gudomliga kraftprincip, i hvilken man söker förklaringsgrunden till allehanda utomordentliga och öfverraskande företeelser i det mänskliga själslifvet, framför allt till den profetiska förmågan (jfr t. ex. 4 Mos. 24: 2; 1 Sam. 10: 6, 10; Hos. 9: 7; Mika 3: 8; Hes. 2: 2; 3: 24.; 11: 5 etc.; Es. 61: 1), men ock till den öfver det vanliga måttet gående hjältekraften, regeringsvisheten, klokheten eller konstfärdigheten (jfr t. ex. 1 Mos. 41: 38; 2 Mos. 31: 3; 35: 31; Dom. 3: 10; 6: 34; 11: 29; 14: 6 o. s. v.). För den äldre uppfattningen låg det för Andens verkningar karakteristiska framför allt i den plötsliga, oförmodade och våldsamma, af extas o. d. beledsagade (jfr särskildt 1 Sam. 10: 9 ff.) arten för deras framträdande. Hos de store profeterna genomgår emellertid i samband med hela den religiösa åskådningens etiserande äfven föreställningen om Anden en betydelsefull utveckling. Liksom deras profetiska uppgift för dem trädde i allt närmare samband med hela deras personliga Gudsförhållande, se de ock i Anden den stilla, men oemotståndligt verkande kraft, som ej blott momentant inspirerar dem, utan ock stärker och uppehåller dem gentemot alla förföljelser och lockelser och som skall gifva den messianske konungen kraft till utförande af sin stora rättfärdighetsgärning (jfr t. ex. Mika 3: 8; Es. 11: 1, 28: 6; 42: 1). Härifrån är ej steget långt till att i Anden se principen för det sedliga lifvet öfver hufvud; dock framträder denna åskådning i G. T. blott på ett par enstaka ställen (Hes. 11: 19; 36: 26 f.; Ps. 51: 12 f.). Vid sidan häraf framträder Anden som principen för Guds skapande och lifgifvande verksamhet (jfr t. ex. 1 Mos. 1: 2; 6: 3; Hes. 37: 5 ff.; Job 33: 4; 34: 14; Ps. 104: 29 ff.), som beteckning för den innersta sidan af hans personlighet (Es. 40: 13) eller ock för själfva det gudomliga väsendet i dess den mänskliga svagheten motsatta kraftfullhet (Es. 31: 3) o. s. v. — I den judiska teologien nämnes "Anden", ej utan gammaltestamentliga anknytningspunkter (jfr särsk. 1 Kon. 22: 19 ff.), vid sidan af "ordet", "visheten" o. s. v. bland de mellanväsen, som här träda in mellan Gud och människorna. — I de synoptiska evangelierna äro de ställen, där Anden omnämnes, ej synnerligen många. Dogmatiskt betydelsefullast är utsagan i Matt. 28: 19 (jfr särsk. 2 Kor. 13: 13), där den kristna tron karakteriseras därmed, att den som tro på Fadern tillika är tron på hans fullkomliga uppenbarelse i Sonen och själfmeddelelse i Anden. Dessutom framträder här Anden som den skapande princip, i hvilken Kristi lif har sitt hemlighetsfulla ursprung (Matt. 1: 18, 20; Luk. 1: 35), som principen för hans messianska utrustning (Mark. 1: 10 ff.; jfr Matt. 4: 1; 12: 18; Luk. 4: 18; Joh. 3: 34) och för den gudomliga kraftfullheten i de olika sidorna af hans verksamhet (jfr Matt. 3: 11 etc.; 12: 28) samt som beteckning för Guds högsta gåfva till de troende (Luk. 11: 13; Mark. 13: 11 etc.), hvilken Kristus efter sin upphöjelse skall på fulländadt sätt förmedla åt dem (Luk. 24: 49; Apg. 1: 4 f.; jfr Joh. 7: 39; 14: 26; 15: 26; 16: 7). — Om den första, af underbara fenomen beledsagade, uppfyllelsen af detta löfte berättar Apg. 2: 1 ff., som därmed ock (jfr vidare Apg. 8: 15 ff.; 10: 44 ff.; 19: 2 ff. etc.) ger en inblick i den äldsta församlingens föreställningar om Anden. — "Sin rikaste