hospital och en skola i Åbo. Under en visitationsresa skall han ha kommit upp ända till Kompanasund (en hamn mellan Torneå och Luleå), där han sammanträffat med Uppsalabiskopen Hemming Nilsson, och skall vid detta tillfälle en vänlig öfverenskommelse ha blifvit sluten rörande gränsen mellan Uppsala och Åbo stift. 1352 utgaf H. Statuta, en samling kyrkostadgar, afseende landsprästernas skyldigheter och anmärkningsvärda som utgörande Finlands första kyrkoordning. H. utöfvade sträng uppsikt öfver tiondens riktiga erläggande af församlingarna och förstod att af konungarna förskaffa sin kyrka allehande förmåner. Han var en af beseglarna af mötebeslutet i Varberg 1343 rörande Skånes, Hallands och Blekinges förening med Sverige och af k. bref vet 15 febr. 1363 rör. finnarnas deltagande i konungavalet vid Mora stenar. F. ö. synes han ej tagit någon verksam del i statsärendena. Med den heliga Birgitta skall H. varit förbunden med starkt vänskapsband, och han säges ha varit den, som först bragt hennes uppenbarelser och lof till den helige faderns kännedom. På begäran af Sten Sture d. ä:s ombud i Rom, Hemming Gadh, meddelade påfven Alexander VI 1499 tillstånd till H:s högtidliga beatifikation (skrinläggning), hvilken med stor ståt försiggick i Åbo domkyrka 1514. H:s tillärnade kanonisation (helgonförklaring) omintetgjordes genom reformationens mellankomst. R. H. Hemming Henriksson, psalmförfattare på finska språket, f. i Masku socken, där han troligen 1587 blef kyrkoherde, d. emellan 1618 och 1620. 1593 deltog han i Uppsala möte. Af hans finska psalmbok, Virsikirja (mellan åren 1610—14) har 1:a uppl. gått förlorad, men en ny utkom 1639. H. öfversatte dessutom medeltidspsalmerna "Piæ cantiones" och utgaf dem under namn af Vanhain Suomen maan piispain ja kirconesimiesten Latinankielised laulud Suomexi käätyd (1616). Han lämnade efter sig 217 psalmer, bland hvilka 15—38 äro förf. af honom själf, de öfriga däremot öfversatta från latinet, svenskan eller tyskan. Hans psalmer äro utmärkta af fyndighet och rikedom i språkuttrycket, men sakna regelrätthet i grammatikaliskt och metriskt afseende. M. G. S. Hemming Nilsson, ärkebiskop, d. 1351 å Arnö, valdes som domprost i Västerås till ärkebiskop i Uppsala 1341. Själf begaf han sig till påfven för att få valet stadfäst, hvilket också lyckades 1342, ehuru påfven ämnat tillsätta ärkebiskopsstolen genom provision. H. deltog 1343 i Varbergsfördraget och insattes 1344 i den tillförordnade regeringen i anledning af konungens förestående resa till Norge. I sitt ämbete visade han mycken drift och klokhet. Därom vittna bl. a. hans visitationsresa genom Norrland ända upp till Torneå likasom också det genom hans försorg tillkomna "Registrum ecclesiæ upsaliensis". Hans testamente vittnar om hans stora rikedom. E. M. R. Hemmingsdynge (Hemmesdynge), socken i Malmöhus län, Vemmenhögs härad. 834 har. 457 inv. (1908). H. bildar med Södra Åby ett regalt pastorat l Lunds stift, Vemmenhögs kontrakt. <img l>

Hemmingsen, Niels (lat. Nicolaus Hemmingius), dansk teolog, f. 1513 på Lolland af fattig bondsläkt, d. 23 maj 1600, gick i skola i Roskilde och Lund och studerade 1537—42 i Wittenberg, där han blef magister och en af Melanchthons skickligaste och trofastaste anhängare. Han vardt professor vid Köpenhamns universitet 1542 i grekiska, 1545 i hebreiska och 1553 i teologi, tog 1557 doktorsgraden och blef 1572 universitetets vicekansler. Han var en utmärkt lärare. Han författade Tabella de coena domini (1557), som nästan blef en bekännelseskrift i danska kyrkan och där han framställde den lutherska nattvardsläran jämte Calvins afvikelser, de 25 religionsartiklar (1569), som hvarje utlänning måste svärja på för att få stadigvarande vistas i landet. För Herlufsholms skola utarbetade han skolordningen. Bland H:s många lärda skrifter, nästan alla skrifna på ypperligt latin och, stundom flera gånger, tryckta i utlandet (en och annan senare öfv. till danska, tyska och engelska) samt spridda öfver hela den protestantiska världen, må nämnas De methodis et ratione concionandi (1555), en anvisning för predikan, Enchiridion theologicum (1557), lärobok både i dogmatik och moral, Pastor (1562), det första bidraget till en pastoralteologi, dessutom innehållande värdefulla upplysningar om prästernas lefnadssätt och tidens allmänna seder och bruk, och Postilla (1561, öfv. till danska 1576 och mycket använd), med utkast och dispositioner till predikningar, Livsens vej (1570, öfv. till latin af A. S. Vedel 1574), en vägledning för ett gudfruktigt lif, och den häremot svarande De conjugio (1572, dansk öfv. under titeln "Ægteskabsbogen"). Därtill kom en rad förklaringar till de apostoliska epistlarna och några af gamla testamentets skrifter samt hans dogmatiska hufvudverk Syntagma institutionum christianarum (1574). H:s skrifter utmärkas af grundlig lärdom, klarhet och skarpsinne utan böjelse för spetsfundighet; de präglas af en särskildt för sin tid ovanlig fördragsamhet mot andra trosläror samt af nit för sund moral och uppriktig fromhet. Flera af dem ha ännu i våra dagar ådragit sig uppmärksamhet; bl. a. prisas hans lärobok i naturrätt, De lege naturæ (1563), som banbrytande för Hugo Grotius. H. blef namnkunnig som danska kyrkans läromästare och var den danske vetenskapsman, som på 1500-talet hade störst anseende i utlandet vid sidan af Tycho Brahe, liksom han är den danske teolog, som till 1800-talet varit mest ryktbar i de protestantiska länderna. Då H. i "Syntagma" uttalat sig rätt erkännande om Calvins nattvardslära (han önskade i själfva verket en förlikning mellan lutheraner och kalvinister), blef han 1575 anklagad för konung Fredrik II af dennes svåger, kurfurst August af Sachsen (på tillskyndelse af Jacob Andreæ), fick först en mild tillrättavisning, men nödgades 1576 återkalla sin lära, och såsom misstänkt kryptokalvinist afsattes han 1579 från professuren och förvisades till Roskilde, där han erhöll ett kanonikat och fortsatte sin vetenskapliga verksamhet. Han hedrades 1586 af de danske prästerna som deras ypperste lärare. Hans Opuscula theologica