inom fam. Borraginaceæ med talrika örter och buskar i varmare länder; längst mot n. (till Luxemburg) går H. europæum L., som af de gamle grekerna användes som medel mot ormbett. Flera arters blommor utmärkas af stark, vaniljartad doft och odlas därför ofta i trädgårdar och boningsrum; mest bekant af dessa är H. peruvianum L. (se fig.), inhemsk i Ecuador och Peru, af hvilken många trädgårdsformer med violetta, hvita, rödaktiga och brokiga blommor finnas. Blommorna användas i södra Frankrike till framställning (genom enfleurage, se Parfym) af heliotropolja. G. L-m.

Heliotropium peruvianum.

Heliotypi (af grek. helios, sol, och typos, aftryck), benämning på flera fotografiska och fotomekaniska reproduktionsförfaranden; den på sådant sätt framställda bilden. J. Htzg. Heliozoa (af grek. helios, sol, och zoon, djur), zool., Soldjur, en grupp inom urdjuren, kl. Rhizopoda, rotfotingar, ha fått sitt namn däraf, att kroppsformen är klotrund med solstrålformigt anordnade pseudopodier (se Protozoer). Dessa senare bestå af en styfvare centraldel, som är beklädd af mjukare, tunt lager. Själfva cellkroppen består af två skiljaktiga lager, bark- och märgsubstansen; i den förra ligga pulserande vakuoler, i den senare en eller flera cellkärnor. Somliga heliozoer ega ett kiselskelett. Fortplantningen sker genom delning. Alla heliozoer lefva i sött vatten. L—e.

Ett soldjur, Actinosphærum Eichhorni.

Helipterum DC., bot., växtsläkte af fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ med omkr. 50 örter eller småbuskar i Australien (de flesta) och Kaplandet. Arterna äro eterneller med hvita, röda eller gula holkfjäll och odlas ofta i trädgårdar som prydnadsväxter, t. ex. H. Manglesii F. v. M. (Rhodanthe Manglesii) och H. roseum Benth. (Acroclinium roseum), som båda härstamma från Australien och ha röda holkar. Jfr Eterneller. G. L—m. Helisk. Se Heliakisk. Helium (af grek. helios, sol), kem., ett grundämne (kem. tecken He) af de s. k. ädelgasernas grupp. 1868 iakttog Lockyer i solspektret i närheten af natriumlinjen en linje, tecknad D₃, som icke motsvarade något kändt grundämnes spektrallinje, hvarför det ämne, som orsakade linjen, 1869 af Lockyer och Frankland kallades helium. Detta grundämne var kändt endast som en beståndsdel i solens och fixstjärnornas atmosfärer, tills det 1895 anträffades i ett terrestert ämne, nämligen mineralet cleveit (se d. o.), och sedermera i många andra substanser. Hildebrand i Amerika fann, att cleveit, när den löses i syror, utvecklar en gas, som identifierades med kväfgas. Efter upptäckten af argon (se d. o.) blef denna gas närmare undersökt af Ramsay, som med tillhjälp af Crookes' spektralundersökningar ådagalade, att gasen var det länge saknade helium. Nästan samtidigt undersöktes cleveitgasen på Cleves laboratorium i Uppsala af A. Langlet, som konstaterade riktigheten af Ramsays upptäckt. Helium har man senare funnit inneslutet under starkt tryck i en mängd mineral, som hålla sällsynta jordmetaller, såsom i yttrotantalit, samarskit, monazit, euxenit, fergusonit m. fl., i hvilka det under tidernas lopp torde ha uppkommit genom sönderfallande af tyngre atomer (se nedan). Det finnes äfven, jämte argon, i varma källor, hvilkas gaser till 1/10 à 1/15 utgöras af helium och argon. Jämförelsevis heliumrik är svafvelkällan Raillère i Pyrenéerna. I atmosfären ingår heliumgasen till mycket ringa mängd, men förekommer allmänt i fixstjärnors atmosfär. Helium är en färg-, lukt- och smaklös gas med låg eg. v., endast 2,01 (Langlet) i förhållande till vätgas. Af ljudets fortplantningshastighet i heliumgas har man slutit, att heliumgasen liksom argongasen är en-atomig, hvadan man beräknat heliums atomvikt = molekylarvikt till 4; heliummolekylen består således endast af en atom. Liksom andra enatomiga gaser är helium en god ledare för elektricitet. Kammerlingh Onnes i Leiden har lyckats förtäta helium till en vätska af kokp. —268,5°. Af helium, näst vätet det lättaste af grundämnena, har man hittills icke kunnat framställa några kemiska föreningar, det synes m. a. o. vara ett absolut indifferent grundämne. Af allra största intresse är Ramsays och Soddys upptäckt, att radiumemanation (se Radioaktivitet och Radium) sönderfaller under bildning af helium. Samtidigt utsänder emanationen α-strålar. Enligt en hypotes af Rutherford utgöras dessa α-strålars partiklar af (elektriskt laddade) heliumatomer. År 1907 fann dock Ramsay, att emanationen icke ger upphof till helium, om