befalldes han tillse därvarande svenska fästningars reparation. Vid utbrottet af 1670 års tyska krig utsågs han att närmast K. G. Wrangel föra befälet öfver svenska armén i Tyskland, men undanbad sig uppdraget; han erhöll i stället 1676 högsta befälet i Skåne. Han var där under Karl XI högste befälhafvare i slaget vid Fyllebro ("Halmstad") och i slaget vid Lund. I detta senare skall det ha varit han, som bestämt marschriktningen mot höjderna vid Lund; för öfrigt framträder han ej synnerligen som öfverbefälhafvare i slaget och följde med i högra flygelns öfverilade förföljelseridt till Löddeå, under det att centern och vänstra flygeln fingo reda sig på egen hand. I slaget vid Sireköpinge—Tirup ("Landskrona") 14 juli 1677 bestämde H. anfallsriktningen och förde under striden vänstra flygeln. Då han där skulle sätta sig till motvärn mot general Baudissins kringgående rörelse, som redan tvingat de yttersta svenska skvadronerna tillbaka, fick han hästen skjuten under sig och blef nedstött af en dansk officer. Enligt en samtida källskrift kunde man ej med säkerhet finna hans lik, utan en fallen soldats utgafs därför. — H. hade 1646 blifvit adlad, med namnet Hjelmfelt (men ej introd.), och 1674 erhållit friherrlig värdighet (han kallade sig då Grundel-Helmfelt). Hans hastiga lycka utmanade afunden; såsom själf uppkomling motsatte han sig kraftfullt den högre adelns på börden grundade anspråk att erhålla ämbeten på förtjänstens bekostnad. Som krigare ådagalade han mycken mänsklighet. — För studerande vid Uppsala universitet testamenterade H. en stipendiefond, af hvilken f. n. utgå 4 stip. å 225 kr. och 4 å 150 kr. samt ett resestip. å 1,500 kr. L. W:son M. A. S. <img l>

Helmholtz, Hermann Ludwig Ferdinand, tysk fysiolog och fysiker, f. 31 aug. 1821 i Potsdam, d. 8 sept. 1894 i Charlottenburg, studerade medicin vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin samt blef 1842 assistent vid Charitén där, 1843 militärläkare i Potsdam, 1848 assistent vid anatomiska museum i Berlin, 1849 e. o. och 1852 ord. professor i fysiologi i Königsberg, 1855 i Bonn, 1858 i Heidelberg och 1871 professor i fysik i Berlin. 1888 blef han president vid den fysikalisk-tekniska riksanstalten i Charlottenburg. Få naturforskare ha egt en så omfattande kunskap och en så djupt trängande blick som H. Redan i hans tidigaste skrifter röjes hans underbara förmåga att genomskåda tingen och att ur nya synpunkter belysa naturföreteelserna. Knappt 27 år gammal, utgaf han sin banbrytande afhandling Ueber die erhaltung der kraft (1847; ny uppl. 1907 i Ostwalds "Klassiker der exakten wissenschaften"), i hvilken han utan kännedom om de arbeten om kraftförvandling, som under de närmast föregående åren utgifvits af J. R. Mayer och Joule, fullständigt originellt på analytisk väg utvecklar och framlägger läran om kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. Med lika epokgörande arbeten uppträdde H. ungefär samtidigt inom fysiologien. Han var den förste, som genom fullt exakta försök ådagalade, att muskeln, vid sin sammandragning utvecklar värme (1848), samt uppvisade, att den hastighet, hvarmed en retning fortledes längs nerverna, kan noggrant bestämmas och att den för grodnerverna icke utgör mera än 26—30 m. i sekunden (1850). — Knappast någon enda fråga har H. behandlat utan att rörande densamma göra upptäckter af största betydelse. En ovanlig tankeskärpa, en omfattande matematisk och fysikalisk bildning, en outtömlig förmåga att öfvervinna alla experimentella svårigheter känneteckna hans vetenskapliga forskningar. Sedan han slutfört sina storartade arbeten inom nerv- och muskelfysiologien, vände sig H. till ögats fysiologi och nedlade frukterna af sina forskningar i Handbuch der physiologischen optik (1859—66; ny uppl. 1886—96). Bland den mängd upptäckter H. gjorde inom detta område äro följande de viktigaste: en metod för direkt undersökning af ögonbottnen (ögonspegeln, 1851), hvarigenom ett dittills ej anadt fält öppnades såväl för fysiologien som särskildt för läran om ögats sjukdomar; de första noggranna mätningarna öfver radierna för ögats brytande medier, genom den af honom konstruerade oftalmometern; ett exakt uppvisande af, huru det tillgår vid ögats ackommodation. I teorien för färgförnimmelserna bragte han klarhet genom utbildningen af Youngs redan nästan förgätna hypotes öfver orsakerna till färgförnimmelserna (se Young-Helmholtzska teorien). Slutligen gjorde H. åt psykologien ytterst värdefulla tjänster genom undersökningar öfver synförnimmelsernas förläggande i rummet. Lika viktiga äro H:s undersökningar om hörselförnimmelserna (Die lehre von den tonempfindungen, 1862; 5:e uppl. 1896), genom hvilka han utredde den viktiga frågan om orsaken till olika klangfärg, i det han klarare än andra uppvisade, att hvarje ton, som vi förnimma, egentligen utgör en af flera öfvertoner sammansatt klang. Utgående från detta grundväsentliga sakförhållande, uppbyggde H. vidare en fysikalisk teori för den musikaliska harmonien, hvilken teoris grundprincip är, att två toner äro harmoniska, om sväfningar icke förekomma mellan deras öfvertoner; i motsatt fall äro tonerna alltmer och mer disharmoniska. Sina rön om öfvertonerna använde H. vidare för en teori för vokalljuden (Die klangfarbe der vokale, 1859), enligt hvilken hvarje vokal vore kännetecknad genom vissa bestämda, för densamma konstanta öfvertoner. Genom analys af vokalljud bestämde H. dessa öfvertoner och sökte därjämte att genom syntes bekräfta denna åsikt. På fysikens område har H. högst väsentligt bidragit till utredningen af den af W. Weber uppställda grundlagen om elektriska delars växelverkan, enligt hvilken denna beror icke blott på deras afstånd, utan ock af deras ömsesidiga hastighet och acceleration. Äfven som populär skriftställare vann H. lagrar genom sina i ordets bästa mening allmänfattliga afhandlingar öfver särskilda naturvetenskapliga ämnen (Populäre vorträge, 1865—76; väsentligt utvidgad upplaga, "Vorträge und reden" i 2 bd 1903). Dessutom behandlade han i offentliga föredrag på ett öfverlägset sätt djupgående filosofiska spörsmål, såsom i Die thatsachen in der wahrnehmung (1878). H:s smärre Wissenschaftliche abhandlungen