och bön inför dess bild eller dess reliker. Medeltidens teologer satte den i system, men skilde mellan egentligt tillbedjande (latria), som tillkommer endast Gud och Kristus, och tjänst (dulia), som egnas helgonen. Skyddshelgon antogos för särskilda länder, städer, kyrkor m. m. Sålunda voro t. ex. Petrus och Paulus Roms skyddshelgon, Jakob Spaniens, Andreas Greklands, Fokas sjömännens, Lukas målarnas, Johannes evangelisten och S:t Augustinus teologernas, Ivo juristernas o. s. v. En förberedande grad af helighet gafs, då påfven proklamerade någon till beatus (helig blott för en särskild trakt); först om upphöjelse sedan skedde till sanctus, var full helgonställning vunnen. — Inom svenska kyrkan ärades från början den allmänna kyrkans helgon. Men jämte dessa fick den äfven åtskilliga nationalhelgon. Dit höra i första rummet de missionärer, hvilka först förkunnade kristendomen i Sverige: Ansgarius, Rimbert, Sigfrid, David, Botvid m. fl. Mest firade bland dessa helgon voro i Sverige måhända den norske Olof den helige och den svenske Erik den helige (ej af påfven kanoniserad). Af svenska medeltidshelgon ha vi dessutom Birgitta (kanoniserad 1391), hennes dotter Katarina samt de tre af Alexander VI 1499 beatificerade biskoparna Brynjulf, Nicolaus Hermanni och Henrik af Åbo. — Mot medeltidens slut stegrades helgondyrkan i västerlandet till det yttersta. Reformationen upphäfde däremot h. o. h. helgonens dyrkan, och de protestantiska kyrkornas bekännelseskrifter gilla blott en vördnadsfull hågkomst af de helige. Äfven inom den romerska kyrkan skedde en reform i denna punkt. Tridentinkonsiliet godkände anropandet af helgonen som människors förespråkare hos Gud, men begränsade strängt deras kult därtill och uteslöt egentlig dyrkan. Denna ståndpunkt intager den katolska teologien fortfarande. I praktiken härskar dock, särskildt i Italien och Spanien, den gamla halft polyteistiska helgondyrkan. Detsamma gäller om den grekisk-katolska kyrkan (se d. o.), ehuru den teologiska motiveringen där är en annan (helgonen äro förmedlare mellan den himmelska hierarkien och dess afbildning i kyrkans hierarki). — Ett jättearbete om helgonen är det af bollandisterna i Antwerpen sedan 1643 utgifna "Acta sanctorum" (se d. o.) samt fortsättningen "Analecta Bollandiana" sedan 1881 (hittills 24 bd; helgonen ordnade efter almanackan, arbetet f. n. hunnet till nov.). De viktigaste moderna undersökningarna om helgonkultens uppkomst äro: E. Lucius, "Anfänge des heiligenkults", 1904 (protestantisk), och H. Delehaye, "Les légendes hagiographiques", 2:a uppl. 1907 (katolsk). Hj. H—t. Helgona (Allhelgona), socken i Södermanlands län, Rönö härad. 4,064 har. 1,052 inv. (1908). Annex till Nyköpings östra stadsförs., Strängnäs stift, Nyköpings östra kontrakt. Helgonabacken, höjd i norra delen af staden Lund, har sitt namn efter det fordom där belägna Allhelgona kloster (Monasterium omnium sanctorum) l. Helnekirkekloster, först kalladt S. Salvators kloster, munkkloster af benediktin-(kluniacens-)orden. Platsen, som tillhörde den på 1680-talet till biskopsstolen anslagna Helgonagården (först tillhörig klostret, men efter dettas reducering anslagen till lön åt landtdomaren i Skåne), blef af biskop Faxe på 1820-talet anordnad till park och upplåten till allmän promenadplats. Där ligga nu universitetsbiblioteket (sedan 1905) och den 1887—91 byggda Allhelgonakyrkan. Helgonbilder, framställda i måleri eller skulptur, ha i katolska kyrkan alltifrån början varit allmänt brukliga, i katakomberna, i kyrkor och kapell, på husväggar, vid vägar och torg samt i hemmen. Bilderna framställa helgonet med dess attribut, t. ex. Petrus med nycklarna, den hel. Göran med lansen och draken, och martyrerna med deras pinoredskap, t. ex. Katarina med hjul och svärd. Merendels äro de försedda med helgongloria (se Gloria 2). Jfr Bilddyrkan, Grekisk-katolska kyrkan, sp. 227, och Mariabilder. Helgondyrkan. Se Helgon. Helgonförklaring. Se Kanonisation. Helgongloria. Se Gloria 2. Helgonlegender. Se Helgon. Helgonskyld, kam., gammal skatt i de s. k. danska provinserna Skåne, Halland och Blekinge, afsedd för åtskilliga ändamål: till klockare för sångens uppehållande vid gudstjänsten, till skolmästare och prästerskap på landet för barnundervisning, till "stadsskolor" o. s. v. Många försök ha gjorts att bli kvitt denna skatt. 1737 skedde en "jämkning" i Skåne, men den upphäfdes kort därefter, och höga böter bestämdes för "allt försök till ändring". Man hade nämligen funnit, att innehafvarna af helgonskyld genom uttryckliga privilegier voro tillförsäkrade densamma "till evärdliga tider". På riketsständers initiativ egde emellertid sedermera delvis en reglering rum. Detta skedde genom k. br. 17 sept. 1856, då staten åtog sig att genom årliga anslag betala den helgonskyld, som "stadsskolorna" i de nämnda provinserna egde uppbära från de inom 2 mil belägna socknarna till lärares aflönande, byggnadshjälp och understöd åt fattiga "djäknar". Socknarna fingo själfva behålla den helgonskyld, som sålunda blef af staten inlöst, under villkor att sättet för dess användande skulle underställas K. M:ts pröfning. Slutligen bestämde statsmakterna, att denna skatt skulle upphöra att utgå fr. o. m. 1900. Kbg. Helgrind, nord. myt., porten till Hels boning. Jfr Hel. Helgsmål l. Helgsringning, den i flera orter af Sverige ännu brukliga seden, att kl. 6 på aftonen före en helgdag eller söndag genom klockringning tillkännagifva helgdagens ingång, hvilken judarna och efter dem den äldre kristna församlingen ansågo ega rum kl. 6 e. m. dagen före själfva helgdagen. (J. T. B.) Helgsringning. Se Helgsmål. Helgum, socken i Västernorrlands län, Ramsele tingslag. 43,554 har. 2,978 inv. (1908). H. utgör ett konsist. pastorat i Härnösands stift, Ångermanlands sydvästra kontrakt. Helgustaðir, gård på norra stranden af Reyðarfjörður på Islands östkust. I strandens basaltfjäll finnes en gång af dubbelspat (se d. o.). R. N—g. Helgärdsbonde, i äldre tider benämning på en krono- eller skattebonde, som i allmänhet var skyldig att till kronan utgöra gärder och hjälper oafkortade, till skillnad från frälsebonde (se d. o.), som i regel deltog till hälften i dylika skatter. R. V. Helhem, nord. myt., en benämning på Hels rike hvilken likväl icke förekommer i eddorna.