antologier samt flera upplagor af äldre skalder. Som kritiker var han excentrisk och paradoxal, våldsam och fördomsfull, men suggestiv och själfständig, stor förhärligare af Byron, men däremot föga erkännsam mot Burns (se H:s och Hendersons upplaga af Burns) och väckte ett stort anskri mot sig genom sin kritik af vännen R. L. Stevensons alstring. H:s lyrik, A book of verses (1888; många uppl.), som innehåller bl. a. Hospital rhymes, The song of the sword and other verses (1892), hvari London voluntaries ingå, For England's sake (1900) och Hawthorn and lavender (1901), speglar hans kraftiga temperament med all dess ojämnhet; ett utprägladt patriotiskt drag genomgår hans författarskap. Henleys kvadrantelektrometer [he'nliṡ]. Se Elektrometer. Henleys urladdare [he'nliṡ], fys. Se Urladdare. Henlopen [henlå͡u'pən], Kap, en sandig udde på södra sidan af inloppet till Delaware bay, vid hvilken man genom en 2,450 m. lång vågbrytare skapat en viktig uthamn till Philadelphia och Wilmington. ^{J. F. N.} Henna, Al henna. Se Alkanna. Henna, forntida stad. Se Enna. Henne-Am Rhyn, Otto, schweizisk kulturhistoriker, f. 1828, blef 1857 professor vid kantonskolan i S:t Gallen och 1859 statsarkivarie därstädes, men slog sig 1872 ned i Leipzig som utgifvare af "Freimaurerzeitung", var sedan tidningsman i Hirschberg och Zürich, men återvände 1883 som statsarkivarie i S:t Gallen. Hans viktigaste arbeten äro Geschichte des schweizervolks (3 bd, 1865—66, 3:e uppl. 1878), Allgemeine kulturgeschichte (2:a uppl. 1877—78 i 6 bd; bd 7 1897), Gottfried Kinkel (1883), Kulturgeschichte des deutschen volks (1886; 3:e uppl. 1903 i 2 bd), Die kultur der vergangenheit, gegenwart und zukunft (2:a uppl. 1890), Der teufels- und hexenglaube (1892), Die frau in der kulturgeschichte (s. å.), Die freimaurer (4:e uppl. 1894), Die jesuiten (3:e uppl. s. å.) och Autobiographie (1890). Henneberg, fordom furstligt grefskap i Franken, omkr. 2,000 kvkm. med 105,000 inv. (1803), hade sitt namn efter den i bondekriget förstörda borgen H. vid Meiningen. Grefvarna af H. härstammade från en gammal grefvesläkt från Grabfeld och nämnas först i 11:e årh. Den mest betydande medlemmen af ätten var Bertold VII (d. 1340), kejsar Henrik VII:s inflytelserike rådgifvare, hvilken 1310 fick riksfurstlig värdighet. När ätten utslocknade (1583), delades dess besittningar mellan Hessen, biskopen af Würzburg samt den albertinska och den ernestinska linjen (som fick största delen) i Sachsen. Den albertinska linjens andel tillföll Preussen 1815. (^{J. F. N.}) Henneberg, Wilhelm Johann Julius, tysk agrikulturkemist, f. 1825 i prov. Sachsen, d. 1890 i Greene, blef 1857 föreståndare för försöksstationen i Weende vid Göttingen (flyttade 1875 till Göttingen) och 1865 därjämte professor i kemi vid universitetet i Göttingen. H:s till stor del i samarbete med Stohmann utförda utfodrings- och respirationsförsök blefvo epokgörande för sin tid och ha varit grundläggande för de läror i afseende på husdjurens rationella utfodring, som intill 1800-talets slut voro gällande. Sina försöksresultat offentliggjorde han i Beiträge zur begründung einer rationellen fütterung der wiederkäuer (1860—64), Neue beiträge etc. (1870—72) och i synnerhet i "Journal für landwirtschaft", hvilken tidskrift han grundade 1853. En förteckning öfver hans skrifter intill 1877 finnes i "Festschrift zur feier des 25-jährigen jubiläums der versuchsstation Möckern". H. var med. hedersdoktor i Halle och led. af svenska Landtbruksakad. (1874). (^{H. J. Dft.}) Henneberg, Rudolf, tysk målare, f. 1825 i Braunschweig, d. där 1876, studerade i Antwerpen 1850—53, under Couture i Paris samt i Italien. H:s hufvudverk äro byggda på lidelsefullt romantiska fantasirika motiv, såsom Den vilde jägaren (efter Bürgers ballad; 1856, Nationalgalleriet, Berlin, replik från 1857 i Schackgalleriet, München), "Der verbrecher aus verlorener ehre" (efter Schillers novell, 1860) och Jakten efter lyckan (1868, båda i Nationalgalleriet i Berlin). Dessutom har han målat landskap, genrebilder och häststycken (flera skisser i nationalgalleriet) samt en af kriget 1870—71 inspirerad cykel af patriotiska väggmålningar i vaxfärger (Warschauerska villan i Charlottenburg). I Braunsehweigs museum finnes en stor samling handteckningar och studier af H. ^{J. K—e.}* Henneberg, Karl Vilhelm Albert Rikard, tonsättare, dirigent, f. 5 aug. 1853 i Berlin, elev af Rust, gjorde 1872 en konsertresa i Skandinavien och blef 1873 dirigent för musikföreningen i Bergen, reste ånyo i Skandinavien med tyska operasällskap 1873 och 1876 samt stannade i Stockholm, där han 1878 blef kapellmästare vid Mindre teatern, 1879 vid Nya teatern, 1885 vid Operan och 1894 hofkapellmästare. Som sådan utvecklade han stor arbetsförmåga och gjorde sig förtjänt särskildt om framförandet af Wagners musikdramer. Han lämnade 1907 denna befattning och blef s. å. orkesteranförare i Berns salonger i Stockholm. H. har uppträdt som pianovirtuos, komponerat operan Drottningens vallfart, baletten Undina, musik till skådespelen Brand, Lycko-Pers resa, Diamantbröllopet m. fl., diverse kammarmusik, pianostycken, kör- och solosånger samt instrumenterat Södermans "Kung Heimer och Aslög", o. s. v. Han blef 1885 led. af Mus. akad. ^{A. L.}* Hennebique-konstruktioner [änbi'kk-], bygnk., ett slags armerade betongkonstruktioner, uppkallade efter sin uppfinnare, fransmannen Hennebique, och som vunnit stor tillämpning, särskildt efter Parisutställningen 1900, där de kunna sägas ha för första gången kommit till större användning. Systemet karakteriseras däraf, att man vid armeringen (förstärkningen) af betongen använder rundjärnsstänger för att upptaga dragspänningarna inom konstruktionen samt ett slags byglar af tunna plattjärn, för att hålla rundjärnen kvar på sin rätta plats samt äfven upptaga skjufspänningarna i en för böjning utsatt kropp. De föremål, som mest utföras af systemet, äro bjälklag och takkonstruktioner samt framför allt pålar, hvartill det passar särdeles väl. Jfr Armerad betong. — Litt.: W. Bitter, "Die bauweise Hennebique" (1900). ^{P. Ax. L.} Hennebont [änbå̃'], stad i franska dep. Morbihan, 15 km. ofvanför Blavets utlopp i hafvet och vid Orléansbanan. 6,489 inv. (1901; som kommun 8,702 inv.). Vacker gotisk kyrka, rester af gamla