Helhufvudsfiskar, zool. Se
Holocephali.
Helhäst (se
Hel),
folkl., Hels häst, dödshästen,
en inom dansk folksägen uppträdande skräckgestalt,
framställes vanligen som en trebent, svart, någon
gång hufvudlös häst, hvilken förebådar dens död,
som möter honom. Den uppenbarar sig mest i
närheten af kyrkogårdar. Man föreställer sig ock
stundom, att döden rider på denna trebenta häst.
Folksägnen uppger, att helhästen uppstått af den
häst, som i forna dagar skall ha lefvande begrafvits
på hvarje begrafningsplats, innan något mänskligt
lik där fick jordas. Litt.: H. F. Feilberg, "Ordbog
over jyske almuesmål" (under utgifning), art.
Hellhæsten, O. Schoning, "Dödsriger i nordisk
hedentro" (1903), s. 16 ff., samt H. Schück,
"Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria",
d. 2 (1904), s. 171 ff.
N. E. H.
Heliade-Radulescu [radolesko],
Joan, rumänisk
politiker och skriftställare, f. 1802, d. 1872,
verkade först som skolman och arkivtjänsteman,
var en kort tid, 1848, efter furst Bibescos flykt
medlem af Rumäniens provisoriska regering och
måste sedan vistas i landsflykt till 1854. Efter
återkomsten till hemlandet egnade sig H. åt
litterär verksamhet, sökte romanisera rumäniskan
och stod i spetsen för en skara "latinister",
som följde honom, och bidrog kraftigt till den
rumäniska nationallitteraturens utveckling. På
rumäniska skref han bl. a. ett epos
Mikaida
(om den valakiske fursten Mikael den tappre,
1846) och en allmän litteraturhistoria (3 bd,
1868 ff.). Han öfversatte Dante, Molière och
Byron till rumäniska samt uppsatte Rumäniens
första litterära tidskrift, "Curierul românesc"
(1829—48), återupplifvad 1862 under namnet
"Curierul de ambe sexe". H. utgaf äfven
Mémoires
sur l'histoire de la régénération roumaine
(1851).
Heliaderna, grek. myt. Se
Faëton.
Heliaia. Se
Heliaster.
Heliakisk l.
Helisk (af grek.
helios, sol)
uppgång eller
nedgång i fråga om en stjärna
betecknade enligt de grekiske och romerske
skriftställarna, att den, befinnande sig i solens
närhet, börjar framträda ur solstrålarna vid
uppgången (blir morgonstjärna) eller försvinner
i dem vid nedgången (är aftonstjärna). I den
gamla astronomien spelade dessa företeelser en
viss roll, särskildt hos egypterna, hvilka af
Sirius' heliakiska uppgång slöto till tiden,
när Nilens öfversvämning skulle begynna, liksom
de äfven däraf bestämde årets längd. För
stjärnor af 1:a storleken inträffar den
heliakiska upp- eller nedgången, då solen står
ungefär 11° under horisonten. Den heliakiska
upp- och nedgången är ett specialfall af den
s. k.
årliga upp- och nedgången. Jfr Wislicenus,
"Tafeln zur bestimmung der jährlichen
auf- und untergänge der gestirne" (1892).
E. J. (B—d.)
Heliand l.
Hêljand (ty.
Heiland, frälsare),
fornsachsiskt poem från 9:e årh. e. Kr., skildrar
Jesu lefnad enligt de fyra evangelierna. Några
kritiker anse det för ett fragment af ett
större arbete, som behandlat gamla och nya
testamentets hela historiska material. H. skrefs
af en sachsisk författare (i Westfalen) på
uppmaning af kejsar Ludvig den fromme (d. 840)
samt är af stort språkvetenskapligt och
litteraturhistoriskt intresse. Detta skaldestycke
är nämligen nästan den enda kvarlefvan af den
gamla sachsiska munarten och ger en föreställning
om den tidens tyska folkpoesi. Skalden
behandlar sitt ämne i evangeliets anda, men
med konstnärlig frihet. För att göra Kristi
storhet rätt åskådlig för sitt sachsiska folk
framställer han honom som en from hjälte, den
mäktigaste konung, och lärjungarna som tappra
tignarmän. Bergspredikan blir en konungs tal
till sina trogna vasaller, bröllopet i Kana ett
gladt tyskt gästabud. Att en konung rider på en
åsna eller att den slagne vänder andra kinden
till skulle icke slagit an på sachsarna och
uteslöts därför. Den bibliska och österländska
åskådningen blir sålunda ofta nationellt tysk,
och häri ligger icke det minst intressanta
hos denna messiad, som i poetiskt värde vida
öfverträffar Klopstocks. Trots omisskännliga
brister i framställningen som ordsvall och
en viss långtrådighet, föranledda af den
allittererade versbyggnaden, är och förblir
H. ett litterärt storverk. H. finnes i två
till vår tid bibehållna handskrifter, af hvilka
den ena förvaras i München, den andra i British
museum. En mönstergill upplaga utgafs af Sievers
(1878) med parallelltext af båda handskrifterna,
öfversättningar finnas till nutidens tyska (af
Kannegiesser, Simrock m. fl..). Om H:s källor ha
Windisch (1868), Grein (1869) och Sievers (1875)
utgifvit undersökningar.
(Kj—t.)
Helianthemum Tourn.,
bot., släkte af örter eller små buskar
inom fam.
Cistaceæ, som har blomfoder af 2 yttre
mindre och 3 inre större blad och trevalvlig
kapsel. Blommorna äro oftast gula, bladen
motsatta eller strödda, helbräddade. I Sverige
finnas 3 arter, bland hvilka
H. chamæcistus
Mill. (se fig.) är tämligen allmän på backar
och betesmarker. Den kallas
solvända, emedan
blommorna vända sig mot solen.
H. ölandicum
DC färgar under sin blomningstid stora
sträckor af Ölands södra alfvar gula.
O. T. S. (G. L—m.)
Helianthemum chamæcistus. 1 blommande stånd,
2 blomställning, 3 pistill och några ståndare,
4 fröhus.
Helianthus L.,
bot., ett släkte af storväxta
örter, hörande till fam.
Compositæ,
afd.
Tubulifloræ, de flesta inhemska i
Nord-Amerika. De strålblomstriga blomkorgarna
äro ofta mycket stora, gula och bruna. Som
prydnadsväxt odlas flera arter, allmännast,
i många varieteter,
H. annuus L.,
solrosen
(fig. 1),
