mera tjock och köttig än andra flundror. Hennes kött är högt värderadt. De torkade fenorna anses i Norge som en läckerhet och kallas rav, buken och de fetare styckena invid fenorna skäras i remsor och kallas räkling. — Helgeflundran, eller, såsom norrmännen kalla den, kveiten, uppehåller sig gärna på djupet, men går äfven upp på grundvatten och in i fjordarna dels för att leka, dels för att söka föda. Den lär vara synnerligen begifven på hummer, men förtär för öfrigt allehanda fisk, som den kan öfverkomma. Den är mycket glupsk och rofgirig samt biter på allt slags agn. Helgeflundran fångas ifrigt, hufvudsakligen på "backor" och andra krokredskap, ofta på öfver 180 m. djup. Den är en nordlig fiskart, som förekommer från Island och Grönland längs kusterna af Nordsjön äfvensom in i Kattegatt och Öresund samt tillfälligtvis någon gång i södra Östersjön. Den finnes äfven vid Kamtsjatka och vid Kaliforniens kuster. Helgeflundran (isl. heilagr fiskr, ty. heiligbutt, eng. halibut) har fått sitt namn däraf, att den fordom var en omtyckt rätt under helgerna, då kött var förbjudet. R. L.* Helgekors kyrkosocken. Se Mohla 2. Helgekvidorna kallas tre sånger i den äldre Eddan, af hvilka en handlar om Helge Hjorvardsson och de två andra om Helge Hundingsbane. Se Helge. Th. W.* Helgeland, namn på södra delen af Nordlands amt (Norge). Areal 18,683,44 kvkm. 55,380 inv. (1900). H. är i administrativt hänseende deladt i två fögderier och två sorenskriverier (Söndre og Nordre H.). Där ligger lastageplatsen Mosjöen, med 1,369 inv. (1900). Se vidare Haalogaland. O. A. Ö. Helgelse (lat. sanctificatio) är den i dogmatiken, vid sidan af termen förnyelse (se d. o.), häfdvunna och numera vanligaste beteckningen för det sista ledet i "nådens ordning", det afslutande momentet i "den helige andes nådeverk". (Se vidare Förnyelse.) Själfva uttrycket är hämtadt från det nytestamentliga språkbruket; särskildt i Hebréerbrefvets framställning är "helgelse" ett centralt begrepp. Här liksom i allmänhet i N. T. användes det dock — med allehanda olikheter i det enskilda — genomgående i en allmännare betydelse än den det i den senare dogmatiken fått: såsom beteckning mindre för ett enskildt moment i frälsningstillegnelsen än för denna i sin helhet från en viss synpunkt betraktad, nämligen försåvidt den från Guds sida innebär ett människans uttagande ur den syndiga världens sammanhang och hennes insättande i hans gemenskap samt från människans sida ett genom gemenskapen med den helige Guden möjliggjordt och fordradt, successivt lösgörande af alla hennes krafter från syndens herravälde och deras "helgande" åt Guds tjänst (jfr t. ex. Rom. 6: 19, 22; 1 Kor. 1: 30; 1 Tess. 4: 3 ff., 2 Tess. 2: 13; 1 Petr. 1: 2; Hebr. 2: 11; 9: 12 ff.; 10: 10 ff.; 12: 14). Ännu hos Luther bibehåller "helgelse" i det väsentliga denna allmännare betydelse. Först i konkordieformeln fixeras begreppet "helgelse" som beteckning för ett särskildt, visserligen på rättfärdiggörelsen med nödvändighet följande, men dock från denna skildt, nytt "verk" af den helige ande. Syftet härmed är att i frälsningsvisshetens centrala intresse och gentemot den katolska kyrkans sammanblandning af rättfärdiggörelse (här fattad som en faktisk, genom ingjutandet af öfvernaturliga nådekrafter i växelverkan med människans egna verk åstadkommen omskapelseprocess) och helgelse häfda rättfärdiggörelsens (= syndaförlåtelsens) själfständighet som en i sig afslutad akt af Guds rena nåd. Blott om detta strängt fasthålles, blir en verklig frälsningsvisshet möjlig; hänvisas människan att stödja denna på sin aldrig fulländade helgelseprocess, måste hon ständigt — såsom ock romerska kyrkan lär — komma att sväfva mellan fruktan och hopp. Dock har å andra sidan detta konkordieformelns söndrande af det i och för sig oskiljaktigt samhörande visat sig ej vara utan faror. Det har vid detta lärosätt lätt kunnat förbises, att kraften till helgelsen ligger just i den genom rättfärdiggörelsen öppnade personliga gemenskapen med Gud, ej i någon naturartad "nådekraft" vid sidan af denna; så har i läran om helgelsen ofta en katoliserande uppfattning af "nåden" smugit sig in, och i sammanhang därmed har hufvudtonvikten på katolskt sätt flyttats från "rättfärdiggörelsen" till "helgelsen". På denna omväg ha så konkordieformelns bestämmelser kommit att öppna platsen för åskådningar, som de just voro afsedda att afvärja. E. Bg. Helge Magre, landnamsman på Island. Hans fader var Eyvind, kallad Östman, från Götland i Svearike, hvilken jämte sin fader, Björn, drog i västerviking, hans mor en irisk kungadotter. H. var född och uppvuxen på Irland och kom genom gifte in i Orknöhöfdingen Ketil Flatnäsas släkt, hvars flesta medlemmar bosatte sig på Island. Han följde deras exempel samt tog land åt sig och sitt följe på norra delen af ön, vid Eyjafjorden (omkr. 890). Ehuru döpt och kristen, trodde H. äfven på Tor, som han åkallade vid sjöfärder och andra vanskliga företag. Sin gård uppkallade han efter Kristus (Kristsnes). H. blef stamfar till en talrik och mäktig ätt, en af de främsta ej blott i trakten, utan på hela Island. C. R. (R. N—g.) Helgenæs, den mellersta och längst utskjutande af de tre små halföarna på sydkusten af Mols härad i östra Jylland. Blott genom en smal landtunga ("Draget") är H. förenadt med fastlandet; det är uppfylldt af höjder (högsta punkten, "Ellemandsbjerg", är 98,5 m.). H. utgör en socken och har 750 inv. (1906). Det tjänade under medeltiden som tillflyktsort för marsk Stig och de öfrige "konungamördarna", och en 180 m. lång stenmur, byggd öfver Draget, är ett minne häraf. I juni 1849 retirerade general O. Rye med 7,000 man till H. och höll sig där, tills han med sin kår natten mellan 3 och 4 juli hemligen fördes till Fyn och därifrån till Fredericia för att deltaga i utfallet 6 juli. E. Ebz. Helgeraa batteri [-rå], i Norge, på östra sidan om Langesundsfjordens mynning, anlades 1807 till skydd för inloppet till Porsgrund och Skien. Efter 1815 bortfördes bestyckningen och H. lämnades att förfalla. L. W:son M. Helgesen, Povl. Se Povl Helgesen. Helgesen, Hans, dansk officer, f. 4 okt. 1793 i Oslo (Norge), d. 28 febr. 1858 i Rendsborg, var 1813—14 löjtnant i norska armén, men tog vid Norges skilsmässa från Danmark (1814) afsked, bevistade 1815 som preussisk officer slaget vid Waterloo och gjorde därefter (till 1818) tjänst vid den danska ockupationskåren i Frankrike, där han