sig in. Detta framträder tydligast i katolicismens lära om den "ingjutna nåden" (gratia infusa) — "den Helige andes falske dubbelgångare" (Nösgen) —, men äfven inom protestantismen spela mångenstädes liknande föreställningar in. Och reaktionen häremot har å andra sidan fört till rationaliserande omtydningar; så synes t. ex. Ritschl i den Helige ande ej vilja se något annat än den i den kristna församlingen lefvande, alla dess medlemmar besjälande och enande, helige samfundsanden, som har sin grund i dess genom Kristi fullkomliga uppenbarelse grundlagda, med Guds egen själfkännedom öfverensstämmande, gudskunskap. Kanske kan man hoppas, att det genom den moderna exegetiska forskningen framkallade nya intresset för de urkristna föreställningarna om Anden också skall visa sig fruktbringande för den systematiska behandlingen af denna, såsom det sagts, hittills framför andra försummade läropunkt. Jfr vidare art. Filioque och Treenighet. Litt.: Giesebrecht, "Die berufsbegabung der alttestamentlichen propheten" (1897), Gunkel, "Die wirkungen des heiligen geistes" (2:a uppl. 1899), Gloël, "Der heilige geist in der heilsverkündigung des apostels Paulus" (1888), Weinel, "Die wirkungen des geistes und der geister im nachapostolischen zeitalter" (1899), Kölling, "Pneumatologie" (1894) samt Nösgen, "Geschichte der lehre vom heiligen geist" (1899) och "Das wesen und wirken des heiligen geistes" (2 bd, 1905—07). E. Bg. Heligeandssekten, en af de många former af panteistisk tankegång, som genomsyrade medeltiden under 12:e och 13:e årh. Anhängarna af denna åskådning, t. ex. Amalrik af Bena i Paris omkr. 1190 och David från Dinant, samtidigt lärare i Paris, lärde, att den Helige andes tidsålder då var kommen. Under denna skulle Guds ande uppenbara sig för hvarje troende. All yttre gudstjänst skulle afskaffas. Påfven var Antikrist. Amalrik nödgades 1204 af påfven Innocentius III att återkalla. En lärjunge, guldsmeden Vilhelm, förde till verklig sektbildning, men dömdes och afrättades med 9 andra genom synoden i Paris 1210, då äfven David förklarades som kättare. Den panteistiska åskådningen lefde dock kvar och kulminerade i "bröder och systrar af den frie anden" (se d. o.). Hj. H—t. Helige fadern, benämning på påfven. Helige å. Se Helgasjön. Helige återlösarens förening. Se Liguori. Helighet. Se Helig. Helig historia. Se Biblisk historia. Heligt samtal (it. santa conversazione) kallas i konsthistorien en framställning af Maria med Jesusbarnet, omgifna af helgon, som ej deltaga i någon egentlig handling, utan synas inbegripna i samtal, lyssna till änglars sång och musik, betrakta Jesusbarnet o. s. v. Maria sitter ofta på en praktfull tron i en rik arkitektonisk eller landskaplig omgifning; de heliga personerna (Petrus, Johannes döparen, S. Franciscus, S. Antonius, kyrkofäderna, S. Magdalena o. a.) ordna sig oftast symmetriskt till h. och v. Detta slags framställningar tillhöra företrädesvis den tidiga italienska renässansen, och inom denna äro de rikt företrädda i den äldre venezianska skolan (se fig.). Sin inre grund ha de, liksom bilderna af heliga familjen (se d. o.), i sträfvandet att på ett mera rent mänskligt och realistiskt sätt framställa de heliga ämnena. Upk.*

Maria med Jesusbarnet och helgon ("heligt samtal"), målning af Bonifazio Veronese. (Nationalgalleriet, London.)

Helike, jonernas gamla hufvudstad i Achaja med ett berömdt Poseidon-tempel, förstördes jämte den närbelägna staden Bura 373 f. Kr. genom en jordbäfning och uppslukades af hafvet. J. F. N. Helikofon (af grek. helix, spiral, och fone, ljud), fys., apparat för frambringande af toner genom luftens försättande i spiralformig rörelse, består af ett glasrör, slutet medelst en propp. I denna senare äro spiralformiga rör eller skrufgängor. Om man blåser eller på annat sätt pressar luft genom spiralrören, uppstår en ton, som blir högre, i samma mån som man blåser starkare. L. A. F.* Helikon. 1. (Grek. Ἑλιϰών, lat. Helicon), ett skogbevuxet, 1,749 m. högt berg i sydvästra delen af det grekiska landskapet Beotien. Af forntidens skalder prisas H. som sånggudinnornas hemvist, och där framvälla äfven de två åt dem helgade källorna Hippokrene och Aganippe. På bergets östra topp (nu Zagora) stod ett altare, helgadt åt Zeus Helikonios. Nu finnes där ett Eliaskapell. 2. Mus., ett forngrekiskt, fyrkantigt instrument med 9 strängar, användt liksom monokorden till tonhöjdsbestämningar. — 3. Mus., ett modernt, i militärmusik förekommande bleckblåsinstrument, kontrabastuba, som är nära cirkelrundt, har de största dimensioner och bäres öfver skuldran (se fig.). 1. A. M. A. 2 o. 3. A. L.*

Helikon, bleckblåsinstrument.