Helikonider (grek, Ἑλιϰωνίδες), en af grekiska sånggudinnornas (musernas) många benämningar, efter berget Helikon (se d. o.), där de troddes ha sitt hemvist. A. M. A. Helikonier, zool. Se Heliconiinæ. Heliocentrisk (af grek. helios, sol, och lat. centrum, medelpunkt), astron., hänförande sig till solen som medelpunkt eller utgångspunkt. Detta begrepp har sin oftast förekommande användning vid behandlingen af planeternas rörelser. Vid bestämmandet af himlakropparnas rörelse och läge i rymden måste man hänföra dem till någon viss som fix antagen punkt och genom denna punkt lagda axlar. Väljer man till fix- l. origopunkt solen, kallas betraktelsesättet och därur härflytande bestämningar heliocentriska (jfr Geocentrisk). Man använder äfven i andra sammanhang detta begrepp. Så kan man t. ex. tala om heliocentriskt minimum hos variabla stjärnor (se d. o.), d. v. s. den tidpunkt, då stjärnans ljus, från solen sedt, är svagast. Detta heliocentriska minimum kan skilja sig från det observerade med ända till 8 minuter, den tid, hvarpå ljuset tillryggalägger afståndet mellan solen och jorden. Reduktionen till heliocentriskt minimum är nödvändig, för att man skall kunna med hvarandra jämföra minima observerade vid olika tider af året. L. A. F. (B—d.) Heliodoros (grek. Ἡλιόδωϱος) från Emesa, grekisk författare, lefde omkr. 400 e. Kr., skref en erotisk roman, Aithiopikon biblia deka, om de underbara öden, som tessaliern Theagenes och den etiopiska kungadottern Charikleia upplefde. Tryckt hos Hirschig i "Scriptores erotici" (1856). Se Öftering, "H. und seine bedeutung für die literatur" (1901). Heliodorus, rikskansler hos konung Seleukos IV Filopator i Syrien (187—175 f. Kr.), fick sin konungs befallning att sätta sig i besittning af tempelskatten i Jerusalem, men skall ha hindrats därifrån genom en ängel, som slog honom med förfäran i den heliga stadens tempel (jfr 2 Makk. 3). Den ifrågavarande legenden har förhärligats af Rafael i en af hans väggmålningar i Vatikanens stanzer. E. S—e. Heliofil (af grek. helios, sol, och filos, vän), bot., säges om ett växtorgan, t. ex. ett blad, som är anpassadt till stark belysning; ett heliofilt blad kallas äfven solblad. Heliofobt (af grek. fobos, fruktan) är ett organ, som är anpassadt till svag belysning; ett heliofobt blad kallas skuggblad. G. L—m. Heliofob (af grek. helios, sol, och fobos, fruktan), ljusskygg; bot. Se Heliofil. — Heliofobi, ljusskygghet. Se Albinism. Heliofyllit Flink, miner. Se Ekdemit. <img l>Heliogabalus' bild å ett fornromerskt mynt.

Heliogabalus l. Elegabalus, romersk kejsare (218—222), var son till Soëmis, en dotter till Julia Moesa, som var syster till kejsar Severus' gemål, den sköna syriskan Julia Domna. Hans egentliga namn var Varius Avitus Bassianus. Under Macrinus' regering bodde han i Emesa i Syrien och var där solens präst. Af sin mormoder utgafs han för att vara son af Caracalla, hvilken han liknade, och blef, knappt 14 år gammal, af de syriska trupperna utropad till kejsare i stället för den hatade tyrannen Macrinus. Denne blef nu slagen och dödad (218), hvarefter H. under namn af M. Aurelius Antoninus uppsteg på tronen. Som kejsare visade han stor ifver att införa den syriske solgudens dyrkan, men gjorde sig för öfrigt känd genom sina skamlösa utsväfningar samt genom alla slags onaturliga laster och förbrytelser mot sedlighet och anständighet. Kvinnor och utöfvare af lägre konster upphöjdes af honom till höga värdigheter, och hans vansinniga frosseri och lastbarhet kände snart inga gränser. Hären blygdes till följd däraf för hans styrelse, och man fäste sitt hopp på hans kusin Alexander Severus, som hade af honom blifvit nämnd till cæsar. Då han stod efter dennes lif, blef han själf mördad jämte sin moder, 222. R. Tdh. Heliograf (af grek. helios, sol, och grafein, rista) l. Fotoheliograf (af grek. fos, genit. fotos, ljus), en apparat för fotograferandet af solen, består i det väsentliga af en astronomisk tub, som i st. f. okular har en kamera och dessutom är försedd med momentslutare; objektivet är akromatiseradt för de fotografiskt verksamma strålarna. Man ger vanligen instrumentet en oföränderlig fast uppställning och kastar solstrålarna in i tuben medelst en fullkomligt plan, försilfrad glasspegel. Denna spegel är monterad i förbindelse med ett urverk, med hvars tillhjälp den automatiskt vrides, så att solljuset ständigt reflekteras i oföränderlig riktning (se Heliostat). Momentslutaren måste vara så konstruerad, att man kan erhålla exponeringar på mindre än 1/1000 sekund; dessutom undviker man öfverexponering genom att använda plåtar med särskildt låg känslighet. Vill man ha en stor solbild, där mera detaljer kunna urskiljas, kan man, utan att ge heliografen alltför stora dimensioner, införa ett s. k. förstoringssystem i närheten af objektivets brännpunkt. Medelst dessa heliografer gör man numera på flera observatorier (t. ex. i Potsdam och i Meudon nära Paris) regelbundna fotograferingar af solen hvarje dag, då vädret tillåter det. Särskildt Janssen i Meudon har på denna väg erhållit resultat, som varit af genomgripande betydelse för solforskningen (se Solen). — Angående den s. k. spektroheliografen se d. o. och Solen. B—d. Heliografi (af grek. helios, sol, och grafein, skrifva). Se Fotografi, sp. 990. Heliogravyr (af grek. helios, sol, och gravyr). Se Fotogravyr. Heliokromi (af grek. helios, sol, och chroma, färg) l. Fotokromi, fotografi i naturliga färger. Se Fotografi, sp. 1000. Heliolites Dana, paleont., ett under silur- och devontiden lefvande korallsläkte, hörande till Heliolitidæ och utmärkt genom polyperiternas tunna septa och genom coenenchymets byggnad af smala polygonala rör, som alla äro ensartade. Se Lindström, "Heliolitidæ" (i Vet. akad:s Handl., bd 32, n:o 1). Det är vanligt i Gottlands öfversilur. A. Hng. Heliolitidæ Lindström, paleont., fossil korallfamilj, omfattande släktena Heliolites Dana, Plasmopora M. E. H., Propora Lonsd., Diploëpora Quenst. och Lyellia M. E. H. Dess representanter lefde under silur- och devontiden. Korallstocken