och okoncentrerade. Works (9 bd, 1839) med biografi öfver fru H. af hennes syster, Poetical works med inl. af W. M. Rossetti (1873) Jfr Laurence, "Recollections" (1836), H. F. Chorley, "Memorials" (s. å.), fru C. J. Hamilton, "Women writers" (1892) och fru L. B. Walfred, "Twelve english authoresses" (s. å.). (R—n B.) Hemarthros, Hämarthros (af grek. haima, blod, och arthron, led), med., blödning i en ledgång. F. B.* Hemasporidier. Se Hematozoer. Hematein (Hämatein), kem. Se Hematoxylin. Hematemesis (Hämatemesis), med. Se Blodkräkning och Hæmatemesis. Hematidrosis (Hämatidrosis), med. Se Hæmatidrosis. Hematin (Hämatin). Se Hemoglobin. Hematin-albumin (Hämatin-albumin). Se Järnmedel. Hematit l. Hämatit (af grek. haima, blod), geol., en viktig järnmalm i utlandet. Den är dels röd (se Blodstensmalm), dels brun, brun järnockra (se Brunockra). K. S—ll. Hematocele (Hämatocele), kir. Se Hæmatocele. Hematogen, Hämatogen (af grek. haima, blod, och genein, födas), med., som har sitt ursprung i blodet eller i de röda blodkropparna. Se Järnmedel. Hematoidin (Hämatoidin), med. Se Hemoglobin. Hematokatartika (Hämatokatartika), med. farm. Se Blodrenande medel och Hæmatocathartica. Hematokolpos (Hämatokolpos), med. Se Hæmatometra. Hematokonit Hausmann (Hämatokonit), miner., en kalcitvarietet, blodröd af insprängd järnoxid. A. Hng. Hematolit Igelström (Aimatolit), miner., blodröda, 1—3 mm. stora kristaller på drushål i mangankalkstenen vid Mossgrufvan (Nordmark); vattenhaltigt manganarsenat (antimonat). A. Hng. Hematom l. Hämatom (af grek. haimatun, fylla med blod), patol., en med blod fylld ansvällning. En dylik svulstform är cefalhematomet (hufvudsvulst), en smärtlös, tämligen väl begränsad, vätskefylld svulst, som stundom iakttages hos nyfödda barn. Oftast sitter denna blodutgjutning emellan hufvudskålens ben och tillhörande benhinna. I de allra flesta fall försvinner den af sig själf och fordrar ingen kirurgisk behandling. R. T—dt. Hematometra (Hämatometra), med. Se Hæmatometra. Hematomyeli, Hämatomyeli (af grek. haima, blod, och myelos märg), med., blödning i ryggmärgen, är sällsynt i jämförelse med blödning i hjärnan. Den medför vanligen dubbelsidig lamhet (paraplegi), i benen, armarna eller bålen, beroende på blödningens säte. F. B. (J. E. J—n.) Hematoporfyrin (Hämatoporfyrin), kem., ett derivat af blodfärgämnet hemoglobin, uppstår ur detta eller ur hemin (se dessa ord) genom inverkan af syror och innehåller ej längre järn. Spårvis ingår hematoporfyrin i människourinen. Sammansättningen är C₁₆ H₁₈ N₂ O₃ (eller C₃₄ H₃₈ N₄ O₆), och den sannolika byggnaden återges genom följande af Nencki uppställda formel:

H. är således ett pyrrolderivat och utvecklar äfven vid upphettning pyrrollukt. Det reduceras till hemopyrrol, d. v. s. metylpropylpyrrol, en färglös olja, som kan syrsättas till urobilin. Hematoporfyrin själft är isomert med gallfärgämnet bilirubin (jfr Galla) samt visar stor likhet med fylloporfyrin, ett derivat af klorofyll (se d. o.). Marchlewski har visat, att båda dessa ämnen innehålla samma atomstomme. H. bildar amorfa bruna flockar, som med alkalier och syror ge kristalliserande föreningar, hvilkas vackra röda lösningar visa karakteristiska absorptionsspektra. H. E. Hematorrhachis (Hämatorrhachis), med. Se Hæmatorrhachis. Hematosalpinx (Hämatosalpinx), med. Se Hæmatosalpinx. Hematostilbit Igelström (Hämatostilbit), miner., en i tunna splittror blodröd varietet af manganostilbit. A. Hng. Hematoxylin l. Hämatoxylin (af grek. haima, blod, och xylon, trä), kem., den nativa modersubstansen (kromogenet) till färgämnet i blåholts, den raspade veden af Hæmatoxylon campecheanum (se d. o.). Det bildar färglösa, af lakrits smakande kristaller med sammansättningen C₁₆ H₁₄ O₆ och finnes ursprungligen i veden bundet vid socker till en glykosid. Genom inverkan af oxidationsmedel bildas brunröda, grönglänsande kristaller af hematein, C₁₆ H₁₂ O₆, hvars alkaliska lösningar äro violetta. Hematoxylin och hematein äro flavonafkomlingar och innehålla således en pyronring (se d. o.). Med kromsyra eller vanadinsyra ger hematoxylin svartblå vätskor, hvilka utgöra ingredienser i flera sorters skrifbläck. P. T. C. (H. E.) Hematozoer (lat. Hæmatozoa, af grek. haima, blod, och zoon, djur) l. Hemasporidier (lat. Hæmasporidia; af grek. spora, säd), zool., parasitiska urdjur af långsträckt form, som anträffats i amfibiers, kräldjurs och fåglars blod. Utvecklingen eger rum i de röda blodkropparna; det utbildade djuret lefver någon tid fritt i blodet. L—e. Hematuri, Hämaturi (af grek. haima, blod, och urein, låta sitt vatten), med. Se Blodpinkning. Hemberg, Eugen Peter Alexander, skogsman, f. 9 nov. 1845 i Ystad, utexaminerades från Skogsinstitutet 1869, tjänstgjorde 1869—74 i öfre Norrland och utöfvade 1874—78 skogsmannaverksamhet i Ryssland. Sedermera verkade han i Sverige som jordbrukare och privat skogsförvaltare, men återvände till skogsgöromål i Ryssland, i Ural och vid Petjora, 1897. 1899 blef han statens skogsingenjör och 1904 länsjägmästare i Kronobergs län. H. är känd som liflig reseskildrare samt författare i skogs- och jaktämnen. Bland hans arbeten må nämnas Jakt- och turistskildringar från tsarernas land (2 saml. 1896 o. 1897), Elgens dentitioner (i "Bihang" till Vet. akad:s Handl., bd 21, 1896),