Heilig Anders, dansk präst. Se Anders. Hellin [elji'n], distriktshufvudstad i spanska prov. Albacete (Murcia), vid Mundo och foten af Sierra de Segura. 12,558 inv. (1900). Export af vin, saffran och hampa. I närheten (ofvanom Mundos förening med Segura) finnas rika svafvelgrufvor. (J. F. N.) Hellingstek, sjöv. Se Stek. Hellmer, Edmund, österrikisk skulptör, f. 1850 i Wien, studerade för H. Gasser och F. Bauer och har utvecklat en omfattande verksamhet som porträttör, men främst som monumentalskulptör. Bland hans i regel behagliga och lätt tillgängliga, effektfulla verk märkas monumentet öfver Wiens befrielse från turkarnas anfall, i Stefansdomen (1883), statyer öfver Emil Schindler och Goethe (1900), båda i sittande ställning, i Wien, öfver kejsarinnan Elisabet, i Salzburg, och Maria Teresia, i Wiens statsarkiv. Bland hans mera dekorativa arbeten äro Kastalia-brunnen, i Wiens universitet, och den figurrika Lek, brunnsgrupp i en pergola. H. har varit verksam äfven som lärare — professor vid Konstakademiens i Wien bildhuggarskola sedan 1879 — och utgaf 1900 broschyren Lehrjahre der plastik. G—g N. Hellmesberger, österrikisk violinist- och dirigentsläkt. 1. Georg H., f. 1800 i Wien, d. där 1873, blef 1829 dirigent vid hofoperan och 1833 professor vid konservatoriet i Wien. Han var lärare åt Ernst, Miska Hauser, Joachim, Auer m. fl. och komponerade violinkonserter, stråkkvartetter m. m. — 2. Joseph H., den föregåendes son, f. 1828 i Wien, d. där 1893, blef 1851 artistisk direktor för Gesellschaft der musikfreunde (hvari inbegreps chefskapet för konservatoriet), s. å. professor i violinspelning vid konservatoriet, 1860 konsertmästare vid hofoperan och 1877 hofkapellmästare. Han gjorde sig högt förtjänt genom de från 1849 af honom föranstaltade kvartettsoaréerna. — 3. Joseph H., den föregåendes son, f. 1855 i Wien, d. där 1907, blef 1878 violinprofessor vid konservatoriet och soloviolinist vid hofoperan i Wien, 1886 hofkapellmästare och 1900 förste hofkapellmästare där och 1904 i Stuttgart. Han komponerade operetter och baletter. A. L.* Hellner, Johannes, jurist, f. 22 april 1866 i Svedala, Malmöhus län, blef student i Lund 1885, filos. kandidat 1887, juris kandidat 1891, juris licentiat 1895 samt juris doktor 1896 och docent i civilrätt vid Lunds universitet s. å. Han antogs 1897 till sekreterare i riksdagens särskilda utskott för bankfrågan, blef 1898 adjungerad i Svea hofrätt, 1899 ledamot af lagbyrån samt 1902 byråchef för lagärenden inom Justitiedepartementet och konstituerad revisionssekreterare. Efter att ha tjänstgjort som sekreterare vid Karlstadskonferensen 1905, blef han konsultativt statsråd i Staaffs ministär nov. s. å. och utnämndes, då ministären afgick 1906, till justitieråd. Redan 1907 tog han afsked och blef direktör i Svenska trävaruexportföreningen. H. är led. af Permanenta skiljedomstolen i Haag och var Sveriges 2:e delegerade vid 1907 års Haagkonferens. Skrifter: Hustrus förmåga af rättshandling enligt svensk förmögenhetsrätt (1895) och Om giltigheten af utomlands ingångna äktenskap (1896). T—s. Hello [älå̄], Ernest, fransk författare, f. 1828, d. 1885, slöt sig till de Maistre och Lamennais, mystiker och satiriker, skref L'homme (1872), flera arbeten mot Renan och äfven en stilistik, Le style (1861). Hellquist, Gustaf Elof, språkforskare, skolman, f. 26 juni 1864 i Norrköping, aflade 1883 mogenhetsexamen där, promoverades 1890 till filos. doktor i Uppsala, vardt s. å. docent i nordiska språk vid universitetet och 1892 adjunkt vid läroverket där. 1894—1903 var H. medarbetare i redaktionen af Svenska akad:s ordbok, vardt 1898 lektor i modersmålet och tyska i Lund och 1903 i Göteborg, där han s. å. utnämndes till docent i nordiska språk vid högskolan. H. har utvecklat ett omfattande och innehållsrikt vetenskapligt författarskap, af hvars större och viktigare resultat kunna nämnas Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen (1890), Etymologische bemerkungen (i "Redogörelse för allm. läroverken i Gefle och Söderhamn", 1892—93), Studier i 1600-talets svenska (1902), Studier öfver de svenska sjönamnens härledning och historia (i "Svenska landsmålen", 1903—07), det hittills rikhaltigaste arbetet i sitt slag i Sverige, Om de svenska ortnamnen på -inge, -unge och -unga (1904; i Göteborgs högskolas Årsskrift), Några anmärkningar om de nordiska verben med mediageminata (1908, ibid.), uppsatser och artiklar i Uppsala universitets Årsskrift, "Arkiv för nord. filologi", "Svenska landsmålen" m. m. samt ordboksartiklar. H. är led. af Vet, o. vitt.-samh. i Göteborg (1906) och erhöll 1907 professors n. h. o. v. R—n B. <img l>

Hellqvist, Karl Gustaf, målare, f. 15 dec. 1851 på Kungsör, d. 19 nov. 1890 i München, kom vid tolf års ålder, en fattig pojke, till Stockholm, där han arbetade på Ahlgrenssons teaterdekorationsateljé och 1867 erhöll tillträde till konstakademien. Den första af hans taflor, som tilldrog sig uppmärksamhet, var Ebba Brahe vid fönsterrutan (1871). I Malmströms stil utförde han sitt nästa större arbete: Asa-Tor sårar oförvarandes sin son Svade (1873; ämnet ur "Asarne" af Ling). Tillika tecknade han illustrationer för böcker och tidningar. Med tolkningen af akademiens prisämne Gustaf Vasa anklagar Peder Sunnanväder inför domkapitlet i Västerås (Stockholms slott) vann han k. medaljen 1875. S. å. begaf han sig till Paris, där han uppehöll sig ett år och utförde taflan Ludvig XI i sin lustgård (1876, Göteborgs museum). 1878—83 var han akademiens resestipendiat. Han begaf sig till München och blef elev i Pilotys mästarskola. Det första arbete han nu utförde, Gretchen i fängelset (1878), var föga lyckadt, men han slog afgjordt igenom med sin nästa målning Peder Sunnanväders och mäster Knuts skymfliga intåg i Stockholm 1526 (1879, Metropolitan museum i New York). Så följde Sten Sture d. y:s död (1880, Nationalmuseum), Valdemar Atterdag brandskattar Visby, som vid den internationella utställningen i Wien 1882 belönades med guldmedalj (Nationalmuseum), och Religionssamtal mellan Olaus Petri och Peder Galle (1883, likaså i statens ego, f. n. deponeradt i Kanslihuset, Stockholm). H.