kål- och potatisland. På Oberland ha anlagts med pansarskyddade kanoner och mörsare bestyckade batterier. 1908 anslogos 30 mill. mk till hamnanläggningar och ytterligare befästningar på ön, som skall danas till en permanent operationsbas för tyska Nordsjöflottan. På sydöstra sidan ligger en liten stad med omkr. 500 hus, belägna dels på Oberland, dels på Unterland, mellan hvilka en trappa och en hiss utgöra sammanbindningslänkarna. Omkr. 1,200 m. ö. om Unterland ligger den till 1720 med hufvudön sammanhängande dynen, en på klippbotten hvilande, högst 6 m. hög sandö af 2,000 m. längd, hvars fasta och fina sand erbjuder den bästa badstrand. Det 1837 grundade hafsbadet intager afgjordt första platsen bland alla tyska Nordsjöbad. Det har årligen under säsongen (juni—sept.) öfver 20,000 badgäster, och ett lika stort antal turister besöker ön H., som äfven har badinrättning (varma och kalla bad). Det pressande klimatet är likväl ej lämpligt för svagare personer. Öns invånare (2,307 år 1900) äro af frisisk härkomst och tala en frisisk dialekt; högtyskan är dock kyrko- och skolspråk. De lefva väsentligen af fiske, hummer- och ostronfångst, hvarjämte de många sommargästerna bereda dem en icke ringa inkomst. Med Hamburg, Kuxhaven och Geestemünde underhålles regelbunden ångbåtstrafik. Ön är en af de mest besökta hviloplatserna för flyttfåglar. Den har en biologisk station (1892) för undersökning af Nordsjöfaunan, ett Nordsjömuseum (1897) och ett akvarium (1902). — Sannolikt är H. den af Pytheas omtalade ön Abalon (se Abalus). Den vanliga uppgiften, att H. i den äldre medeltiden kallats Fosites land, bestrider prof. Schwerin. I Valdemar II:s jordebok kallas ön Hælghæland och räknas till Danmark, men var under den följande tiden ofta tillhåll för sjöröfvare och ibland pantsatt till Hamburg. Senare tillföll ön hertigarna af Holstein-Gottorp, eröfrades 1714 af Danmark och besattes 1807 af engelsmännen, hvilka under Napoleons kontinentalspärrning gjorde den till nederlagsort för sin smyghandel med kontinenten. I Kielfreden 1814 afträddes ön formligen till England, hvilket afstod den till Tyskland genom fördraget 1 juli 1890 mot ersättningar i Öst-Afrika. Den lades 1892 till Preussen och tillhör prov. Schleswig-Holstein, kretsen Süder-Dithmarschen. Ön har i geologiskt sen tid varit mycket större än nu, men i historisk tid har detta ej varit fallet i vidare hög grad, och de sägner, som gå i motsatt riktning, sakna grund. — 9 maj 1864 utkämpades vid H. ett sjöslag mellan en dansk eskader (2 fregatter och 1 korvett) under E. Suensen och en preussisk-österrikisk (2 fregatter, 1 avisoångare och 2 kanonbåtar) under Tegetthoff. Sedan de förbundnes flaggskepp, fregatten "Schwarzenberg", skjutits i brand, var danskarnas seger afgjord. Jfr H. H. von Schwerin, "H. Historisk-geografisk undersökning" (i Lunds univ:s årsskrift, XXXII, 1896), samt arbeten om H. af bl. a. Lindemann (1890), Lipsius (2:a uppl. 1895) och Brohm (1907). (J. F. N.) Ln. L. W:son M. Helgon l. Helige (grek. hagioi) var i början ett gemensamt namn på den kristna församlingens medlemmar, likasom det i G. T. framställts som Israels uppgift att vara ett heligt folk. Denna benämning på de kristne bibehöll sig ända till Hippolytos' och Tertullianus' tid (3:e årh.). Då den kristna församlingen småningom uppblandades med många olikartade element, började man kalla blott sådana kristna, hvilka utmärkte sig genom fromhet och sedlig vandel, heliga. Framför allt betecknade man med detta ord martyrerna. Redan i senare hälften af 2:a årh. började hela församlingar fira minnet af dessa på deras dödsdagar. Deras grafvar blefvo heliga ställen, där man på deras åminnelsedag samlades, föreläste berättelsen om deras martyrskap och begick nattvarden. Martyrakterna äro de enda biografiska alstren af de 3 första årh:s kristna. Från decianska tiden (omkr. 250) gällde martyrerna som himmelska väsen vid sidan af änglarna; därifrån var steget ej långt till helgonkult. Origenes uttalade redan den tanken, att man kunde gifva sina önskningar till känna för dem; och inskrifter (graffiti) i katakomberna från 4:e årh:s början visa, att man då börjat anropa de döde martyrerna att med sina förböner inverka hos Gud. En annan källa till helgonkulten blef från 4:e årh. föreställningen om det förtjänstfulla i ett asketiskt, världsförsakande lefnadssätt (jfr Askes). De, som däruti synnerligen utmärkte sig, betraktades liksom martyrerna som heliga, och de hedersbetygelser, hvilka tillkommo de sistnämnde, öfverflyttades äfven på dem. — Sin egentliga utveckling togo emellertid helgontron och helgondyrkan, först när kristendomen med Konstantin blifvit en gynnad religion och de hedniska folkmassorna börjat inträda i kyrkan. Frånvaron af blodiga martyrier lyfte de gamle martyrerna (asketerna) än ytterligare i anseende; och folkmassorna funno i denna martyrdyrkan ett surrogat för sin man-kult och polyteism. Deras gudar och heroer höllo i stora skaror intåg i kristendomen som helgon (Dionysos som den helige Dionysius, Poseidon som den helige Nikolaus, Herakles som Kristoforos, etc.). De förde med sig hedniska seder och bruk; offermåltiderna blefvo måltider på helgonens grafvar, mat och dryck framsattes åt de döde (så t. ex. Augustinus' moder Monnica) etc. Kapell byggdes öfver deras grafvar, och sägnerna om dem utsmyckades ständigt vidare med drag lånade från hednisk mytologi; så uppblomstrade redan från 360-talet helgonlegendernas stora litteratur. Från en sådan uppfattning af helgonen var steget icke långt till en verklig tillbedjan af dem. De tre store kappadocierna (se Basileios och Gregorius af Nazians och Gregorius af Nyssa) utbildade fullt läran om helgonen som himmelska väsen, delaktiga i Guds makt, och öppnade därmed slussarna för den halfhedniska helgontillbedjan, hvars färd genom kristendomen sedan ej kunde hejdas, trots motståndet från Vigilantius m. fl. och delvis äfven Augustinus (hufvudsaken med helgontron vore efterföljandet af helgonens vandel). Med 5:e årh. ryckte Jesu moder Maria fram i spetsen för alla helgonen, liksom då ock bilddyrkan blef allmän, särskildt i östromerska kyrkohälften, så ock relikdyrkan. — Germanerna hade ingen svårighet att med kristendomen upptaga äfven dess helgon och ytterligare påöka dem. Den ständigt växande hären af helgon indelades i sex klasser. Till gamla testamentet hörde två: patriarkernas och profeternas, till det nya fyra: apostlarna, martyrerna, bekännarna och de heliga kvinnorna. I början tillsatte biskoparna inom sina stift nya helgon. Men 1170 förbehölls denna rätt åt den påfliga stolen allena (se Kanonisation). Helgonkulten består dels i firandet af helgonets minnesdag, dels i knäböjande