vintern, om blidväder råder. Under namn af julrosor odlas allmänt i trädgårdar H. niger L. (se fig.), med hvita blommor, H. viridis L., med blekgröna blommor (båda förekomma stundom förvildade i Sverige), och flera bastarder med blommor af olika färg. H. niger lämnar svart prustrot (se d. o.), och flera andra arters rötter ha användts i medicinen för sina skarpa egenskaper, såsom H. viridis, foetidus, orientalis m. fl. I de tre sistnämnda arterna ha anträffats två giftiga glykosider, helleborein och helleborin, af hvilka särskildt den förra, ett i vatten lätt lösligt, amorft pulver, är af intresse därigenom, att det verkar på hjärtat på samma sätt som de verksamma ämnena i Digitalisdrogen (se Digitalis). Vid förgiftning med de nämnda Helleborus-arterna spela retningssymtom från mage och tarm, vållade af båda de nämnda gifterna, och hjärtsymtom, förorsakade af helleboreinet, hufvudrollen. O. T. S. (G. L—m. C. G. S.) Hellebæk, dansk by och fiskeläge vid Öresunds nordligaste del, 5,6 km. n. om Helsingör, utgör sedan 1887 jämte Hornbæk egen socken (3,488 inv. 1906), men hör i kommunalt hänseende ännu till Tikjöb. Ypperliga hafsbad. Många villor för köpenhamnare. Präktig skog, Teglstrup hegn, med flera vackra skogssjöar ligger i närheten. H:s klädesfabriker (med 200 arbetare), som tillverka klädes- och bomullsvaror, ha sedan 1873 trädt i stället för den forna fabriken Hammermöllen, som 1669—1870 levererade danska arméns behof af gevär. Hellebækgaard tillhör Schimmelmannska fideikommisset. E. Ebg. Hellefjeldsbatteriet, i Norge, 5 km. n. om Bergen å Hellefjeld ö. om inloppet, byggdes 1896—97 som inre försvar för nämnda stad och bestyckades med 3 st 21 cm. kanoner. L. W:son M. Hellefors, socken och gods. Se Hällefors. Hellekis. Se Hällekis. Hellen (grek. Ἕλλην), grek. myt., Deukalions och Pyrrhas son, blef med nymfen Orseïs fader till Aiolos, Xuthos och Doros samt därigenom stamfader för hellenernas (grekernas) tre hufvudstammar, eoler, joner och dorer. Naturligtvis har denna myt icke uppstått, förrän namnet hellener utsträckts till att omfatta hela den grekiska nationen (jfr Hellas). A. M. A. Hellener, invånare i Hellas. Se Hellas och Grekland. Hellenister (grek. Hellenistai) kallades af forntidens greker de främlingar, som tillegnat sig grekiskt språk och grekisk odling, särskildt grekisktalande judar. Redan efter Jerusalems första förstöring genom Nebukadnesar (586 f. Kr.) utvandrade ett stort antal judar till Egypten. Den judiska kolonien därstädes förstärktes genom en ny utvandring under Alexander den stores tid. Det af honom grundlagda Alexandrias befolkning utgjordes från början till en ej obetydlig del af judar. Dessa antogo snart grekiskt språk och rönte stort inflytande af den grekiska bildningen, ty greker hade redan under den sista egyptiska dynastien (från midten af 7:e årh. f. Kr.) i betydligt antal börjat bosätta sig i denna del af Egypten. Under de förste Ptolemaierna (tiden efter 323 f. Kr.) hade judarna i Egypten redan hunnit så mycket glömma hebreiskan, att de behöfde en grekisk bibelöfversättning, den s. k. Septuaginta. Påverkade af grekisk bildning och filosofi, höllo hellenisterna ej så strängt som judarna i Palestina på sin religions yttre former och ceremonier, utan tolkade dess läror på ett friare och mera andligt sätt. Genom hellenisterna förmedlades spridandet af monoteistiska religionsåsikter inom hednavärlden likasom äfven upptagandet af dess bildningselement bland de kristne. — Numera begagnas ordet hellenist i betydelsen lärd kännare af det forngrekiska språket och litteraturen. — Hellenism, den språk- och bildningsriktning, som representeras af hellenisterna och i vidsträcktare mening den, som var rådande i de vid delningen af Alexander den stores världsvälde bildade s. k. hellenistiska rikena (se Diadocher). (A. M. A.) Hellenistiska språket. Se Grekiska språket, sp. 216. Jfr Hellenister. Hellenistisk konst. Se Alexandrinsk konst. Hellenius, Karl Niklas. Se Hellens, von, 1. Hellenofil (af grek. hellen, grek, och filos, vän), grekvän. Jfr Filhellen. Hellenotamier (grek. hellenotamiai), "Greklands skattmästare", de af atenarna tillsatte män, som bestämde och förvaltade de bidrag, som de grekiska staterna lämnade till kriget mot perserna och som voro deponerade först på Delos, sedan på borgen i Aten. Hellens. 1. Karl Niklas von H., finsk botanist, f. 1 aug. 1745 i Hollola socken i Tavastland, d. 16 jan. 1820 i Åbo, blef student i Åbo 1765, filos. magister 1772 samt docent i kemi och zoologi s. å. Han reste 1774 öfver till Uppsala, för att under Linné fortsätta sina studier, samt vann där 1777 med. licentiatgrad. På Linnés rekommendation utnämndes H. 1778 till med. adjunkt och botanices demonstrator i Åbo, befordrades 1780 till e. o. professor i naturalhistorien och 1793 till ord. professor i ekonomi och naturalhistoria i Åbo. H. valdes 1788 till led. af Vet. akad., blef 1811 led. af finska Collegium medicum samt erhöll 1816 afsked som emeritus från sin professur. Han blef s. å. adlad (före adlandet hette han Hellenius). Som professor gaf han ny fart åt zoologiens och botanikens studium. De flesta af hans många lärda afhandlingar beröra specialfrågor inom dessa vetenskaper. Efter H. är växtsläktet Hellenia uppkalladt. 2. Lars Teodor von H., den föregåendes sonson, friherre, finsk ämbetsman, landtmarskalk, f. 11 okt. 1826 i Åbo, d. där 13 dec. 1896, blef student 1842, auskultant vid Åbo hofrätt 1849, advokatfiskal 1863, assessor 1865, hofrättsråd 1871, senator och led. af Justitiedepartementet 1874, chef för Civilexpeditionen 1882 och president i Åbo hofrätt 1884. H., som vid flera landtdagar var en af ridderskapets och adelns i synnerhet i juridiska frågor mest inflytelserika medlemmar, fungerade under landtdagen 1877—78 som vice landtmarskalk och kallades 1894 till landtmarskalk. Han lyckades icke i högre mån tillvinna sig ståndets förtroende, hvilket delvis berodde på den byråkratiska hållning han iakttog, delvis äfven på de svårigheter, som förorsakades af hans försvagade kroppskrafter. Han upphöjdes 1895 i friherrligt stånd. 1. R. T—dt. 2. M. G. S. Heller (urspr. Häller). 1. Fordom tyskt mynt, som präglades först 1208 i den schwabiska staden Hall (däraf namnet) och länge var af silfver, under 1300- och 1400-talen utgjorde Syd-Tysklands hufvudsakliga handelsmynt och från början af