känsla samt mera börjat fästa sig vid deras skiftande mellanformer, skapade Weininger denna gemensamma benämning för dessa själsföreteelser. I heniden ha, enligt honom, föreställning, förnimmelse och känsla ännu icke differentierat sig, utan bilda en oanalyserbar enhet, som utgör ett urelement i själslifvet. I erinrings- och associationsprocesserna yppar sig ofta på ett markant sätt ett henidtänkande. Så länge vi ega ett psykiskt innehåll i henidform, veta vi blott, hur saken icke förhåller sig eller icke bör vara, men ej direkt hur den är eller bör vara. I konstnärens eller vetenskapsmannens konception af en ny tanke, ett nytt verk se vi det mest lysande exemplet på ett tänkande, som arbetar sig upp ur henidens stadium till full klarhet och behärskning af sitt innehåll. I själfva verket kan allt tankearbete karakteriseras som en tänkandets kamp ur henidformen mot begreppet. Men rörelsen är också motsatt, i det att den en gång fullt medvetna tanken nedsjunker till att låta blott representera sig i henidform. Glömskans process bjuder exempel härpå. De oss välbekanta begreppen tänka vi vid det dagliga bruket merendels som henider, och våra logiska, etiska och estetiska visshets-känslor, hvilka vi vanligen icke begrunda med utvecklade omdömen, äro yttringar af henidtänkandet. Klart är, att dessa henider, som genomgått medvetenhetens luttrande kritik, äro af helt annan säkerhet och värde än de primitiva. Se J. Landquist, "Om tänkandet med känslan" (i "Filosofiska essayer", 1906), och B. Hammer, "Bidrag till uppmärksamhetens psykologi" (1908). J. L—t. Hénin-Liétard [enä̃'-lietār], stad i franska dep. Pas-de-Calais (Artois), vid Nordbanan, som där utsänder två sidolinjer. 12,129 inv. (1901; som kommun 14,327). Stenkolsgrufvor, metallurgiska verkstäder. Socker- och glastillverkning. (J. F. N.) Heniochus, zool. Se Piskfisken. Henk, Ludwig Friedrich Wilhelm von, tysk amiral, f. 1820, d. 1894, inträdde 1849 i preussiska marinens tjänst, blef 1871 chef för marinstationen vid Nordsjön samt 1872 konteramiral och direktor för amiralitetet i Berlin. H. blef 1877 viceamiral, adlades 1878 och tog afsked 1879. 1887—93 var han (konservativ) medlem af tyska riksdagen. Han har bl. a. utgifvit Die kriegführung zur see in ihren wichtigsten epochen (1881; 2:a uppl. 1884). Henke. 1. Heinrich Philipp Konrad H., tysk kyrkohistoriker, f. 1752, d. 1809, blef 1777 e. o., 1780 ord. teol. professor i Helmstedt och 1804 vicepresident i konsistorium i Braunschweig, författade Allgemeine geschichte der christlichen kirche (1788—95; ny uppl., i 6 bd, 1795—1806, fortsatt af Vater). Jfr Dogmatik, sp. 624. — 2. Ernst Ludwig Theodor H., den förres son, kyrkohistoriker, f. 1804, d. 1872 som teol. professor i Marburg, skref Georg Calixtus und seine zeit (1853—60) m. fl. arbeten. Se skrift af Mangold (1879). Henke, Christian Heinrich Adolph, tysk läkare, f. 1775 i Braunschweig, d. 1843 i Erlangen, blef 1805 e. o. professor i medicin i Erlangen, 1816 professor i fysiologi, patologi och rättsmedicin samt 1818 förste direktor för den kliniska anstalten. 1825 och 1828 var han universitetets representant vid landtdagen. H. inlade stor förtjänst om rättsmedicinens utveckling. Hans viktigaste arbeten i denna vetenskap voro Revision der lehre von der lungen und athemprobe (1811) och den berömda Lehrbuch der gerichtlichen medicin (1812; 13:e uppl. 1859). I den af honom grundlagda "Zeitschrift für die staatsarzneikunde" (sedan 1821) verkade han för samma ändamål. 1822—34 utgaf H. Abhandlungen aus dem gebiete der gerichtlichen medicin (5 bd). — Hans broder, Hermann Wilhelm Eduard H., f. 1783, d. 1869, professor i Bern och Halle, var en framstående kriminalist. R. T—dt. <img l>

Henle, Friedrich Gustav Jakob, tysk anatom, f. 19 juli 1809 i Fürth, d. 13 maj 1885 i Göttingen, blef 1834 prosektor i Berlin och 1837 docent där, professor i anatomi 1840 i Zürich, 1844 i Heidelberg och 1852 i Göttingen. Med outtröttlig energi arbetade H. hela sitt lif på de medicinska vetenskapernas förkofran, och hvad han därvid utfört står på höjden af sin tids vetenskapliga forskning. Hans Handbuch der allgemeinen anatomie (1841) och hans Handbuch der systematischen anatomie des menschen (1855—73; flera uppl.) äro mästerverk. Lika berömd är hans Handbuch der rationellen pathologie (2 bd, 1846—52, flera uppl.), i hvilket arbete han söker förklara samtliga sjukliga företeelser genom fysiologiens lagar. Därjämte utgaf han en mängd värdefulla mindre arbeten, såsom Über schleim- und eiterbildung (1838), Vergleichende anatomie des kehlkopfs (1839), Pathologische untersuchungen (1840), Anthropologische vorträge (2 hftn, 1876—80), Anatomischer handatlas zum gebrauch im seciersaal (1874—77) m. m., äfvensom ett stort antal afhandlingar i tidskrifter, i hvilka han meddelat många viktiga upptäckter. Tillsammans med Pfeufer utgaf han "Zeitschrift für rationelle medicin" (1841—71), som på vetenskapens utveckling utöfvat ett stort inflytande. Därjämte refererade H. årligen (1844—71) den nyutkomna anatomiska litteraturen, dels i Canstatts "Jahresbericht" (1844—55), dels i de af honom jämte Meissner såsom bihang till "Zeitschrift für rationelle medicin" utgifna Berichte der fortschritte in der anatomie und physiologie (1856—71). R. T—dt. Henlein [-lajn], Peter. Se Ur. Henley, H. on Thames [he'nli-ån te'ms], stad vid södra gränsen af engelska grefsk. Oxford, vid Thames nedanför Reading, omgifvet af Chiltern hills' bokskogar, bekant genom de därstädes årligen i juli månad företagna stora roddtäflingarna. 5,984 inv. (1901). (J. F. N.) Henley [he'nli], William Ernest, engelsk skald, f. 1849 i Gloucester, d. 1903 i Heatherbrae vid Woking efter att länge ha varit invalid, var sedan slutet af 1870-talet utgifvare af tidskrifter ("Magazine of art", 1882—86, "Scots observer", 1888—93, "New review", 1893—98 m. fl.) och serien "Tudor translations". Han redigerade vidare