fruktträd och under träden i allmänhet odlas säd,
potatis och foderväxter. Den icke odlingsbara
marken har i stor utsträckning användts för
s. k. backplantering,
i synnerhet med äppelträd (fig. 2). Flera nya,
rationella kulturmetoder ha här tillämpats
för första gången inom Sverige. Därigenom
samt genom den exemplariska skötseln i
allmänhet har H:s fruktträdgård tjänat som
en förebild för modern svensk fruktodling.
C. G. D.
Fig. 2. Backplantering (Alexandersäpple)
å Helmershus.
Helmert, Friedrich Robert, tysk geodet,
f. 31 juli 1843 i Freiberg, Sachsen, blef
1870 professor vid Aachens polyteknikum, är
sedan 1886 direktor för preussiska geodetiska
institutet och för Internationella jordmätningens
centralbyrå i Potsdam och sedan 1887 därjämte
professor vid Berlins universitet. H. blef 1905
led. af svenska Vet. akad. I sitt klassiska
verk
Die mathematischen und physikalischen
theorieen der höheren geodäsie (2 bd, 1880—84)
har H. vidgat grundvalarna för den geodetiska
vetenskapen och angifvit nya riktlinjer för
dess utveckling. Som chef för ofvannämnda
institut och centralbyrå har H. framgångsrikt
fortsatt sina teoretiska undersökningar samt
utfört och igångsatt omfattande internationella
observations- och beräkningsarbeten. Inom den
Internationella jordmätningen blef H. snart
den ledande mannen och har förstått att göra
detta samfunds omfattande arbeten i hög grad
målmedvetna och fruktbringande; särskildt är
detta fallet beträffande sambandet mellan
de europeiska ländernas triangelnät och
lodafvikelser, de öfver hela jordklotet
fördelade tyngdkraftsbestämningarna
(Pratt-Helmerts-hypotes) samt
polhöjdsvariationernas bestämning. Äfven inom
minsta kvadratmetoden är H. en auktoritet.
K. Rn.
Helmet, slott i Livland, pernauska kretsen,
intogs af svenskarna 1621 och förstärktes, men
ansågs 1634 vara mindre viktigt. 1644 befallde
dock K. M:t, att H. skulle konserveras. 1682
bestämdes, att det skulle nedbrytas.
L. W:son M.
<img l>
Helmfelt, Simon Grundel, friherre, fältmarskalk,
f. 25 sept. 1617 i Stockholm, där fadern,
J. Grundel, var borgmästare. Han åtföljde
1634—35 riksrådet J. Skytte som page på en
beskickning till England, tjänstgjorde någon
tid hos svenske residenten i Haag, Spiring
(Silfvercrona), som kanslist och studerade
1640—41 fortifikationsvetenskap i Utrecht. Efter
att en kort tid ha vistats i
hemmet följde han 1641 Lennart Torstenson till
Tyskland, där han förordnades till ingenjör
vid hufvudarmén och deltog i belägringarna
af bl. a. Glogau, Oppeln, Olmütz, Neustadt och
Brieg, där han sårades, slaget vid Breitenfeld
och belägringen af Freiberg, där han åter
sårades, samt fick äfven befäl öfver ett kompani
af Torstensons lifregemente. 1643 befordrades
han till major vid artilleriet, medföljde
Torstenson på tåget till Danmark och bidrog
väsentligen till eröfringen af Kristianspriis
(dec. 1643), hvarför han ock blef utnämnd till
generaladjutant hos Torstenson. Efter slaget
vid Jankow (24 febr. 1645) utnämndes han till
öfverstelöjtnant vid ofvannämnda lifregemente,
vanligen kalladt "det gamla blå", och blef 1646
generalkvartermästare vid svenska hufvudarmén
samt öfverste för ett dragonregemente. Ehuru
svårt sårad af en muskötkula utanför Rain am
Lech (sept. 1646), deltog han i belägringen af
Augsburg (hösten s. å.) och bidrog betydligt till
eröfringen af Schweinfurt (april 1647). För att
bättre kunna sköta sin hälsa förordnades H. 1647
till kommendant i Leipzig och förflyttades
senare s. å. till öfverkommendant i Stade och
öfriga bremiska fästningar. 1649 utnämndes
han till öfverste för allt Sveriges in- och
utländska artilleri, 1653 till krigsråd och 1655
till generalmajor vid infanteriet. Vid polska
krigets utbrott (1655) fick han befallning att
med artilleriet från Stettin inrycka i Polen,
men sändes 1656 som guvernör till Riga, hvars
befästningar han genast lät iståndsätta. Han
försvarade staden mot ryssarna, som belägrade
den 21 aug.—5 okt. Den svenska besättningen var
5,000 man. Den här, som tsaren fört fram mot
staden, uppgafs från ryskt håll till 100,000
man, men var i verkligheten högst betydligt
svagare; efter en månads belägring var den
i hvarje fall ej mer än något öfver 24,000
man. En rysk förstärkningshär, som anlände
under Nastjokin, kan ej till antalet närmare
bestämmas; uppgifterna variera mellan 5,000 och
20,000 man. Med denna förstärkningshär aftågade
tsaren från belägringen 30 sept. Ett af H. gjordt
kraftigt och lyckadt utfall 2 okt. påskyndade
upphäfvandet af belägringen.
Hösten 1657 och följande vinter försvarade
han återigen Riga mot polacker och litauer
samt rensade sedan Livland från fiender. 1658
förstärkte han fästningsverken, slog s. å. en
bro öfver Düna och anordnade på kurländska sidan
ett befäst läger. Han blef nu generallöjtnant
och 1659 generalguvernör öfver Ingermanland och
Keksholms län samt anbefalldes särskildt att taga
hand om därvarande befästningar. Ledamot i 1662
års kommission för öfverläggning om fästningarna
i Ingermanland och Livland yttrade han sig
sedan upprepade gånger om det senare landets
fasta försvar. 1664 blef han rikstygmästare,
1668 fältmarskalk och generalguvernör öfver
Narva och Ingermanland samt 1673 riksråd. Då
han s. å. öfverfarit till Tyskland,
