt
för sitt nit att bygga kyrkor. I synnerhet berömd
är hennes 326 företagna vallfärd till Heliga
landet. Hon gaf därigenom en kraftig näring åt
relikdyrkan och hågen att företaga vallfärder.
Senare tillades henne den ursprungligen om en
annan Helena gällande legenden, att hon funnit
Kristi graf och kors. H. dog omkr. 327. Tre
orter tvista om äran att hysa hennes kvarlefvor:
Rom (i kyrkan Ara Coeli), klostret
Hautvillers vid Reims samt Venezia. Hennes
åminnelse firas 18 aug. — 2. H., äfven kallad Olga, ryske storfursten
Igors gemål. Se Olga. — 3. H. l. Elin af Sköfde
var en kvinna af hög börd, blef tidigt änka och
lefde därefter ett fromt och gudahängifvet lif;
bl. a. visade hon sin frikostighet mot kyrkan i
Sköfde. Då hennes måg för sin hårdhet mot sin
maka blifvit af sitt eget folk ihjälslagen,
kastade hans fränder skulden härför på H. och
dödade henne på en färd till Götenes kyrka
(omkr. 1160). Hon begrofs i Sköfde kyrka och
ärades som helig; under skedde vid hennes graf,
och enligt legendens uppgift skall påfven
Alexander III på bedrifvande af Sveriges
förste ärkebiskop, Stefan, ha inskrifvit
henne i helgonens bok (1164?). Som hennes
dag firades 31 juli; utanför Norden var H. ej
känd. I Danmark ärades hon mycket, och hennes
namn är där särskildt knutet till Helenekilde
vid Tisvilde Strand på Själland. Se "Legenda
S. Helenæ Schedviensis" (i "Scriptores rerum
suecicarum medii ævi", III). Jfr Elins källa.
1. (^{Hj. H—t.}) 3. ^{T. H—r.}

Helena (l. Helena Antonia) af Konstantinopel,
en till folkroman omarbetad legend, i hvilken
skildras konung Antonius’ af Konstantinopel
dotter Helenas flykt från sitt hem — emedan
fadern velat taga henne till äkta —, hennes
irrfärder till Flandern och England, hennes
giftermål med konung Henrik i England, hennes
af svärmodern vållade lidanden samt hennes
slutliga upprättelse och lycka. Legenden
är troligen af angelsaxiskt ursprung och
förekommer första gången — på latin — i "Vitæ
duorum Offarum" af den engelske munken Matthew
Paris (d. 1259). Folkromanen är byggd på en
fornfransk roman, skrifven på alexandriner,
och har liksom denna till grundmotiv folksagan
om "flickan utan händer" (bl. a. i bröderna
Grimms sagor). I en mängd olika varianter finnes
denna roman upptecknad på anglo-normandiska,
bretagniska, engelska, italienska, franska,
tyska, nederländska, danska, isländska och
svenska språken. Den äldsta i behåll varande
svenska uppl. "Een skiön och sanfärdigh historia,
om den tohlmodige Helena aff Constantinopel
ganska liuflig at läsa" är tryckt i Stockholm
1679. Romanen upplefde sedan i Sverige omkr. 60
uppl. Den senaste utkom 1867 under titeln:
"Den sköna och dygdiga prinsessan Helena
Antonia af Konstantinopel. En historia, som
visar lyckans omvexlingar i denna verlden".
(^{R. G.})

Helena, konung Sverker Karlssons dotter. Se Benedikta.

Helena, fr. Hélène, Lovisa Elisabet,
hertiginna af Orléans, dotter till arfprinsen Fredrik
Ludvig af Mecklenburg-Schwerin, f. 1814, d. 1858
vid London, blef 1837 förmäld med och 1842 änka
efter konung Ludvig Filips äldste son, hertig Ferdinand
af Orléans. Då hennes svärfader 1848 störtades
från tronen, uppträdde hon i franska deputeradekammaren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>