hade han begynt utgifva almanacker med väderleksförutsägelser och fortfor därmed till sin död, sedan han 1615 bosatt sig i Köpenhamn som kunglig "kalendariograf". H. var en produktiv och mångsidig författare (på danska, tyska och latin), bl. a. af religiöst allegoriska arbeten och folkskrifter med historiska och naturvetenskapliga ämnen; nu ha dock hans skrifter mest intresse såsom vittnesbörd om hans och tidens vidskepelse. E. Ebg. Helvakans, krigsv. Se Vakans. Helwan. Se Heluan. Helvedesfossen. Se Vigelands fos. Helveg. 1. Hans Friedrich H., dansk präst, f. 1816 i Holstein, d. 1901, ställde sig, oaktadt sin tyska börd och bildning, säkerligen i religiöst hänseende vunnen af Grundtvig, på Danmarks sida i slesvig-holsteinska striden och blef 1846 föreståndare för folkhögskolan i Rödding. 1848—49 var han fältpräst vid danska hären, blef 1850 präst i Haderslev, hvarifrån han fördrefs 1864, och 1867 präst i Kjöbelev på Lolland samt 1886 äfven domprost i Lolland-Falsters stift. Han författade bl. a. spirituella, men dunkla religionsfilosofiska arbeten, Spaadommene eller Gud i historien (3 bd, 1855—62), Parabel og offer eller natursymbolik (1856), Frimenighed og apostelskole (1878—82) samt Livstanke og livsgjerning (1892), H. var en viktig medarbetare vid Kalkars bibelöfversättning (1847). 2. Ludvig Nikolaus H., den föregåendes broder, dansk präst, f. 1818 i Odense, d. där 1883, blef teol. kandidat i Köpenhamn 1840 och filos. doktor 1855 samt var präst i Odense 1857—83. Han var liksom brodern ifrig grundtvigian. I förening med K. J. Brandt utgaf han den förtjänstfulla antologien Den danske psalmedigtning (2 bd, 1846—47) och var en af stiftarna af Selskabet for dansk kirkehistorie (1849) samt redaktör af "Kirkehistoriske samlinger" (1849—52). Dessutom skref han det grundläggande arbetet Den danske kirkes historie efter reformationen (2 bd, 1851—55; 2:a omarb. uppl. 1857—83) och det motsvarande Den danske kirkes historie för reformationen (2 bd, 1857—70) samt specialafhandlingen De danske domkapitler (1855). Han stiftade 1871 Udvalget for den dansk-amerikanske mission och var flera år dess ordförande; han visade äfven stor ifver för danska kyrkosaken i Nord-Slesvig. 1879 blef han hedersdoktor i teol. fakulteten. Se L. Schröder, "L. H., et mindeskrift" (1884). 1 o. 2. E. Ebg. Helvella, bot., Helvellasyra. Se Murkla. Helvellaceæ, bot. Se Helvellineæ och Murkla. Helvellineæ, bot., afdelning af Discomycetes bland askomyceterna, utmärkt däraf, att hymeniet (ascuslagret) från början är fritt. Den viktigaste hithörande familjen är Helvellaceæ, murklefamiljen, som utmärkes däraf, att fruktkroppen består af en hatt eller mössa (se Hatt) och fot. G. L—m. Helvete (af Hel, se d. o., och vite, straff, straff i underjorden eller hos Hel), namn på strafforten efter döden enligt kristen föreställning. Se Eskatologi, sp. 884 ff., och Hades. Jfr K. J. Boström, "Anmärkningar om helvetesläran etc." (1864) och A. F. Beckmans däremot riktade "Om den eviga osaligheten" (s. å.) samt K. F. Johansson, "Några drag ur de indiska helvetesföreställningarna" (i "Nord. tidskr.", 1895). N. S. Helvetesmaskin kallades sedan slutet af 1600-talet ett med krut, bomber eller andra sprängämnen utrustadt fartyg, som drefs eller fick flyta mot broar, dammar o. d., där det genom stöten exploderade och anställde förödelser. Numera förstår man med helvetesmaskin vanligen ett för åstadkommande af en oväntad och förstörande explosion afsedt mordverktyg, t. ex. en med ett explosivt ämne fylld låda, hvilken efter en viss beräknad tid exploderar. H. W. W.* Helvetessten, Lapis infernalis, kem., benämning på silfvernitrat (se d. o.). Helvetia, nylatinskt namn på Schweiz. Helvetier, en gallisk (keltisk) folkstam, som bodde i nuv. nordvästra Schweiz, mellan Genèvesjön och Bodensjön ned till öfre Rhônefloden och S:t Gotthard i s. De innehade urspr. äfven sydvästra delen af Tyskland till Mainfloden i n., men från området n. om Rhen hade de redan före Cæsars tid blifvit undanträngda af germanerna. De voro delade i fyra kantoner (pagi), af hvilka en, tigurinernas, deltagit i cimbrernas tåg. Fortfarande ansatta af de från n. påträngande germanerna, bröto de upp för att söka sig nya bostäder på santonernas område i Gallien, men besegrades af Cæsar vid Vesontio 58 f. Kr., tvungos att återvända till sitt land och bragtes därefter jämte de öfrige gallerna af Cæsar under Roms välde (se Gallien), hvilket hade till följd, att de romaniserades. Under folkvandringstiden intogs deras land af alemannerna och (längst i v.) burgunderna och blef därigenom till största delen germaniseradt (nuv. tyska Schweiz). — Som en följd af de klassiska studiernas uppblomstring har i nyare tider det helvetiska namnet användts om Schweiz och schweiziska förhållanden (se Helvetiska konfessioner och Helvetiska republiken). S. F. H. (S. B.) Helvetiska konfessioner, tvenne af reformerta kyrkan i Schweiz 1536 och 1566 framställda trosbekännelser. Se Confessio, sp. 639. Helvetiska republiken kallades, efter de äldste kände invånarnas, helvetenas, namn, Schweiz enligt den i mars 1798 af fransmännen införda direktorialförfattningen och äfven efter dennas upphäfvande (febr. 1803) till sept. 1814. Se Schweiz. <img l>

Helvétius [älvesiy's], Claude Adrien, fransk filosof, f. 1715 i Paris, d. där 26 dec. 1771, fick redan vid 23 års ålder en generalförpaktarsyssla, som gaf honom 100,000 frcs i årlig inkomst, men hvilken han snart lämnade. Han innehade därefter en kortare tid en hofcharge och egnade sig sedan åt välgörenhet och litterär verksamhet. H:s arbete De l'esprit (1758; ny uppl. 1843 och 1880) väckte stort uppseende och förvärfvade honom inom flera kretsar mycket beröm, såsom den där "uttalat all världens hemlighet", men äfven förföljelser från de