är skifliknande eller halfklotformig, stundom oregelbundet knölformig, någon gång förgrenad, trädliknande. Den anlägges från en liten hornliknande primär polyperit, moderpolypens skelett; från denna framknoppar en mellanväfnad, coenenchym, uppbyggd af smala polygonala rör eller af öfver hvarandra lagda, hvälfda lameller, så ordnade, att de bilda små blåsliknande rum, eller slutligen bildande en kompakt väfnad; ur coenenchymet utknoppa nya polyperiter, så att hufvudmassan af kolonien bildas af coenenchym med inströdda polyperiter (fig. a), hvilka sistnämnda på koloniens yta framträda som större runda mynningar i den tätare mellanmassan. I polyperiten synas dels tvärbottnar (fig. c), tabulæ, dels radierande lister, septa, till ett antal af 12 i hvarje polyperit (fig. b), alla af samma längd eller hvarannan längre, hvarannan kortare. Coenenchymrören sakna septa, men ha tabulæ (fig. b och c), och dessa ligga tätare än hos polyperiterna. A. Hng.

Heliolitid. a ytbild af en koloni, b tangentialsnitt strax under ytan (de tre polyperiterna med septa), c längdsnitt, visande polyperitens och coenenchymrörens tabulæ.

Heliometer (af grek. helios, sol, och metron, mått), astron. Se Astronomiska instrument, sp. 295. Heliopolis (grek., "Solstaden"). 1. Fordom stad i Syrien. Se Baalbek. — 2. Fordom stad i Nedre Egypten, 10 km. n. ö. om det nuv. Kairo, vid byn Matarije. "Där var det förnämsta sätet för solguden Ra Horkhuti's dyrkan". Af det en gång praktfulla soltemplet, hvars sfinxalléer och obelisker Strabon såg, återstår blott en 23 m. hög obelisk, på hvilken är inristadt namnet Useretsen I (den 2:e konungen af 12:e dynastien). Med templet var förenad en läroanstalt, där många ryktbara grekiska filosofer, bl. a. Platon, inhämtade kunskap. Staden omnämnes flerstädes i bibeln under namnet On och Bet-Semes. På hieroglyfspråk hette den Anu. Vid H. vann turkiske sultanen Selim I en seger öfver mamlukerna (1519), och där stod 20 mars 1800 ett slag, hvari 10,000 fransmän, under Kléber, besegrade turkarnas 60,000 man starka, af storvesiren anförda här. Helios (grek. Ἥλιος), grek. myt., solguden, till sitt väsen besläktad med Foibos Apollon, men ej sammanfallande med honom. Enligt Hesiodos är han en son af titanen Hyperion och Theia, kallas hos Homeros själf Hyperion och hos senare skalder äfven Titan och Faëton. Från "oceanens bukt" i den fjärran östern eller från sitt där belägna palats åker han hvarje dag på sin af fyra snöhvita, eldfrustande hästar dragna vagn öfver himlahvalfvet, spridande värme och ljus öfver jorden, till dess han om aftonen försvinner i det västliga mörkret vid oceanens motsatta strand. Enligt några skalder färdas han under natten tillbaka på ett gyllene skepp kring den norra halfvan af jordkretsen. På ön Thrinakia egde han, enligt Homeros, sju hjordar af hornboskap och lika många fårhjordar, hvar och en innehållande femtio kreatur, hvilket antal hvarken ökas eller minskas. Redan Aristoteles anmärkte, att med de sju gånger femtio djuren menas det forngrekiska årets dagar. Som solens och dagens gud är H. tillika den allseende, för hvars öga intet kan döljas, och därför åberopas han ofta i eder och bedyranden. Hans dyrkan var vida spridd, men i synnerhet hemmastadd på Rhodos, där en kolossal bild af H. ("kolossen på Rhodos") var uppställd i närheten af hamnen och där man årligen åt honom offrade ett fyrspann, som störtades i hafvet. Af den bildande konsten framställdes han snarlik Apollon, men vanligen körande sitt fyrspann och med strålkrona kring hufvudet (se fig.). A. M. A.

Helios, körande sitt spann. Hellenistisk metop från Ilion.

Helios, svenskt bokförlag i Helsingfors, grundadt 1891 af W. Hagelstam, öfvergick 1902 till "Aktiebolaget Hagelstams bokhandel" och ändrade 1903 namnet först till "Hagelstams förlagsaktiebolag", sedan till "Förlagsaktiebolaget Helios". W. Hagelstam förlade bl. a. tidskriften "Ateneum" (1898—1902) samt praktverket "Finland i bilder". Å detta förlag ha utkommit B. Gripenbergs dikter, planschverken "Åbo stads historiska museum", "Exteriörer och interiörer af finsk arkitektur" m. m., T. och W. Söderhjelms "Italiensk renässans", I. Wilskmans "Idrotten i Finland" m. m. T. C. Helioskop (af grek. helios, sol, och skopein, se). Se Astronomiska instrument, sp. 299. Heliostat (af grek. helios, sol, och statos, ställd) l. Siderostat (af lat. sidus, genit. sideris, stjärna), ett instrument, som tjänar till att kasta strålarna från en himlakropp, t. ex. solen, i en viss bestämd riktning oberoende af himlakroppens dagliga rörelse. Heliostaten består af en noggrant arbetad plan spegel m (numera vanligen bestående af en planslipad försilfrad glasskifva), som är på ett sådant sätt förbunden med en med världsaxeln