sönderdelningen sker i vatten. I detta fall bildas i stället elementet neon. H. E. Helix, zool., ett synnerligen artrikt släkte inom fam. Helicidæ af klassen Gastropoda. Skalet är rundadt, koniskt eller plattadt, med eller utan nafvel och med sned mynning. Djuret kan fullständigt upptagas i skalet. Arterna af detta släkte uppehålla sig i allmänhet på skuggiga, fuktiga ställen och äro i rörelse endast om natten och i regnig väderlek. De lefva företrädesvis af vegetabiliska födoämnen, men därjämte ock af animaliska. Vid vinterköld eller långvarig torka tillslutes skalmynningen förmedelst ett ofta af kalk bestående lock. Äggen, förenade i små klumpar, läggas i hålor i fuktig jord. — Bland de många i Sverige lefvande arterna märkes H. pomatia, vinbergssnäckan (se fig.), skal ovalt klotformigt, gul- eller brunaktig; sista vindningen mycket stor, uppblåst. Vinbergssnäckan är den största skandinaviska arten (35—40 mm. bred, 30 mm. hög); den förekommer i trädgårdar och parkanläggningar på flera ställen i Skåne och i Västmanland samt vid Stockholm, öfverallt i Sverige liksom i Danmark införd söderifrån, sannolikt redan under katolska tiden, på några ställen dock bevisligen senare. Den är ätlig och förtäres i stora mängder under fastan i södra Europa. På flera ställen gödes den i särskildt för detta ändamål inrättade trädgårdar. — Mycket vanlig i södra Sverige är H. nemoralis; skalet är gult, rödt eller brunt, ofta med fina mörkbruna längsband; munsömmen är mörk; 20—25 mm. bred. En vidsträcktare utbredning, norrut åtminstone till Dalarna, har H. hortensis, som skiljer sig från den föregående genom något ringare storlek och genom hvit munsöm. — H. lapicida hör till de arter, som utmärkas genom plattadt skal och vid nafvel; den lefver i södra och mellersta Sveriges kalkstenstrakter i stenspringor, under barken på trädstammar o. s. v. L—e.

Vinbergssnäckan. (1/2 nat. storl.)

Hêljand. Se Heliand. Hel kadens, mus. Se Kadens. Helkologi (af grek. helkos, sår, och logos, lära), med., läran om sår. Hell, Maximilian, österrikisk astronom, f. 15 maj 1720 i Schemnitz, Ungern, d. 14 aug. 1792 i Wien, jesuit, lärare i Leutschau och Klausenburg 1746—55, därefter astronom vid det nyinrättade observatoriet i Wien, gjorde 1768 på uppdrag af konungen af Danmark en resa till Vardöhus i nordligaste Norge för att där iakttaga Venuspassagen, hvilken iakttagelse senare gaf anledning till mångfaldiga diskussioner. En del af hans många på latin skrifna arbeten utgafs i öfv. af L. A. Jungnitz under titeln Beiträge zur practischen astronomie (4 bd, 1791—94). Observationerna öfver den nämnda Venuspassagen äro publicerade och bearbetade i Dissertatio de transitu Veneris ante discum solis die 3 Jun. 1769 Wardoehusii in Finnmarchia observato (1770) och De parallaxi solis ex observatione transitus Veneris anm 1769 (1773). B—d. Hell, Theodor, pseudonym för tyske författaren K. G. Th. Winkler. Hellada l. Alamani (grek. och nygrek. Spercheios), ström i Grekland (Ftiotis), upprinner på Beluchiberget, genomflyter i östlig riktning en bred och fruktbar dal samt utmynnar n. om Thermopylaipasset i Lamiaviken. I forntiden låg dess mynning längre in åt land. (J. F. N.) Helladotherium Gaudry (af grek. Hellas, Grekland, och therion, djur), paleont., ett fossilt giraffdjur, funnet i pliocen vid Pikermi (något n. ö. om Aten). Det står i närheten af giraffen genom parietalregionens i skallen längd, bogpartiets höjd och strålbenets längd, men skiljer sig från densamma genom saknaden af horn, tändernas större storlek och enkelhet, kortare hals och mindre olikhet emellan bogens och ländens höjd. Från antiloperna och hjortarna skiljer sig Helladotherium genom sina främre extremiteter, som äro längre än de bakre, genom saknaden af horn o. s. v. A. Hng. Helland. Se Helgoland. Helland, Amund Theodor, norsk geolog, f. 11 okt. 1846 i Bergen, blef student 1864, aflade 1868 mineralogisk ämbetsexamen och blef 1874 universitetsstipendiat i geologi. Efter professor Sexes afgång 1879 föreläste han öfver bergbyggnad och utnämndes 1885 till e. o. professor i bergbyggnad och geologi. Sedan 1870 har han gjort vidsträckta resor och noggranna undersökningar och framlagt resultaten däraf i en serie vetenskapliga och populära skrifter. Bland de senare märkes Om jordklodens bygning (1878). Hans tidigaste verksamhet hade till föremål undersökning af koppar- och svafvelkisgrufvor. Dit höra arbetena Kongsbergs sölvværks drift för og nu (1885), där han tog till orda för en utvidgning af driften och som föranledde hans insättande i en kommitté för utarbetande af en plan för verkets framtida drift, Haandbog i grubedrift (I—III, 1887) och Norsk bergret med udsigt over andre landes bergværkslovgivning (1892). Sedermera började han utforska fjordarnas och insjöarnas bildning, glaciärbildningar samt isperioden i sin helhet, och i sina teorier närmar han sig de skotske geologerna af Ramsays skola. Hans Svenske geologer om indsjöerne (i "Archiv for mathematik og naturvidenskab", IX) framkallade genmälen af Nathorst och Törnebohm (i "Geol. för:s förh.", VIII). Slutligen har han egnat sin verksamhet åt "Norges geologiske undersögelse": Jordbunden i Norge (1893) och specialbeskrifningar öfver jordmånen i amten Jarlsberg og Larvik och Romsdal samt å Lofoten och Vesteraalen (1893—97). Sedan 1896 leder han utgifvandet af "Norges land og folk", hvaraf föreligga beskrifningar öfver nio amt (1898—1908). O. A. Ö. Hellander, Anna Charlotta (Lotten), skådespelerska, född Jansson, f. 12 maj 1851 i Stockholm, d. där 9 april 1879, var anställd vid k. teatern 1872—73, vid Stora teatern i Göteborg 1873—74 och vid Nya teatern i Stockholm från 1874. Hon var en af de älskligaste skådespelerskor, som tillhört svenska scenen; hennes framställningar voro omedelbart intagande genom behagfull naturlighet och värme. Bland hennes roller må nämnas Jolanta i "Kung Renés dotter", Anna i "Min ros i skogen", Graziella, Maritana i "Don César de Bazano" och Regina von Emmeritz. Hon var från 1873 gift med skådespelaren Adolf Klemens H. (f. 1848, lämnade scenen 1884, d. 1906). E. F—t. Hellanikos (grek. Ἑλλάνιϰος), grekisk historieskrifvare