"ett genom två"), grekisk benämning på en grammatisk figur, bestående däri, att två ord, af hvilka det ena egentligen skulle stå som bestämningsord till det andra, i stället förbindas medelst en samordnande konjunktion, hvarvid således i själfva verket ett begrepp kommer att uttryckas genom två, t. ex. musiken och tonerna i st. f. musikens toner. A. M. A. Hending, isl., assonans (se d. o.). Hendon [he'ndən], förstad till London i engelska grefsk. Middlesex, 11 km. n. n. v. om Hyde park. 22,450 inv. (1901). Där ligger bl. a. det af jesuiter ledda S:t Joseph college till utbildning af missionärer. (J. F. N.) Hendrichs, Hermann, tysk skådespelare, f. 1809 i Köln, d. 1871 i Berlin, var 1844—64 anställd vid hofteatern i Berlin och företog sedermera gästspelsresor. Han var en utmärkt återgifvare af romantiska älskarroller och af hjälteroller sådana som Tell, Götz och Egmont. Hendschel, Albert, tysk målare, f. 1834 i Frankfurt a. M., d. där 1883, son till utgifvaren af "Hendschels telegraph", som själf var dilettant i måleri, studerade i Tyskland och Italien. Hans första målningar, med romantiskt innehåll, förnämligast kompositioner efter Uhland, Justinus Kerner, Heinr. von Kleist och Goethe, hade föga framgång. Däremot blef han uppskattad för teckningarna Aus Alb. Hendschels skizzenbuch (utg. 1872—74), humoristiska scener ur folkets lif i hemmet och på gatan, i synnerhet lyckade, då figurerna äro tagna ur barnens värld. Flera samlingar af hans teckningar utkommo efter hans död. C. R. N.* Hendschel's telegraph, en internationell järnvägs-, post- och ångfartygsturlista, uppsatt af U. Hendschel i Frankfurt a. M. 1845, utkommer i en större och en mindre upplaga. Henel (före adlandet Hanell), Anders Joakim von, militär, skriftställare, f. 1688 i Stockholm, d. 5 maj 1744 i Malmö, ingick 1707 i krigstjänst, blef rysk fånge vid Rigas kapitulation 1710, lyckades göra sig fri 1711, blef 1713 kapten, adlades 1719 och var sedan 1737 kommendant i Malmö. H. är bekant genom sina försök (de första i Sverige) att åstadkomma en fullständig kalender öfver rikets ämbets- och tjänstemän. Dit höra de synnerligen värdefulla arbetena Den nu för tiden florerande vidtberömda kongl. Residencestaden Stockholm (1728), Det anno 1729 florerande Sverige (1730), Det anno 1735 florerande Sverige (1736) m. fl. Henemora. Se Hedemora. Henequen [enekēn], bot. tekn. Se Sisalhampa. Hengelo, stad i nederländska prov. Over-Ijssel, 13 km. s. s. ö. om Zutfen, vid flera järnvägar. 14,968 inv. (1900). Betydliga spinnerier och väfverier. Statsbanornas reparationsverkstad. J. F. N. Hengest (l. Hengist) och Horsa hette enligt uppgifter i angelsaxiska krönikan samt hos Beda och Nennius de båda höfdingar, som i spetsen för några krigarskaror af jutar grundade det första germanska riket i England. De uppgifvas i de båda förstnämnda källorna ha kommit öfver till ön Thanet (nu en del af Kent) år 449, enligt Nennius ett par årtionden tidigare, samt sägas ha inkallats af britternas höfding Vortigern till hjälp mot pikter och skoter, men efter vunnen seger öfver dessa vändt sina vapen mot britterna och eröfrat östra Kent och flera andra landområden. Horsa skall ha stupat 455 i slaget vid Aylesford, hvarefter hans broder Hengest ytterligare i tre drabbningar besegrat britterna och regerat till sin död, 488. Dessa osäkra traditioner ha sedermera i walesiska sagor romantiskt utbroderats i syfte att lämna en hedersam förklaring af britternas nederlag. Beda leder de båda brödernas stamträd ned genom tre led till Oden, och enligt Kemble skulle deras namn antyda det mytiska elementet i dessa sägner och hänvisa på de gamle germanernas hästkult (Hengest = "hingst"; Horsa = "sto"). De fleste engelske historieskrifvare anse dem emellertid som historiska personligheter, fastän eröfringsåret uppvisats vara osannolikt. V. S—g. Hengist. Se Hengest. <img l>

Hengstenberg, Ernst Wilhelm, tysk teolog, f. 1802 i Fröndenberg i grefsk. Mark, d. 1869, studerade filosofi och österländska språk vid universitetet i Bonn 1819—23, omfattade liberala åsikter i religion och politik samt slöt sig till "die burschenschaften", men blef efter sin flyttning till universitetet i Basel 1823 strängt konservativ och ortodox samt öfvergick från reformerta till lutherska läran. 1824 blef han docent, 1826 e. o. och 1828 ord. professor vid universitetet i Berlin. Han gjorde till sin lifsuppgift rationalismens utrotande och återställandet af 16:e årh:s teologi, sådan den formulerats i konkordieformeln, men med en spekulativ, filosofisk anstrykning. I "Evangelische kirchenzeitung", som han från 1827 utgaf och som blef det peitistiskt-ortodoxa partiets hufvudorgan, bekämpade han hänsynslöst hela den nyare bildningen samt bedömde alla företeelser på vetenskapens, konstens och litteraturens områden från denna teologiska ståndpunkt. Genom sin tidning utöfvade H. ett ofantligt inflytande och blef ledare för den religiösa och teologiska reaktionen i Tyskland. I början en försvarare af den protestantiska unionen, drogs han sedan allt mera öfver till den exklusivt lutherska riktning, som ville upplösa denna union. Under sina senaste lefnadsår bekämpade han förnämligast protestantföreningen. H:s förnämsta arbeten äro Beiträge zur einleitung ins alte testament (1831—39), Kommentar über die psalmen (4 bd, 1842—47; 2:a uppl. 1849—52; "Commentar öfver psalmerna", sammandrag, 1855), Die weissagungen des propheten Ezekiel (1867—68), Das evangelium Johannis (3 bd, 1861 ff., 2:a uppl. 1867—71), Geschichte des reiches Gottes unter dem alten bunde (1869—71) m fl. Jfr Bibelkritik, sp. 235. (J. P.) Henicops, zool. Se Lithobiidæ. Henid (Henidtanke; af grek. hen, ett), af filosofen Otto Weininger införd term för bildlösa psykiska objekt, som utöfva en teoretisk funktion, men snarast förekomma i känslans form. Sedan man insett det otillfredsställande i de traditionella kategorierna begrepp, föreställning, förnimmelse och