sådana uppnå storleken af hönsägg och mera. Deras anatomiska byggnad är densamma som de yttres. De kunna nå en försvarlig storlek, utan att mycket besvära patienterna, men de kunna också bli en källa till svåra lidanden och det på flera sätt. Först besvära de vid öppningar, synnerligast hos patienter, som lida af förstoppning. Vidare ha de benägenhet, synnerligast i sistnämnda fall, att tränga sig ut genom analöppningen och däraf blifva tillstrypta. Smärtorna kunna därvid blifva utomordentliga, allrahelst om därjämte finnes kramp i slutmuskeln, hvilket mycket ofta är förhållandet. Slutligen kunna de gifva upphof åt blödningar. Om dessa äro sällan påkommande och lindriga, göra de, hos i öfrigt friska personer, föga skada, och man betraktade dem förr till och med såsom en "naturens välgärning". Men man har i detta hänseende gått alldeles för långt. Sällan ha människor mycket blod till öfverflöd, och långt ifrån hvarje "öppen gyllenåder" är att betrakta som en fördel. Långt bättre vore att bekämpa hvarje sådan, och i de flesta fall är detta absolut nödvändigt. Enär hemorrojderna vanligen orsakas af ett alltför stillasittande lefnadssätt i förening med hög diet och trög matsmältning, är motarbetandet af blödningen och hemorrojdernas besvärligheter i allmänhet lätt funnet — ehuru visst icke alltid lätt att med tillbörlig energi fullfölja. Det bör dock anmärkas, att hemorrojderna kunna uppkomma af andra orsaker, såsom af grossesser; de kunna blifva kvar, äfven sedan denna orsak för alltid upphör. Kalla vattenlavemang äro ett utmärkt medel både mot blödningar och andra besvär af hemorrojder; fruktan för detta medel är fullkomligt oberättigad. Blifva svulsterna alltför stora och besvärande och kunna de ej hållas i tygeln af dietetiska och andra medel, så måste de borttagas. Kirurgerna ha för detta ändamål varit ganska uppfinningsrika; intet af deras "heroiska" medel, knif, sax, omknytning, brännmedel (både syror, alkalier och glödande järn), har lämnats oförsökt. Nu torde man vara tämligen ense om, att det till utseendet värsta är i själfva verket det minst smärtsamma, det ofarligaste, men på samma gång det verksammaste: glödjärnet, men det nyaste däraf, den s. k. termokautern. Vid större utbredning af hemorrojderna kunna mera ingripande operationer blifva nödvändiga. Det är omöjligt att lämna detta kapitel, utan att påpeka, hurusom det knappt ges någon åkomma, hvarmed en människa kan vara behäftad, som gifvit och fortfarande ger anledning till så många oriktiga och skadliga föreställningar som "hemorrojder". Å ena sidan föreställa sig många, att hemorrojderna äro något, som skall vara, att de äro nyttiga, att de åtminstone ej förtjäna särdeles mycket afseende, att de i alla fall ej kunna hjälpas, och man underlåter så mycket hellre att söka hjälp, som redan undersökningen är så motbjudande, för många den sista, som de besluta sig till. Däraf kommer ock, att många människor lifvet igenom eller åtminstone långa tider dragas med ett ondt, som lätt och utan fara kan hjälpas. Än värre är, att man vid hvarjehanda obehag i denna region tröstar sig med, att man blott har hemorrojder och därvid intet annat har att göra än taga laxermedel, på sin höjd genomgå brunnskurer, och underlåter en undersökning, som skulle uppdagat helt andra lidanden, hvilka icke alltid äro lätta att hjälpa, då de vunnit större utbredning. Å andra sidan kallar man hemorrojder en mängd sjukliga företeelser, som med dem ha alls ingenting att skaffa; ja, man föreställer sig, att hemorrojderna äro flyttfåglar, som kunna slå upp sitt bo hvar som helst, att de stiga upp under bröstet och slå sig på lungorna, på hjärnan till och med! Hemorrojderna blifva, där de äro. Om också en hastigt stoppad habituell blödning från gyllenådern kan för en tid medföra några små obehag, så är dock visst, att alla dessa aflägsna sjukdomstecken ha andra grunder, hvilka det är nödvändigt att utstudera, om man vill blifva frisk. Rsr.* Hemort. 1. I fråga om fattigunderstöd. Se Hemortsrätt. — 2. I fråga om fartyg. Se sjölagen, § 4. — 3. Krigsv., kallas i krigstid i motsats till krigsskådeplats (se d. o.) den del af landet, i hvilken krigshändelserna icke pågå. 3. C. O. N. Hemortsbevis, bevis från hemlandet, att bevisinnehafvaren eller hans änka och barn ha rätt att mottagas till försörjning i hemlandet. Hemortsrätt, det förhållande mellan en samfällighet (kommun, län o. s. v.) och en dess medlem, på grund af hvilket den förra är skyldig att bekosta den fattigvård, som enligt i lagstiftningen meddelade föreskrifter kan tillkomma den senare. I Sverige har hemortsrätten alltid varit bunden vid kommunen (socknen). Redan i k. kung. af 5 dec. 1788 uppställdes som allmän regel, att hemorten är den socken, där fattighjonet senast haft eget hemman eller som inhyses- eller tjänstehjon varit i skatt antecknad. Den försörjningsskyldighet, som härigenom ålades kommunen, var emellertid förenad med en rätt att hindra inflyttning af sådana personer, som kunde befaras inom en snar framtid falla fattigvården till last. Härom heter det i samma kung.: "tå ock erfarenheten visat, at en skröpling, ett mindre arbetsfört eller lättjefullt tjenstehjon eller någon, som afstått eller icke längre förmått sköta sitt hemmans bruk, så snart han undfått sin förre själasörjares bevis om sitt förhållande, flyttar till hvilken sokn han behagar, ther han antingen kan få ett litet hus eller sitta inhyses, emot ringa afgift eller något biträde af dagsverken til jordägaren, och at, tå then senare icke längre thervid ser sin vinning, then emottagna blir förskjuten och soknen til last, ehuru en alena kunnat af en sådan person hafva någon nytta; så hafve vi tillika i nåder pröfvat både nödigt och billigt, at hvarje församling, emot ofvannämnde skyldighet, må äga then rättighet, at icke något inhyseshjon bör få sig der nedsätta, eller något gammalt och mindre arbetsfört tjenstehjon antagas, innan sådant förut blifvit i allmän soknestämma anmält och församlingen thertill sitt bifall lemnat". Denna rätt att hindra inflyttning medförde emellertid ständiga trakasserier för den del af befolkningen, som mest nödsakades att för sin utkomst byta om vistelseort, hvarjämte denna rätt föranledde en ständig sträfvan från socknarnas sida att från sig aflägsna faran för ökad fattigvård genom att i allt större utsträckning hindra inflyttning af fattiga. Bestämmelserna om hemortsrätten väckte därför allmänt missnöje, och detta missnöje bidrog till att framtvinga den första allmänna fattigstadgan, k. förordn. 25 maj 1847.