A. Åström, "Skaraborgs läns kvarnkommissions domar" (i "Ekon. tidskr.", 1902), och B. H. Dahlberg, "Till frågan om vattenregalet och 1697 års kvarnkommission" (ibid., 1905). N. H. (K. G. Wn.) Helgeandshus (lat. Domus Sancti spiritus), ej att förblanda med Helgeandskloster (se Helgeandsorden), kallades under medeltiden f. ö. rätt olika organiserade stiftelser för vård af fattiga sjuka (med undantag af spetälska, som vårdades i särskilda hospital), ålderstigna och icke arbetsföra, tillika hem för vägfarande. Förebild var johannithospitalet i Jerusalem. Helgeandshusen voro icke som Helgeandsklostren förenade i någon gemensam organisation; de stodo än under prästerlig ledning, än under vederbörande stads tillsyn. Vården om de fattige och sjuke bestreds af broderskap af män och kvinnor, som lefde under en af biskopen stadfäst regel. I det medeltida Sverige funnos helgeandshus i Uppsala, Stockholm (jfr Helgeandsholmen), Västerås, Arboga, Nyköping, Linköping, Söderköping, Skeninge, Vadstena, Jönköping, Kalmar, Visby, Skara, Växjö och Åbo samt i Skåne i Lund, Malmö (mellan 1474 och 1480 ombildadt till ett Helgeandskloster), Landskrona, Ystad, Åhus, Vä och Falsterbo. Litt.: Lindbæk och Stemann, "De danske helligaandsklostre" (1906). T. H—r. Helgeandskloster. Se Helgeandsorden 1. Helgeandsorden. 1. Munkorden för sjukvård, stiftades af Guido af Montpellier (d. 1209), som mellan 1170 och 1180 i sin födelsestad grundade ett åt den helige ande invigdt hospital samt ett brödraskap för sjukvård. 1198 egde stiftelsen 11 hospital, hvaraf 2 i Rom. Redan då nämndes två slag af ordens medlemmar, lekbröder och präster. I de större klostren (Helgeandskloster) funnos senare äfven systrar. De af stiftaren fastställda föreskrifterna äro lånade från johanniterna, och hela brödraskapet kan karakteriseras såsom borgerliga johanniter. Deras hospital voro ej egentliga sjukhus, utan äfven afsedda för fattiga, vägfarande, barnaföderskor och hittebarn; särskildt är vården om de sistnämnda karakteristisk för orden. Längre fram under medeltiden voro hospitalen i öfvervägande grad vårdanstalter för gamla, svaga och icke arbetsföra. 1204 upplät Innocentius III åt Guido och hans brödraskap hospitalet San Spirito in Sassia i Rom, som blef ordens moderkloster. Samtidigt ställdes den nya stiftelsen under påfvens uppsikt, så att Innocentius kan anses som dess andre stiftare. Någon större utbredning nådde Helgeandsorden aldrig; under sin glanstid synes den ha omfattat omkr. 150 kloster. På 1300-talet delades orden i provinser under provinsialpriorer. Alltifrån början synas ordens prästbröder ha följt Augustinus' regel jämte sina särskilda statuter; Eugenius IV inskärper ånyo denna regel. Ordenstecknet var ett tolfuddadt dubbelkors. I de nordiska länderna synes orden ha haft sju kloster, hvaraf i Danmark sex (Köpenhamn, Aalborg, Faaborg, Malmö, Nakskov och Randers) och i Sverige ett, Söderköping, urspr. ett S:t Göranshospital, som 1498—1500 inträdde i Helgeandsorden, men som dock synes ha stått oberoende af provinsen Dacia. Litt.: Heimbucher, "Die orden und kongregationen der katholischen kirche" (1896) samt Lindbæk och Stemann, "De danske helligaandsklostre" (1906). 2. (Fr. Ordre du Saint-Esprit), fransk riddarorden, stiftad 1578 af konung Henrik III till minne af, att hans tronbestigning (1574) inträffat på pingstdagen, den dagen, då den hel. ande utgöt sig öfver apostlarna. Antalet medlemmar var bestämdt till 100, af hvilka 9 tillhörande andliga ståndet. Ordenstecknet var ett gyllene, fyrarmadt, hvitemaljeradt kors, prydt med en bild af den helige ande (dufva, på baksidan S:t Mikaels bild) och buret i bredt, blått band (cordon bleu). Denna orden, hvilken räknades som den förnämsta i Frankrike, upphäfdes 1792, förnyades vid restaurationen 1814, men upphäfdes åter af Ludvig Filip 1831. 1. T. H—r. Helgeaner, en af f. d. baptistpredikanten Helge Åkesson (d. 1904) från Skåne bildad sekt, som f. n. räknar något mer än 100 i vårt land spridda församlingar. De ha ock upptagit namnet fribaptister för att därmed utmärka sin särställning från baptistsamfundet. Åkesson, som lämnade detta samfund på 1870-talet, gjorde vidsträckta resor i större delen af landet. Genom sitt arbete verkade han splittrande och förödande, särskildt bland baptisterna. Största tillslutningen fick han i södra Sverige, på Gottland och Dalarna. I Stockholm finnes en församling. I sin ungdom hade Åkesson åtnjutit någon skolbildning och uppträdde därför som författare, särskildt i den af honom utgifna tidskriften "Upplysningens vän" och i en ny öfversättning af nya testamentet. Åkesson hyllade ultra-evangeliska åsikter, förnekade Jesu ställföreträdande lidande och höll före, att människan i sin sträfvan efter helgelse kunde nå syndfri fullkomlighet. Predikanter borde ej genom skolbildning danas för sitt kall eller åtnjuta en bestämd lön. Evighetsstraffen förnekas. All organisation för missionens bedrifvande bekämpas. Dock ser det ut, som om samfundet efter Helges bortgång lämnat en del af hans åsikter. Det uppgifves t. o. m., att en hel del af dess predikanter åtnjuter fast lön. Dessutom äro församlingarna förenade genom en årligen sammanträdande konferens. En del helgeaner har utvandrat till Heliga landet. Denna omständighet och f. ö. sektens egenart ha inspirerat Selma Lagerlöf till författande af "Jerusalem". Jfr Dissenterskattekommitténs utlåtande och förslag I, 79 och dess tabeller. C—th. Helgedomakar. Se Relikgömma.

Helgeflundran, Hippoglossus vulgaris Flem., zool., den största af alla flundreartade fiskar (se d. o.), uppnår en längd af öfver 2 m. samt en vikt af 35—130 kg. och däröfver. Till färgen äro de äldre på öfversidan mycket mörkt olivgröna, nästan svarta; undersidan är, såsom vanligt hos flundrorna, hvit. Formen är tämligen långsträckt och öfversidan något hvälfd, hvarigenom flundran blir jämförelsevis