benämnts hemiopi, halfseende. En blindhet å högra synfältshalfvan, en högersidig hemianopsi, motsvarar sålunda en vänstersidig hemiopi enligt den sistnämnda, numera tämligen allmänt öfvergifna nomenklaturen. På vägen från ögonen in i hjärnan mötas de båda synnerverna och undergå därvid en partiell korsning, i det de från den inre näthinnehalfvan kommande nervtrådarna öfvergå till den motsatta sidans synbana. Den vänstra synbanan från korsningen till syncentrum i bakre delen af hjärnan innehåller således de nervtrådar, som komma från båda ögonens vänstra näthinnehalfvor, den högra de, som komma från de högra näthinnehalfvorna. De förra motsvara den högra, de senare den vänstra delen af synfältet. En skada, som upphäfver nervledningen i den ena synbanan bakom korsningsstället, förorsakar alltså en motsidig hemianopsi på båda ögonen. Denna hemianopsi är följaktligen vänstersidig eller högersidig, alltefter som skadan träffat högra eller vänstra synbanan, och benämnes homonym, emedan samma del af synfältet bortfaller på båda ögonen. Då högra synfältshalfvan har den största betydelsen för läsningen, enär denna sker från vänster till höger, är det af stor vikt för den sjuke, om hemianopsien är vänster- eller högersidig. I förra fallet erbjuder läsning inga svårigheter, hvilket däremot i hög grad är händelsen i det senare. Träffas själfva synnervskorsningen af en skada längs efter midtlinjen, så att ledningen afbrytes endast i de korsade nervtrådarna, så uppträder den sällsyntare heteronyma hemianopsien, vid hvilken de yttre synfältshalfvorna äro blinda; alltså en högersidig hemianopsi föreligger å högra ögat, en vänstersidig å det vänstra. Denna form af hemianopsi kallas äfven bitemporal (af lat. tempora, tinningar), enär tinningshalfvan af båda ögonens synfält är blind. Den verkliga hemianopsien omfattar endast dessa bägge typer, är sålunda alltid tecken på en sjukdom eller skada inom hufvudskålen och utgör ofta ett för lokaldiagnosen af hjärnsjukdomar synnerligen värdefullt symtom. Sitter orsaken i själfva syncentrum eller omedelbart under detta, kan det hända, att endast en mindre del af den motsidiga synfältshalfvan å båda ögonen blir blind, i det att ett s. k. symmetriskt skotom uppstår. Den funktionella öfvergående rubbning, som ger sig till känna genom ett flimmerskotom (se d. o.), visar denna typ, men kan också förete en fullständig homonym hemianopsi. Såsom falska former af hemianopsi kunna de vid olika ögonsjukdomar uppträdande synfältsinskränkningar betecknas, hvilka händelsevis intaga halfva synfältet. G—d. Hemiaspidæ, paleont., paleozoisk familj af svärdkräftornas ordning, dock i många afseenden närmande sig trilobiterna. Hufvudskölden har ansiktssöm, men saknar punktögon, mellankroppen består af 5—6 fria, rörliga ringar, på hvilka tydligt urskiljas ett midt- och två sidopartier, bakkroppen af 3 eller flera segment och en lång svanstagg. Hit hör bl. a. släktet Hemiaspis H. Woodw., i Englands öfversilur. A. Hng. Hemiatetos (grek. hemi-, half-, nekande a och thetos, stånd, d. v. s. till hälften utan fast ställning) benämnas ofrivilliga, såsom retningsfenomen från hjärnbarken uppfattade, rörelser i den ena kroppshalfvan, speciellt dess extremiteter. Detta fenomen uppträder vanligast efter cerebrala förlamningar af olika ursprung. Jfr Atetos. I. H. Hemibasidii, Sotsvampar, bot., underklass af klassen Basidiomycetes bland svamparna, utmärkt däraf, att basidierna (ofta kallade promycel), som utvecklas ur klamydoter (se d. o.), ej äro fullt bestämda med hänsyn till form, storlek och sporernas antal. Alla hithörande svampar äro parasiter på högre växter, särskildt gräs. Myceliet, som ofta öfvervintrar i värdväxtens underjordiska delar eller i fröna, genomdrager hela värdplantan och fruktificerar (bildar klamydoter) i en bestämd del af densamma, t. ex. i bladen, fröna, ståndarknapparna o. s. v. Ej sällan åstadkommes en betydlig deformering (gallbildning) af den del af värdväxten, där klamydoterna utbildas. Hit höra familjerna Ustilagineæ och Tilletiaceæ (se dessa ord). G. L—m. Hemicellulosa, kem., kallas sådana cellväggsbeståndsdelar, som karakteriseras i främsta rummet genom den relativa lätthet, hvarmed de spjälkas till sockerarter. En stor del af dessa ämnen bildar oftast tjocka och af porer genomdragna väggaflagringar i upplagsväfnader; framför allt träffas de i frön med hård, hornartad fröhvita, t. ex. hos palmer och liljeväxter. Dessa hemicellulosor uppbyggas icke, som egentlig cellulosa, af glukos, utan hufvudsakligen af mannos ("seminos") och därjämte af galaktos, särskildt i ärtväxternas frön. En annan grupp af hemicellulosor är icke näringsämnen, utan tjänstgör blott som stödjesubstanser; de bestå af företrädesvis galaktaner (se Galaktos) och pentosaner (se d. o.) samt komma pektin- och gummiarterna mycket nära. Denna grupp är företrädd hos en mängd alger; hit föras äfven de i fröväxternas förvedade delar allmänna xylanerna (se d. o.), hvilka uppbyggas af pentoser. H. E. Hemicentetes, zool. Se Borstigelkottar. Hemichalcit v. Kobell (af grek. hemi-, half-, och chalkos, koppar), miner., ett mineral, som innehåller hälften så mycket koppar som wittichit (se d. o.). A. Hng. Hemichorea (af grek. hemi-, half-, och choreia, dans), med. Se Danssjuka. Hemicidaris Ag., paleont., ett från zechsteinstiden in i eocen lefvande sjöborrsläkte med höghvälfd öfversida, med smala ambulakralfält, på hvilkas undersida och randzon synas två rader taggvårtor, som upptill vanligtvis öfvergå till kornvårtor. Taggarna äro cylindriska eller klubbliknande, vanligtvis långa och kraftiga (se fig. till art. Cidaridæ). A. Hng. Hemicykel (af grek. hemi-, half-, och kyklos, cirkel), halfcirkel. — Om den s. k. Hemicykeln (fr. L'hémicycle) i École des beaux-arts i Paris se Delaroche, sp. 74. Hemicyklisk (se Hemicykel), halfcirkelformig; bot. Se Eucyklisk. Hemidactylus, zool., ett släkte tillhörande geckoödlorna (jfr Geckonidæ), hvilket igenkännes på sina utbredda, två lamellrader bärande fingrar. Utbredningsområdet sträcker sig från Portugal österut till Belutsjistan. L-e. Hemidoma, miner. Se Kristallografi. Hemidros (af grek. hemi-, half-, och hidros, svett), patol., patologiskt ökad svettutsöndring på endast den ena kroppshalfvan. I. H.