ehuru i senare afseendet röst och gestalt ej alltid räckt till. Sin förnämsta styrka eger hon inom karaktärsskådespelarfacket, särskildt har hon, tack vare sin smidiga intelligens, vunnit de största triumfer i det moderna konversationsskådespelet med dess skarpt slipade dialog. Ibsen och hon ha ömsesidigt att tacka hvarandra för mycket; hon har kreerat flera af hans viktigaste skapelser; hans dramer ha å andra sidan verkat i hög grad befruktande på hennes konst och skänkt den tillfälle till utveckling och fördjupning. Men äfven andra nordiska och franska nutidsförfattare ha i henne funnit en ypperlig tolk för sina intentioner. Fru H. har flera gånger med största framgång uppträdt i Sverige (första gången i Stockholm 1889); äfven utom Skandinavien har hon gjort sin konst känd. 1908 drog hon sig af hälsoskäl tillbaka från den scen, bland hvars yppersta konstnärinnor hon måste räknas, den främsta sedan fru Heibergs dagar. Hon blef 1877 gift med hofmusikhandlaren H. Hennings i Köpenhamn. E. Ebg. (K. W—g.) Henningsen. 1. Frants Peter Didrik H., dansk målare, f. 22 juni 1850, d. 20 mars 1908, utbildade sig, sedan han tagit studentexamen, vid konstakademien, fick 1883 utställningsmedaljen och 1884 reseunderstöd från akademien. 1887 blef han medlem af akademirådet och 1890 professor vid akademiens modellskola. Han målade en mängd porträtt (ett själfporträtt utställdes 1908) och en hel del genrebilder ur Köpenhamnslifvet och från landsbygden: En begrafning och Hos pantlånaren (båda på Konstmuseet), Höskörd, Gendarmer granska ett par vandrares papper m. fl. H. var äfven en flitig och skicklig illustratör. — 2. Erik Ludvig H., den föregåendes broder, målare, f. 29 aug. 1855 i Köpenhamn, genomgick konstakademien och blef liksom brodern populär genom genretaflor, oftast med ett rent illustrationsmässigt innehåll och med karakteristiska typer: Vaktparaden, "Vräkta", En olyckshändelse (alla tre på Konstmuseum), Nytorv (Stockholms nationalmuseum), Det första skandinaviska naturforskarmötet (universitetets festsal). H. är äfven en god illustratör. 1 o. 2. Ph. W. (G—g N.) Hennique [äni'k], Léon, fransk författare, f. 1851 på Guadeloupe, har visat sig starkt påverkad af Zolas naturalism i sina romaner (bl. a. L'accident de M. Hébert, 1883; Minnie Brandon, 1899) och teaterpjäser (La mort du duc d'Enghien, 1886; Amour, 1890, L'argent d'autrui, 1894, m. fl.). Han är medlem af Goncourt-akademien (se d. o.). Henoch, Henok, Hanok, Enoch (hebr. Hanok), var, enligt släkttaflan i 1 Mos. 5, Jereds son och fader till Metusala. Om honom säges, att han "vandrade i umgängelse med Gud" (v. 22) och att "man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort" (v. 24). H. motsvarar den babyloniske urkonungen Enmedura-nki (enl. babylon. beteckning) eller Euedorachos (enligt Berosus). I likhet med denne skall ock, enligt den senare judendomens föreställning, H. ha invigts i de gudomliga mysterierna angående framför allt världens slut, och de många traditionerna härom ha sedan samlats i Henochs bok (se d. o.). E. S—e. Henoch, Eduard Heinrich, tysk läkare, f. 1820, blef docent 1850, e. o. professor i Berlin 1858 och direktör för afdelningen för barnsjukdomar vid Charitén därstädes 1872. Han tog 1893 afsked. H. var en mycket framstående lärare i pediatrik och har bl. a. utgifvit Klinik der unterleibskrankheiten (3 bd, 1852—58; 3:e uppl. 1863), Beiträge zur kinderheilkunde (2 hftn, 1861—68), Vorlesungen über kinderkrankheiten (1881, 11:e uppl. 1903). Henochs bok föreligger i 2 gestalter, en på etiopiska och en på slaviska. 1. Den förra var ursprungligen skrifven på hebreiska eller arameiska, därifrån öfversatt till grekiska (hvaraf 1886—87 en del upptäcktes i Egypten) och från detta språk öfverflyttad till etiopiska, i hvilken form den redan 1773 blef bekant i Europa, hvarpå den från detta språk öfversattes till tyska bl. a. af A. Dillman (1851—53). Sedan ha nyare öfversättningar efter bättre etiopiska texter verkställts: till tyska af G. Beer i de af E. Kautzsch utgifna "Apokryphen und pseudepigraphen" (1898—1900) samt af Flemming och Rademacher ("Das buch Henoch", 1901), till engelska af R. Charles ("The book of Enoch", 1893). Den etiopiska H.-boken är ett verk af flera förf., som ha lefvat under 2:a och 1:a årh. f. Kr. Dess innehåll är därför af olikartad beskaffenhet. Dess betydelse ligger däri, att den gör oss förtrogna särskildt med en mängd apokalyptiska föreställningar, som spelat en icke ringa roll åtminstone bland en del judar vid tiden för Jesu uppträdande. 2. Den slaviska H.-boken betecknar en yngre afläggare af traditionen om apokalyptikern H. Dess förf. har varit en alexandrinsk jude från början af 1:a kristna årh. Boken, som ursprungligen var skrifven på grekiska, är nu bevarad allenast på slaviska, på hvilket språk den utgafs 1880 af Popov. 1896 utgaf Morfill och Charles en engelsk öfv. ("The book of secrets of Enoch") och Bonwetsch en tysk ("Das slavische H.-buch"). E. S—e. Henok. Se Henoch. Henoteism (af grek. hen, en, och theos, gud), efter M. Müller beteckning för den företeelsen, att en gud, när han anropas, åkallas som den högste, allsmäktige, utan att därför andra gudar på något vis nedsättas eller förnekas, såsom i monoteismen. N. S. Henotik (af grek. henotes, enhet), en till den systematiska teologien hörande vetenskapsgren, som äfven benämnes irenik (se d. o.). Henotikon (af grek. henotes, enhet), teol., kallades det edikt, som kejsar Zeno i Konstantinopel enligt förslag af patriarkerna Akacius i Konstantinopel och Petrus Mongus i Alexandria utfärdade 482 för att bilägga den monofysitiska striden. (Usurpatorn Basiliskos hade 476 gjort monofysitismen till allena gällande statsreligion.) Däruti erkännas kyrkomötesbesluten i Nicæa, Konstantinopel och Efesos. Både nestorianismen och eutychianismen förblefvo fördömda, men Chalcedonense förbigicks med tystnad, Nicænum ensamt skulle gälla, och fortsatt strid om de tvistiga punkterna förbjöds. Denna kompromiss tillfredsställde hvarken de ortodoxe eller monofysiterna. De senare fortsatte striden i Egypten; å andra sidan uppsade påfven Felix III i Rom kyrkogemenskapen med Akacius 484. Så uppstod den första stora kyrkoschismen (se Grekisk-katolska kyrkan, sp. 222), som räckte, till dess under kejsar Justinus I Henotikon 519 upphäfdes. Hj. H—t. Henri [ãri'], fransk namnform af Henrik. Henri I [ãri']. Se Christophe, H., och Haïti. sp. 1058.