färgämne. Ett sådant tillstånd benämnes hemoglobinuri, om blodfärgämnet, hemoglobinet, oförändradt öfvergår i urinen, methemoglobinuri, om färgämnet, hvilket är vanligare, förekommer i den modifierade (brunaktiga) form, som kallas methemoglobin. Den närmaste orsaken till hemoglobinurien, resp. methemoglobinurien, är, att röda blodkroppar i stor skala sönderfallit inne i blodkärlen; det frigjorda färgämnet upplöses i blodvätskan och utsöndras genom njurarna. I många fall beror sönderfallet på en påvisbar förgiftning, t. ex. med klorsyradt kali, arsenikväte, antifibrin med många flera kemiska giftämnen, eller på kända infektioner, gula febern, malaria (s. k. Schwarzwasserfieber), syfilis, scharlakansfeber m. fl. I andra fall är orsaken däremot ännu okänd och hemoglobinurien uppträder som en skenbart själfständig sjukdom; dels finnes en epidemisk hemoglobinuri beskrifven hos nyfödda, dels förekommer hos vuxna en s. k. paroxysmal hemoglobinuri; hos vissa individer uppträda vanligen i anslutning till en allmän förkylning eller en lokal afkylning af någon kroppsdel anfall, ofta förenade med feber och frysningar, under hvilka urinen under några timmar till dagar är blodfärgad. Äfven vid mer utbredda förbränningar kan hemoglobinuri uppträda. Behandlingen är beroende af sjukdomens orsak, där denna är känd; mot den paroxysmala formen finnes ingen effektiv behandling; dess bättre äro anfallen ytterst sällan, om någonsin lifsfarliga. G. F—r. Hemolys, Hämolys (af grek. haima, blod, och lysis, upplösning), med., eg. upplösning af de röda blodkropparna (se Blod), den företeelse, som kännetecknas däraf, att de röda blodkropparna afgifva sitt färgämne, hemoglobinet, till den omgifvande vätskan. Den enklaste arten af hemolys förekommer vid röda blodkroppars införande i vatten. Dessa svälla därvid och afge slutligen sitt innehåll, däribland hemoglobinet, till vattnet. För att förhindra denna art af hemolys behöfver man endast sätta till vattnet ett däri lösligt ämne, så att en lösning uppkommer, hvilka har samma osmotiska tryck som blodkropparna. En sådan lösning är t. ex. den s. k. fysiologiska koksaltlösningen, innehållande 0,9 proc. klornatrium, hvilken vanligen användes vid försök med röda blodkroppar. En annan är 7-procentig lösning af rörsocker. I blodet äro blodkropparna omgifna af en dylik vätska, det s. k. blodserum. — Hemolys kan äfven vara en följd af våldsam mekanisk behandling eller frysning af blodkropparna eller af deras behandling med eter, alkohol, kloroform m. m. i stark lösning. En annan art af hemolys förekommer vid upphettning af röda blodkroppar till omkr. 70°. Äfven vid lägre temperatur eger denna rum, men går då långsamt, vid 60° tager den omkr. 1/2 timme, vid 50° omkr. 12 timmar i anspråk. Den viktigaste arten af hemolys åstadkommes af s. k. hemolytiska gifter, som verka i mycket små doser. Bland dessa äro åtskilliga metallsalter, särskildt lösliga kvicksilfver- och silfversalt, t. ex. kvicksilfverklorid och silfvernitrat. Äfven en mängd gifter härstammande från djur- eller växtriket har denna egenskap, så ormgift, gift från spindlar och skorpioner samt insekter, såsom bin och getingar, salt af gallans syror, en mängd bakteriegifter, såsom vibriolysin, tetanolysin och streptolysin samt saponin, solanin och ricin (ur Saponaria-, Solanum- och Ricinusarter). Mot många af dessa finnas immunsera. Mycket viktiga äro de sammansatta hemolysinerna, hvilka ofta finnas i främmande blod, d. v. s. i serum från blod, taget från en annan djurart än den, från hvilken de röda blodkropparna härstamma. Dessa sammansatta hemolysiner visades af Bordet erhålla sina hemolytiska egenskaper genom samverkan af två olika kroppar, den ena kallad alexin, den andra immunkropp, hvilken mängd i allmänhet ökas efter införande af de röda blodkropparna i det främmande djurets blod (immunisering). Alexinet förstöres genom upphettning till omkr. 56°, men ej immunkroppen. Många hemolytiska gifter verka i större mängd agglutinerande, så silfver- och kvicksilfversalt, ricin och de sammansatta hemolysinerna. Af åtskilliga grunder antar man likväl för de sistnämnda, att agglutinationen delvis beror på närvaro af en annan kropp, ett s. k. agglutinin (se d. o.). Hemolysens studium har varit af största vikt för immunitetsläran. S. A—s. Hemometer, med. Se Hemoglobinometer. Hemoperikardium, Hämoperikardium. Se Hæmopericardium. Hemoptoë, Hämoptoë. Se Hæmoptoë. Hemoptysis, Hämoptysis. Se Hæmoptoë. Hemopyrrol, Hämopyrrol. Se Hematoporfyrin. Hemor l. Hamor (hebr., åsna), en kananeisk furste i Sikem, som omtalas bl. a. i 1 Mos. 33—34. Jakobs söner köpte ett åkerstycke af honom. Därpå blef han af dem dödad i ett blodbad, därför att han kränkt deras syster Dina. På domartiden kallas stadens kananeiska adel "män, som härstamma från Hamor, Sikems fader" (Dom. 9: 28). E. S—e. Hemorragi, Hämorragi (af grek. haimorrhages, häftigt blödande), patol., detsamma som blödning (se d. o.). — Hemorragisk, blodig. Hemorrofili, Hämorrofili. Se Blödarsjuka och Hæmorrhophilia. Hemorrojder, Hämorrojder (grek. haimorrhoides, eg. blodflöde) l. Gyllenåder, kir., blodådrornas ansvällning i nedre delen af ändtarmen och dess yttre öppning, anus. De svulster, som däraf uppkomma, bestå verkligen till största delen af utvidgade blodkärl, ej sällan bildande hålor, fyllda med antingen flytande eller koaguleradt blod; de fastare delarna utgöras af slemhinnan och bindväf. Man indelar hemorrojderna i yttre och inre. Yttre hemorrojder äro belägna utanför själfva analöppningen. De äro ej sällan flera, kunna bilda en hel krans omkring öppningen och besvära endast då, när de af en eller annan anledning svullna starkare eller inflammeras. Plågorna därvid kunna vara rätt betydliga, synnerligast vid öppning, men genom stillaliggande, användande af köld och lindriga laxermedel lägga sig dock dessa tumörer vanligen till ro — för en tid åtminstone —, och man behöfver sällan borttaga dem genom operation. De kunna dock äfven blifva såriga (ulcerera) och fordra då behandling med ämnen, afseende att läka såren. Blödningar förekomma ock, men de blifva sällan så betydliga som vid de inre hemorrojderna. Dessa ha sitt säte innanför analöppningen; de kunna också förekomma enstaka eller i mängd, och för deras tillväxt finnes egentligen ingen gräns. Man har sett