sig och barnen, emedan Helvig befann sig i brydsamma omständigheter. 1814 måste hon resa öfver till Sverige, hvars tjänst hennes make året förut plötsligt lämnat, för att ordna familjens affärer och söka skaffa Helvig en svensk pension. (Någon sådan erhölls ej, däremot uppbar hon själf 1816—19 en pension af 300 rdr b:co af behållna medel från Saint Barthélemy.) Under denna andra vistelse här, som räckte till juli 1816, gjorde hon nära bekantskap med nyromantikerna i Uppsala och vardt särskildt af betydelse för Geijer och Atterbom genom sin rika personlighet och sin direkta förmedling mellan den germanska odlingens centrum, Weimar, och vår besläktade romantik. Atterbom egnade henne en hel cykel dikter, "Amalia-minnen", och hon var 1817—19 under hans tyska resa outtröttlig att bistå honom samt introducera honom hos betydande personligheter. För Geijer torde hon ha haft ändå större betydelse (se A. Molin, "E. G. Geijer och A. von H." samt M. G., "A. von H. Utdrag ur Malla Montgomerys anteckningar" i "Nord. tidskrift", 1904), liksom det väl är otvivelaktigt, att han var föremålet för hennes mest odelade beundran och tillgifvenhet. Hennes vittra arbeten, Die schwestern von Corcyra (1812), Die tageszeiten (s. å.), Die sage vom Wolfsbrunnen (1814) och romanen Helene vom Tournon (1826) samt den af henne och F. H. K. de la Motte-Fouqué utgifna Taschenbuch der sagen und legenden (1812 och 1817) ha för oss mindre vikt än hennes öfversättningar från svenska till tyska, framför allt tolkningen af "Fritiofs saga" (1826; 8:e uppl. 1879) samt dikter af Geijer och Atterbom; på original af henne återgår Atterboms "Dåre, som bjöd henne höra". Se Henriette von Bissing, "Das leben der dichterin A. v. H." (1889), och F. Vetterlund, "Från nyromantikens dagar" (1907). 1. ^{H. W. W.}* 2. ^{R—n B.} Helvin, miner. Se Helvit. Helvit Werner, l. Helvin, miner., ett tetraedriskt, honungsgult eller grönaktigt olivinsilikat, Be Mn Si O₄, som därjämte innehåller också en sulfid, vanligtvis Mn S. Funnen vid Lupiko i Finland, Schwarzenberg och Breitenbrunn i Sachsen. ^{A. Hng.} Helvius Cinna, romersk skald, samtida och vän med Catullus och Vergilius, hvilka båda prisat honom. Han författade en efter alexandrinska skalders mönster utarbetad episk dikt, Smyrna, som dock skall ha varit något lärd och dunkel. ^{R. Tdh.} Helvoetsluis. Se Hellevoetsluis. Helxine, bot. Se Polygonum. Hemacandra [-tjandra], ind., en jainamunk, berömd för sin lärdom, hvilken lefde i Gujarat 1088—1172 e. Kr. Med stöd af Cālukyadynastien förhjälpte han jinismen, särskildt Çvetāmbara'ernas sekt, till en förhärskande ställning i Gujarat, där jinismen ännu i dag har ett fast stöd. Han sysselsatte sig särskildt med grammatik, metrik, stilistik, lexikografi samt filosofi och sagosamling. Hans hufvudsakliga skrifter, som ha stort språkvetenskapligt och historiskt värde, äro Siddha-Hemacandra (tillegnad konung Siddha och skrifven af Hemacandra), en stor indisk grammatik, hvaraf dock ännu så länge blott 8:e boken, prākritgrammatiken, är utgifven och öfversatt af Pischel (1877), Lingānuçāsana (läran om genus) af Franke (1886), Abhidhānacintāmaṇi (en synonymisk sanskritordbok), utg. af Böhtlingk och Rieu (1847), Anekārtha-sangraha (en homonymisk ordbok), utg. af Kirste (1896), Deçīnāmamālā (en ordbok öfver "dialekt"-ord i prākrit), I, utg. af Pischel (1880; d. 2 afsedd att utgifvas af Bühler hann aldrig utkomma), Yogaçāstra (Yogaläran, en framställning af jinismen i 12 kapitel), till större delen utgifven och öfversatt af Windisch (i "Zeitschr. d. deutschen morgenländischen gesellschaft", bd 28). Utom andra dikter (såsom Dvyāçraya-mahākāvya, ett på prākrit affattadt Dvyāçraya eller Kumāravālacariya) har han skrifvit de stora diktverken Triṣaṣṭicalākāpuruṣa-carita (De 63 bästa männens lefnadsbeskrifningar), hvaraf särskildt framhålles legendsamlingen Pariçiṣṭaparvan, utg. af Jacobi i "Bibliotheca Indica" och i urval öfversatt af Hertel (1908), samt Mahāvīra-carita (Mahāvīras lif). Se Bühler, "Über das leben des Jainamönches Hemacandra" ("Denkschriften der kaiserlichen akademie der wissenschaften", bd 37, 1889), och Hertel, i inledningen till "Ausgewählte erzählungen aus Hemacandras Pariçiṣṭaparvan". ^{K. F. J.} Hemafibrit Igelström l. Aimafibrit, miner., blodröda små runda kulor af radiärt trådig textur, bestående af vattenhaltigt manganarsenat; från Mossgrufvan i Nordmark. ^{A. Hng.} Hemagoga (Hämagoga), med. Se Hæmagoga. Hemalbumin (Hämalbumin). Se Järnmedel. Heman. 1. Son af Mahol, broder till Kalkol och Darda (l. Dara), berömd vis man på konung Salomos tid (1 Kon. 4: 31). — 2. En framstående sångmästare (måhända samma person som den förstnämnde) under David. Han uppges än som son af Joel af leviten Kehats (l. Koras) släkt (1 Krön. 6: 18 ff.; 15: 17, 19), än tillsammans med Kalkol och Dara och Etan såsom son af Sera, en släkt af Juda stam (1 Krön. 2: 6). I öfverskriften till Ps. 88 kallas ock H. en esrahit (= son af Sera). ^{E. S—e.} <img l>

Hemans [he'mənṡ], Felicia Dorothea, f. Browne, engelsk författarinna, f. 25 sept. 1793, d. 16 maj 1835, var en tid gift med kapten H., med hvilken hon hade 5 söner, men från hvilken hon sedermera skildes. Hon debuterade med Poems (1808) och England and Spain, or valour and patriotism (s. å.), Domestic affections (1812), en samling lyriska poem, The restoration of the works of art in Italy (1816), Modern Greece (1817), Tales and historie scenes in verses (1819), The sceptic (1820), täflingsdikterna Wallace och Dartmoor (som 1819 och 1821 belönades med pris af Royal society of literature), Welsh melodies (1822), tragedien Vespers of Palermo (1823), Forest sanctuary (1825), Records of women (1828), de af djup religiös känsla fyllda Songs of the affectations (1830), Hymns on the works of nature (1833) och Hymns for childhood (1834). Efter hennes död utkommo Poetical remains (1836). Fru H:s dikter äro behagliga och melodiösa, fyllda af hjärtats patos, men ofta för voluminösa