maktegandes sida. (Till följd af prästerskapets
påtryckning lät parlamentet 1759 offentligen
bränna det.) H. tillhörde de s. k. encyklopedisterna.
Hans utgångspunkt var Condillac. Allt vårt
medvetandes innehåll stammar, lärde han, ytterst
från de sinnliga varseblifningarna, hvilka åter
förskrifva sig från de intryck tingen göra på
våra sinnen. Dessa intryck kvarblifva sedan som
bilder i minnet. Begreppen äro ingenting annat
än det gemensamma i dessa bilder eller deras
förhållanden sinsemellan. Sin största betydelse
har H. i etiskt afseende. Något i sig själf godt
och rätt, lärde han, finnes icke. Icke heller
vill han godkänna de skotske moralfilosofernas
lära om en särskild sympatisk tendens hos människan.
Fästa vi än stundom afseende äfven vid andras väl,
så beror detta i själfva verket därpå, att vårt
eget är af deras beroende. Äfvenså förefinnes
hos människan en "passion att gagna sin nation".
Denna passion bör staten genom belöningar för
allmännyttiga handlingar söka befordra. I själfva
verket är dock egenkärleken det enda egentliga
motivet för vårt handlande. Det egna intresset eller
behofvet drifver människan till handling, och
hennes åsikt om en saks godhet eller ondska
beror på den sakens förhållande till detta
hennes behof. Hvad som är dygd och hvad som är
last beror på förhållandena och på genom dem
uppkomna inrotade vanor. Då lagstiftaren utöfvar
ett mäktigt inflytande på dessa vanors uppkomst
och utbildning, blir det i själfva verket han,
som afgör om rätt och orätt. Därför finnes
ej heller någon annan religion eller moral
än allmänt väl. — Ett år efter hans död utkom
hans skrift
De l'homme de ses facultés et de son éducation (1772—86),
som utgör omarbetning och närmare utförande af
hans förut nämnda arbete. Hans
Oeuvres complètes
utgåfvos i 4 bd af hans lärjunge Saint-Lambert, 1792. Se
Mostratos, "Die pädagogik des H." (1891), och
Arnd, "Das ethische system des H." (1904).
L. H. Å.*
Helvig, svensk drottning, grefve Gerhard I:s
af Holstein dotter, blef i nov. 1276 i Kalmar
förmäld med konung Magnus Ladulås och erhöll af
honom i morgongåfva gården Dåfvö i Västmanland
med därunder lydande härad. — Då de upproriske
stormännen 1278 i Skara togo hennes fader
grefve Gerhard till fånga, måste hon söka sin
tillflykt i klostret därstädes. — Som änka (sedan
1290) var H. bosatt på Dåfvö och afled 1324.
(
K. H. K.)
Helvig, dansk drottning, den föregåendes
brorsdotters dotter, dotter till hertig Erik II
af Sönderjylland, blef 1340 gift med Valdemar
Atterdag, som en försoningspant mellan konungen
och hennes broder, hertig Valdemar V. Hon födde
två söner och fyra döttrar, den yngsta den
ryktbara Margareta, men blef senare upptagen
i Esrom kloster och dog där 1374. Sägnen om en
brytning mellan henne och konung Valdemar och
om hennes fångenskap på Söborgs slott såsom
misstänkt för otrohet är obestyrkt. Visan om
Folkvard Lovmandssön (d. v. s. Folke Algotsson)
handlar i själfva verket om Magnus Ladulås'
drottning Helvig, liksom visan om Tovelille och
hennes sorgliga död bör hänföras till Valdemar
den stores drottning Sofie och ej till H.
E. Ebg.
<img l>
Helvig. 1.
Karl Gottfried H., svensk-preussisk
militär, f. 7 sept. 1765 i Wolgast (i Svenska
Pommern), d. 11 maj 1844 i Berlin, tog
1781 i Göteborg värfning som artillerist,
blef 1791 underlöjtnant vid Stralsunds
artilleribataljon, kommenderades 1792 till
Stockholm för att biträda vid uppsättande af
ridande artilleriet och utnämndes 1794 till
stabskapten vid detsamma. 1795 befordrades han
till major vid Vendes artilleri, 1802 till
öfverstelöjtnant vid Göta artilleri, 1805
till generaladjutant hos konungen, öfverste
i och inspektör för artilleriet samt 1807
till generalfälttygmästare och chef för allt
artilleri. 1815 erhöll H. afsked ur svensk tjänst
och ingick 1816 som generalmajor i preussisk,
hvilken han 1826 lämnade med generallöjtnants
grad. — 1804 hade H. blifvit led. af Vet.-akad.
och 1807 erhållit svensk adlig värdighet. Dels
som led. af artillerikommittén (1802), dels
som vapenkonstruktör gjorde han sig förtjänt
om artilleriet. Han införde 1804 i Sverige de
efter honom benämnda
Helvigska fältkanonerna,
som i synnerhet utmärkte sig därigenom, att
de voro 1/3 lättare än de äldre Ehrensvärdska
(1749), men hvilka sedan utträngdes af Cardells
konstruktion. H:s
fältjägarstudsare hade
pipans kammarstycke åttkantigt samt bajonett,
4 räfflor och 21,2 mm. kaliber, den största,
som under 1800-talet blifvit begagnad i Sverige.
<img l>
2.
Anna Amalie von H., född friherrinna
von Imhoff, den föregåendes hustru, tysk
författarinna, f. 16 aug. 1776 i Weimar, d. 17
dec. 1831, systerdotter till Charlotte von
Stein, erhöll en omsorgsfull uppfostran och
var redan vid 8 års ålder mäktig franska och
engelska språken. Efter faderns död (1788)
och sedan hon lämnat pensionen i Erlangen
(1790), vistades hon hos sin moder i Weimar,
där hon vardt hofdam hos hertiginnan Louise
och knöt personlig bekantskap med Tysklands
litterära storheter samt af Goethe och Schiller
uppmuntrades att skrifva. Hennes första större
dikter voro
Abdallah und Balsora (1797) och eposet
Die schwestern von Lesbos (1800; ny uppl. 1801; senaste uppl. 1833).
Vid det senare styckets utarbetande biträdde Goethe
med sina råd och anvisningar, och han liknade verket
vid "en bronsstaty, vackert tänkt och bra modellerad,
men icke rätt lyckad i gjutningen". 1802 lärde hon
känna dåv. svenske öfverstelöjtnanten Helvig och
blef 1803 gift med honom, hvarefter hon öfverflyttade
till Sverige. Hennes vistelse där (hvarunder hon 1804
blef led. af konstakademien) räckte till maj 1810,
hvarefter hon återflyttade till Tyskland, där hon
måste försörja
