något hemman, hvarå han var fullsädes. På samma sätt föreskrefs under 16:e och 17:e årh. i en mängd bref och förordningar, att hemman ej finge klyfvas, utan att den störste delegaren i hemmanet skulle ha lösningsrätt. Och endast om hemmanet efter undersökning pröfvades så godt, att flera kunde därpå bärga sig och kronans inkomster därigenom förbättras, skulle delning kunna medgifvas. Mot slutet af det 17:e årh. lagstadgades ett minimum af jord, som man skulle få ega utan att vara underkastad störste delegarens lösningsrätt och som sålunda äfven blef en gräns för hemmansklyfningen. Detta minimum sattes till en fjärdedel af ett skattehemman (Plakat 10 juni 1684) utom bergslagen, där man skulle få bebo och ega jämväl mindre hemmanslotter (i Ö. och V. Dalarna 1/16 mantal samt i Dalarna för öfrigt 1/8 mantal enligt k. br. 1 maj 1693). Karl XII kullkastade visserligen under sitt sista regeringsår (k. br. 26 mars 1718) de gamla stadganden, som inskränkte rätten att klyfva hemman; men de gamla grundsatserna återinfördes redan 1721 och hyllades äfven af 1734 års lag, som föreskref (Ä. B. 12: 7, J. B. 6: 3), att där delning ej väl kunde ske, skulle lösningsrätt tillkomma störste delegaren. Förbudet mot hemmansklyfning gällde emellertid icke frälsejorden, hvars egare ansågos berättigade att å ett hemman sätta så många åbor, som de funno lämpligt. Mot midten af 18:e årh. medgafs rätt att klyfva hemman i större utsträckning, så att hemman kunde klyfvas i sex, åtta eller flera delar, om det pröfvades kunna tåla detta (k. förordn. 30 juni 1747); och på denna liberalare ståndpunkt bibehöll sig lagstiftningen till 1827 (k. förordn. 19 dec.), då man, med upphäfvande af bestämmelserna om ett visst minimum af jord, i lagstiftningen införde begreppet besutenhet (se d. o.) och fordrade, att hemman ej skulle få klyfvas, så vida icke åbon å hvarje del kunde anses besuten, d. v. s. af sin hemmansdels afkastning under vanliga år kunna påräkna bärgning och utgöra utskylder. Säteri-, rå- och rörs- samt frälsehemman skulle fritt få klyfvas. Dessa grundsatser upprepades i k. förordn. 6 aug. 1864, som gällde till 1881 för Sverige i allmänhet, under det att k. kung. 18 febr. 1859 för vissa delar af Dalarna stadgade särskilda bestämmelser om besutenhet. Enligt 1881 års lagstiftning skulle alla under enskild eganderätt varande hemman samt kronohemman under stadgad åborätt med undantag endast för vissa lotshemman och hemman, som oskiljaktigt förenats med bruk, kunna fritt klyfvas till hvad hemmantal som helst. Samma bestämmelser återfinnas i den nu gällande lagstiftningen — lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring 27 juni 1896 — med afseende å hemmansklyfning, men däri har äfven medgifvits ytterligare jorddelning under form af egostyckning (se d. o.). Den finska lagstiftningen upptog genom kejs. kung. 1 mars 1852 samma grundsats, hvarpå 1827 års svenska lagstiftning hvilade, men då besutenheten i Sverige bestämdes så, att egendomen skulle kunna bereda bärgning åt tre fullvuxna personer, så skulle enligt den finska förordningen en jordegendom ej anses bereda besutenhet, om den ej kunde lämna tillräckligt uppehälle för fem personer. Genom kejs. förordn. ang. delning af jordlägenheter 12 juni 1895 har i Finland medgifvits frihet att klyfva och stycka frälse- och skattehemman i allmänhet, dock så att hvarje del skall utgöra minst 1/300 mantal och innehålla minst 5 hektar skattbar mark. I Norge och Danmark har en vidsträckt hemmansklyfning länge varit medgifven och hindras endast i någon mån genom s. k. aasæderet, d. v. s. rätt för närmaste frände att mot lösningsskyldighet begära på sin arfslott jordagodset eller, om flera gårdar finnas, hufvudgården. K. H. B. Hemmantal, kam., måttstock för jordegendom. Se Mantal. Hemmantalsränta, kam. Se Mantalsräntan. Hemmema, sjöv. Se Turuma. Hemmesdynge, socken. Se Hemmingsdynge. Hemmesjö, socken i Kronobergs län, Konga härad. H. utgör egen kommun, 881 inv. (1908), och bildar med Tegnaby en församling, 10,163 har, 1,505 inv. (1908), som utgör ett regalt pastorat i Växjö stift, Konga kontrakt. Hemmet Fristad. Se Fristad. Hemmet för gamla har till ändamål att bereda en fristad på ålderdomen för obemedlade eller mindre bemedlade fruntimmer, tillhörande den s. k. bildade klassen. Det grundades af ett år 1896 i Stockholm bildadt sällskap, De gamlas vänner. Uti en förhyrd lägenhet inom n:r 3 Garfvargatan i Stockholm öppnades anstalten s. å. för tre pensionärer, men sedermera har deras antal ökats och utgjorde vid slutet af 1908 10 fripensionärer och 5 betalande en årsafgift, lägst 100 kr., högst 300 kr. Pensionärerna erhålla bostad, vedbrand, kost, läkarvård, medicin, uppassning och lyse. Vid slutet af 1908 uppgingo sällskapets tillgångar till 433,737 kr. (hvaraf 100,000 kr. donation af fröken Johanna M. K.. Roos af Hjelmsäter, d. 1902). Under s. å. uppgingo utgifterna till 12,130 kr. Hemmets angelägenheter och ekonomi ombesörjas af en direktion, bestående af 3 damer och 3 herrar. Närmaste tillsynen öfver ekonomien och ordningen inom hemmet handhafves af husmodern med biträde af en eller två kvinnliga direktionsmedlemmar. T. B—n. Hemming, dansk konung. Se Danmark, sp. 1291. Hemming, biskop i Finland 1338—66, f. omkr. 1290 i Bälinge socken, Uppland, d. 21 maj 1366. Om hans tidigare lefnad har man sig intet bekant. Man vet blott, att han varit bosatt i Finland någon tid, förrän han besteg biskopsstolen. (Måhända var han identisk med en Hemming, hvilken 1329 och 1330 nämnes som kanik i Åbo.) Efter biskop Bengts död, 1338, valdes han enhälligt till dennes efterträdare. En ifrig förfäktare af hierarkiens grundsatser, tillbakavisade han kraftigt hvarje världslig inblandning i finska kyrkans angelägenheter, hvilka han för öfrigt med synnerligt nit och sällspord klokhet visste att befordra. I Finlands kyrkohistoria intar han ock en hedersam plats som en af landets utmärktaste medeltidsbiskopar. En bland H:s första åtgärder var inrättandet (1340) af ett domprostämbete i Åbo, till hvars uppehållande han anslog inkomsterna från fyra närliggande socknar jämte deras kapell. Till själfva domkyrkan skänkte han dyrbara böcker i teologi och kanonisk lagfarenhet, hvarigenom grunden lades till det första biblioteket i Finland. F. ö. ökade han, dels genom köp, dels genom gåfvor, ansenligt antalet af de domkyrkan underlydande jordagodsen samt upprättade ett