utbildning har läran om Anden fått hos Paulus. Här framträder väl Anden alltjämt på gammaltestamentligt sätt som källan till de utomordentliga, stundom i sällsamma former (tungomålstalandet o. s. v.) framträdande nådegåfvorna ("Karismata"; jfr särskildt 1 Tess. 5: 19 f.; 1 Kor. 12: 4 ff.; jfr ock Hebr. 2: 4), men tillika som hela det nya, religiösa och sedliga lifvets, pånyttfödelsens och helgelsens princip (jfr t. ex. 1 Tess. 4: 7 f.; Rom. 1: 4; 8: 2 ff.; 12 ff.; 14: 17; 15: 13; 1 Kor. 6: 11; 7: 19; Gal. 3: 2 f.; 4: 6; 5: 16 ff.; 6: 8; Ef. 3: 16; 4: 30; 5: 19; Tit. 3: 5; jfr ock 1 Petr. 1: 2; Hebr. 6: 4; 10: 29). Denna senare tankegång är den af Paulus starkast betonade; därifrån söker han vägleda sina församlingar till den rätta uppskattningen af de olika "nådegåfvorna". Denna utomordentligt betydelsefulla utveckling af läran om Anden har närmast framgått ur den oupplösliga förbindelse, i hvilken hos Paulus föreställningen om Anden trädt med tanken på den upphöjde Kristus (jfr särsk. 2 Kor. 3: 17 f.) och de troendes mystiska lifsgemenskap med honom. — I de johanneiska skrifterna återkommer i det väsentliga den paulinska åskådningen, blott att här den intellektuella, upplysande, sidan af hans verksamhet starkare betonas (jfr t. ex. Joh. 3: 5 ff.; 7: 37 ff.; 14: 26; 15: 26; 16: 7 ff.; 1 Joh. 2: 27; 3: 24; 4: 2, 13; 5: 6). På ett par ställen (Joh. 14: 26; 15: 26; 16: 7 ff.) tillskrifves här Anden, om hvars verksamhet, såsom den personlige Gudens Ande, äfven eljest mångenstädes personliga attribut användts, uttryckligen personlighet. — Dessutom omtalas Anden i N. T. som principen för G. T:s profetia och dess inspirerade skrifter öfver hufvud (jfr Matt. 22: 43; Apg. 1: 16; Hebr. 9: 8; 10: 15 ff.; 1 Petr. 1: 10 ff.; 2 Petr. 1: 21); hvarjämte "Ande" äfven här stundom står som beteckning för Guds innersta personlighet (1 Kor. 2: 11) eller för det gudomliga väsendets egenart (Joh. 4: 24) o. s. v. De äldsta kyrkolärornas utsagor om Anden äro af synnerligen skiftande och sväfvande art. I sammanhang med de trinitariska striderna fixerades emellertid jämväl läran om Anden, utan att detta steg här i samma grad som i fråga om kristologien varit förberedt genom en organisk utveckling. Gentemot Macedonius' och hans anhängares (de s. k. pneumatomakernas) förnekelse af Andens fulla gudom genomdref nämligen Athanasios på synoden i Alexandria 362 fastställandet af läran om Andens väsensenhet med Fadern och Sonen. De för de kristologiska problemen präglade termerna öfverflyttades så, nu och framdeles, på läran om Anden, och häraf förklaras det, att denna ända fram i våra dagar hufvudsakligen kommit att behandlas i treenighetslärans sammanhang. Härigenom har ofta på ett ödesdigert sätt läran om Andens väsen kommit att lösryckas från sina erfarenhetsmässiga grundvalar. Särskildt i fråga om uppfattningen af nådens centrala begrepp har härigenom mycken oklarhet vållats. I stället för den nytestamentliga läran om den Helige ande, som på samma gång är egnad att inskärpa, att "nåden" ej består i något annat än i den genom Kristus öppnade och i Anden realiserade personliga gemenskapen med Gud, och att erinra om det mystiska djupet och den outgrundliga rikedomen i det härmed gifna, ha ofta naturartade föreställningar om nåden som något slags öfvernaturlig substans eller magiskt verkande kraft trängt