hvilka enligt arfsordning arfvet eljest skulle tillfallit. Med stigande rättsutveckling inskränktes denna rätt till allenast en viss afgift för arf, som af utländsk arfvinge fördes ur landet (census emigrationis och jus detractus), vare sig arflåtaren aflidit inom landet eller han där eljest efterlämnat förmögenhet. Genom särskilda traktater emellan staterna har dock i allmänhet nämnda afgift, hvilken efter beloppet äfven plägat benämnas sjätte eller tionde penningen, numera blifvit upphäfd. — Ärfdabalken i 1734 års lag innehåller i kap. 15 bestämmelser om utländes boendes arfsrätt i Sverige. I 1 § heter det: "Nu dör den man, som hafver arfvingar utrikes, å den ort boende, där svensk man ej arf njuter; tagen då de ej något arf i Sverige, utan de äro den dödas barn eller bröstarfvingar och vilja sätta sig neder här i landet att bygga och bo, så ock borgen derföre ställa inom natt och år. Eljest tage den dödas inländske arfvingar samma arf. Hafver han ej arfvingar inrikes, tage då konungen allt gods hans, ehvad det är jord eller lösören." — Det kallades fordom "danaarf". För det fall åter att arfvingen bor å ort, där svensk man njuter arf, stadgas i 2 §: "då njute ock han samma rätt i Sverige; vill han det arf utur riket föra, gifve då sjätte penningen däraf till konungen, eller den han sin rätt förlänt hafver, der ej annorlunda mellan begge riken slutet är." Sådana öfverenskommelser ha numera, särskildt under åren 1819—27 samt på 1840-talet, blifvit ingångna emellan Sverige och nästan alla öfriga europeiska riken, 1809 med Danmark. Se äfven Successionsstatut. L. A. (Rld.) Hemfjället. Se Dalarna, sp. 1140. Hemfrid, jur., det rättsliga skydd, hvarunder en persons hemvist befinner sig. Inom den äldre germanska rätten spelade denna frid en betydande roll. (Jfr Frid.) Olofligt inträngande i annans hemvist, särskildt i afsikt att öfva personliga våldsamheter (jfr Hemgång), samt därstädes föröfvadt öfvervåld träffades af stränga straff. Den, hvars hemfrid kränktes, egde ock att själf med våld häfda densamma, och för den skada, som därvid tillskyndades våldsverkaren, behöfde ej några böter erläggas. I särskilda undantagsfall måste visserligen lagen erkänna en rätt att påyrka inträde i annans hus, men äfven i dessa fall gjorde sig aktningen för hemfriden, såvidt möjligt var, gällande. Den, som hos annan skulle anställa rannsakning efter tjufgods, var skyldig att af denne utbedja sig tillstånd därtill, ehuru sådant tillstånd ej fick vägras, och han måste vid själfva utförandet noga iakttaga vissa formaliteter. Äfven den, hvilken begått en förbrytelse, var i viss mån skyddad af hemfriden. Hade det lyckats honom att undkomma i sitt eget hus, eller hade han erhållit en fristad i en annans, var han, enligt regel, tryggad mot hvarje förföljelse. I svårare fall tillgodonjöts ej denna säkerhet; men man sökte dock äfven då att, såvidt sig göra lät, upprätthålla hemmets helgd. Så egde, enligt de fornsvenska lagarna, målseganden ej att själf tränga in i det hus, dit förbrytaren tagit sin tillflykt, utan måste hålla vakt öfver huset och tillkalla häradets höfding och dess män. Enligt vissa sydgermanska lagar skulle en formlig uppfordran ställas till husets egare och viss betänketid lämnas honom o. s. v. Att det skydd, som hemmet i denna riktning skänkte, måste vika i den mån statsmakten vann styrka, är naturligt. Men det stannade ej därvid. Äfven i andra afseenden minskades alltmer hemfridens rättsliga betydelse. Den enskildes rätt att själf försvara sitt hem inskränktes genom allehanda onaturliga förbehåll. De garantier, som lag och rättssedvänja fastställt mot intrång i hemfriden från det allmännas sida, gingo ock efter hand förlorade; ofta fingo de lägsta polismyndigheter rätt att utan vidare skrida till husrannsakan. Till sist återstodo mångenstädes af alla rättsbestämmelser till hemfridens värn endast några, ofta ytterst otillräckliga straffbud för olofligt inträde i annans hus. Genom den nyare strafflagstiftningen har hemmets frid i de flesta länder erhållit nödigt straffskydd (jfr Hemfridsbrott). Rätten att vid intrång i hemfriden med våld häfda densamma har ock vunnit större erkännande. I de nordiska länderna är denna rätt numera ganska vidsträckt (se Nödvärn), och i allmänhet har den friare uppfattning af nödvärnet, hvilken i senare tider gjort sig gällande, också kommit denna sida af detsamma till godo. Däremot lämna stadgandena om husrannsakan mångenstädes ännu mycket öfrigt att önska. Särskildt gäller detta Sverige, hvarest enda lagbestämmelsen i ämnet finnes i promulgationslagen till Straffl. 16: 6. Något utförligare föreskrifter finnas i promulgationslagen till finska strafflagen af 1889 samt än mera omfattande sådana i Norges straffprocesslag af 1887 18 kap. samt i den nya danska processlagen 16 juni 1908 kap. 67. J. H—r.* Hemfridsbrott, jur., straffbar kränkning af hemfriden (se d. o.). Dit räknades i äldre tider framför allt det brott, som i de fornsvenska lagarna kallades hemgång (se d. o.), men dessutom äfven annat slags intrång i annans hemvist och därstädes föröfvadt öfvervåld. Stundom förbehölls dock benämningen hemfridsbrott åt de svårare formerna af dessa förbrytelser. Enligt svensk strafflag föreligger hemfridsbrott i följande fall: 1) då man mot någons vilja intränger i dennes hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg; 2) då man vägrar att på tillsägelse begifva sig därifrån; 3) då man insmyger sig dit, utan att kunna visa skälig anledning därtill; 4) då man gömmer sig undan därstädes under samma förutsättning; 5) vid husrannsakan af obehörig person eller i olaga ordning; 6) då man af ondska slår in fönster i annans hus eller inkastar sten eller annat i annans gård, hus eller fartyg; 7) då man kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld därå eller kommer oljud eller oväsen åstad i annans gård eller trädgård. Straffet för dessa brott äro vanligen böter eller fängelse i högst 6 månader; endast vid formen 7) och stundom vid 6) stannar straffet vid böter, medan det vid formerna 1)—4) kan skärpas till straffarbete, om brottet begåtts i uppsåt att våldföra annan. Slutligen stadgas det, att, om någon utan sådant hemfridsbrott, som nu blifvit nämndt, gjort våld å annan i hus eller gård, där han hade sitt hemvist eller dit han i fara tagit sin tillflykt, eller å fartyg, antingen han hörde till besättningen eller eljest hade rätt att uppehålla sig där, denna omständighet skall anses som försvårande vid straffets bestämmande för våldet. Den finska strafflagens bestämmelser i ämnet äro i hufvudsak lika med den svenskas. Fallet 7) återfinnes dock icke därstädes, och vid formerna 1)—4) inträder straffskärpning, äfven om uppsåt att göra skada å egendom