sedan var bosatt till 1838 och 1830 deltog i julirevolutionen i Paris. 1840 bosatte han sig i södra Slesvig. Då upproret utbröt 1848, inträdde H. i danska armén och gjorde god tjänst i sin vän Schleppegrells stab, bl. a. vid Slesvig och Dybböl. 1849 anförde han en bataljon vid Fredericia och deltog äfven i slaget vid Isted 1850. Därefter fick han ledningen af den expedition, som besatte Frederiksstad, blef kommendant där och befäste skyndsamt staden, hvarefter han, då schleswig-holsteinarna 29 sept.—4 okt. 1850 bombarderade och slutligen stormade densamma, med glänsande tapperhet försvarade sig mot en betydlig öfvermakt. Till belöning därför blef H. öfverstelöjtnant och 1851 kommendant i staden Slesvig. 1852 förflyttades han till Rendsborg. Jfr O. Vaupell, "Frederiksstads forsvar samt H:s levnetslöb" (1875), E. Höyer-Möller, "Tre af mine venner" (1878). E. Ebg. Helgeseter, norskt augustinkloster, s. om Nidaros, på andra sidan af Nidälfven. Troligen grundlades det omkr. 1160 af ärkebiskop Eystein, som gaf stora skänker till detsamma och lät ditflytta den äldre Mariakyrkan med Harald Hårdrådes lik. Klostret stod i närmaste beroende af ärkebiskopen i Nidaros, hvilken betraktades som dess abbot. Då tronpretendenten hertig Skule (1240) fått fristad där, blef klostret antändt af stadsinvånarna och lagdt i aska. Någon tid därefter uppbyggdes det ånyo. H:s historia är föga känd. Vid reformationen sekulariserades det tillika med öfriga kyrkogods; jorden indrogs till kronan, och själfva klostret, som fortfarande behöll sin asylrätt, gafs åt biskopen samt sedermera åt länsherren. 1564 nedrefs byggnaden, och blott få spår och murrester, som utgräfts, visa, hvar byggningen låg. O. A. Ö. Helgesjön, en utvidgning af Helgeån (se d. o.). Helgesta, socken i Södermanlands län, Villåttinge härad. 7,284 har. 1,156 inv. (1908). H. bildar med Hyltinge ett alternerande konsistoriellt och till egaren af Sparreholms säteri patronellt pastorat i Strängnäs stift, Villåttinge kontrakt. Helge torsdag, gammalt namn på Kristi himmelsfärdsdag. Helgeå förekommer som namn på åtskilliga vattendrag i riket. Det största och allmännast bekanta är den Helgeå, som upprinner i sydligaste delen af Jönköpings län och utfaller i Hanöbukten af Östersjön. Källorna återfinnas i Rydaholms socken vid en höjd af fullt 200 m. ö. h. Efter att ha med en längd af omkr. 11 km. genomgått Jönköpings län banar sig ån väg genom Kronobergs län vid pass 72 km., hvarunder sjön Möckeln (136 m. ö. h.) genomflytes, och inträder i Kristianstads län, i hvilket dess väglängd är omkr. 110 km., under hvilket lopp ån genomgår åtskilliga sjöar, såsom Osbysjön (72 m. ö. h.), hvarest den mottager Drifåns vatten från Småland, Araslöfsjön (1 m. ö. h.), Helgesjön (1 m. ö. h.), båda endast grunda vassrika utbredningar af ån, samt Yngsjön, i hvilken sistnämnda ån grenar sig till två utlopp, löpande det ena i åns hufvudriktning, s. s. ö., det andra i n. v., utmynnande vid Åhus. Helgeån, hvilket namn vattendraget får efter utträdet ur sjön Möckeln, har sålunda en längd af omkr. 193 km., men rätliniga afståndet från den första källan till utloppet är blott vid pass 120 km. Dess af vattningsområde är 4,920 kvkm. Vid skånska gränsen har ån sänkt sig till 89 m. öfver hafvet och har där en bredd af 18—30 m. Den sänker sig ytterligare under halfva loppet inom Kristianstads län med 77 m., med en medelbredd af omkr. 60 m., och har i det återstående loppet, med en sänkning af 12 m., hvaraf Torsebrofallet bildar 10 m., en bredd af 60—100 m. Bland Helgeåns många tillflöden må särskildt nämnas Almaån, som afför största delen af V. Göinges afrinnande vattenmängd, bl. a. den förnämsta uppsamlingssjön härför, Finjasjön (46 m.), samt Vrams- eller Köpingeån, båda tillströmmande på åns högra sida i dess nedre lopp. K. S.* Helgeön (fno. Eyin helga, den heliga ön), en ungefär midt i norska insjön Mjösen belägen, bördig och väl odlad ö, som hör till Hedemarkens amt. Där ligger den forna adliga sätesgården Hovinsholm, som i 16:e och 17:e årh. innehades af släkterna Brockenhuus och Bjelke. O. A. Ö. Helghö, bot., namn på Onobrychis sativa.

Helgoland i fågelperspektiv, 1842 (efter en gammal litografi).

Helgoland (urspr. måhända Helland l. Hellund, den höga, den bergiga ön), preussisk ö i Nordsjön, n. v. om Elbes och Wesers mynningar, 45 km. från fastlandet. Ön, 55 har, till formen en triangel, är 1,700 m. lång och 600 m. bred. Den består af en omkr. 60 m. hög klippa, Oberland, med ett fyrtorn (65,8 m. ö. h.), och en i s. ö. strandbrädd, Unterland, den enda från sjön tillgängliga platsen. Då de kritlager, som förr omgåfvo H., ha försvunnit, återstår blott en kärna af hårdare sten, hvari vågorna i synnerhet mot v. ha utgräft måleriska grottor och hålor och hvars nästan horisontella lager bestå af brokig sandsten. Ytan har en sparsam gräsvegetation, några småbuskar samt