Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hennings, Betty Mathilde - Henningsen, Frants Peter Didrik - Henningsen, Erik Ludvig - Hennique, Léon - Henoch, Eduard Heinrich - Henochs bok - Henok. Se Henoch - Henoteism - Henotik - Henotikon - Henri - Henri I. Se Christophe, H. och Haïti, sp. 1058
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru i senare afseendet röst och gestalt ej
alltid räckt till. Sin förnämsta styrka eger
hon inom karaktärsskådespelarfacket, särskildt
har hon, tack vare sin smidiga intelligens,
vunnit de största triumfer i det moderna
konversationsskådespelet med dess skarpt slipade
dialog. Ibsen och hon ha ömsesidigt att tacka
hvarandra för mycket; hon har kreerat flera af
hans viktigaste skapelser; hans dramer ha å andra
sidan verkat i hög grad befruktande på hennes
konst och skänkt den tillfälle till utveckling
och fördjupning. Men äfven andra nordiska och
franska nutidsförfattare ha i henne funnit en
ypperlig tolk för sina intentioner. Fru H. har
flera gånger med största framgång uppträdt
i Sverige (första gången i Stockholm 1889);
äfven utom Skandinavien har hon gjort sin
konst känd. 1908 drog hon sig af hälsoskäl
tillbaka från den scen, bland hvars yppersta
konstnärinnor hon måste räknas, den främsta
sedan fru Heibergs dagar. Hon blef 1877 gift
med hofmusikhandlaren H. Hennings i Köpenhamn.
E. Ebg. (K. W—g.)
Henningsen. 1. Frants Peter Didrik H.,
dansk målare, f. 22 juni 1850, d. 20 mars 1908,
utbildade sig, sedan han tagit studentexamen, vid
konstakademien, fick 1883 utställningsmedaljen
och 1884 reseunderstöd från akademien. 1887 blef
han medlem af akademirådet och 1890 professor
vid akademiens modellskola. Han målade en mängd
porträtt (ett själfporträtt utställdes 1908)
och en hel del genrebilder ur Köpenhamnslifvet
och från landsbygden: En begrafning och Hos
pantlånaren (båda på Konstmuseet), Höskörd,
Gendarmer granska ett par vandrares papper
m. fl. H. var äfven en flitig och skicklig
illustratör. — 2. Erik Ludvig H., den föregåendes
broder, målare, f. 29 aug. 1855 i Köpenhamn,
genomgick konstakademien och blef liksom
brodern populär genom genretaflor, oftast med
ett rent illustrationsmässigt innehåll och med
karakteristiska typer: Vaktparaden, "Vräkta",
En olyckshändelse (alla tre på Konstmuseum),
Nytorv (Stockholms nationalmuseum), Det första
skandinaviska naturforskarmötet (universitetets
festsal). H. är äfven en god illustratör.
1 o. 2. Ph. W. (G—g N.)
Hennique [äni’k], Léon, fransk författare,
f. 1851 på Guadeloupe, har visat sig starkt
påverkad af Zolas naturalism i sina romaner
(bl. a. L’accident de M. Hébert, 1883; Minnie
Brandon, 1899) och teaterpjäser (La mort du
duc d’Enghien, 1886; Amour, 1890, L’argent
d’autrui, 1894, m. fl.). Han är medlem af
Goncourt-akademien (se d. o.).
Henoch, Henok, Hanok, Enoch (hebr. Hanok), var,
enligt släkttaflan i 1 Mos. 5, Jereds son och
fader till Metusala. Om honom säges, att han
"vandrade i umgängelse med Gud" (v. 22) och att
"man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort"
(v. 24). H. motsvarar den babyloniske urkonungen
Enmedura-nki (enl. babylon. beteckning) eller
Euedorachos (enligt Berosus). I likhet med
denne skall ock, enligt den senare judendomens
föreställning, H. ha invigts i de gudomliga
mysterierna angående framför allt världens
slut, och de många traditionerna härom ha
sedan samlats i Henochs bok (se d. o.).
E. S—e.
Henoch, Eduard Heinrich, tysk läkare, f. 1820,
blef docent 1850, e. o. professor i Berlin 1858
och direktör för afdelningen för barnsjukdomar
vid Charitén därstädes 1872. Han tog 1893 afsked.
H. var en mycket framstående lärare i
pediatrik och har bl. a. utgifvit Klinik der
unterleibskrankheiten (3 bd, 1852—58; 3:e
uppl. 1863), Beiträge zur kinderheilkunde
(2 hftn, 1861—68), Vorlesungen über
kinderkrankheiten (1881, 11:e uppl. 1903).
Henochs bok föreligger i 2 gestalter, en på
etiopiska och en på slaviska. 1. Den förra
var ursprungligen skrifven på hebreiska eller
arameiska, därifrån öfversatt till grekiska
(hvaraf 1886—87 en del upptäcktes i Egypten) och
från detta språk öfverflyttad till etiopiska, i
hvilken form den redan 1773 blef bekant i Europa,
hvarpå den från detta språk öfversattes till
tyska bl. a. af A. Dillman (1851—53). Sedan ha
nyare öfversättningar efter bättre etiopiska
texter verkställts: till tyska af G. Beer
i de af E. Kautzsch utgifna "Apokryphen und
pseudepigraphen" (1898—1900) samt af Flemming
och Rademacher ("Das buch Henoch", 1901),
till engelska af R. Charles ("The book of
Enoch", 1893). Den etiopiska H.-boken är ett
verk af flera förf., som ha lefvat under 2:a
och 1:a årh. f. Kr. Dess innehåll är därför af
olikartad beskaffenhet. Dess betydelse ligger
däri, att den gör oss förtrogna särskildt med
en mängd apokalyptiska föreställningar, som
spelat en icke ringa roll åtminstone bland en
del judar vid tiden för Jesu uppträdande. 2. Den
slaviska H.-boken betecknar en yngre afläggare af
traditionen om apokalyptikern H. Dess förf. har
varit en alexandrinsk jude från början af 1:a
kristna årh. Boken, som ursprungligen var
skrifven på grekiska, är nu bevarad allenast
på slaviska, på hvilket språk den utgafs 1880
af Popov. 1896 utgaf Morfill och Charles en
engelsk öfv. ("The book of secrets of Enoch")
och Bonwetsch en tysk ("Das slavische H.-buch").
E. S—e.
Henok. Se Henoch.
Henoteism (af grek. hen, en, och theos,
gud), efter M. Müller beteckning för den
företeelsen, att en gud, när han anropas,
åkallas som den högste, allsmäktige, utan att
därför andra gudar på något vis nedsättas
eller förnekas, såsom i monoteismen.
N. S.
Henotik (af grek. henotes, enhet), en till den
systematiska teologien hörande vetenskapsgren,
som äfven benämnes irenik (se d. o.).
Henotikon (af grek. henotes, enhet),
teol., kallades det edikt, som kejsar Zeno i
Konstantinopel enligt förslag af patriarkerna
Akacius i Konstantinopel och Petrus Mongus i
Alexandria utfärdade 482 för att bilägga den
monofysitiska striden. (Usurpatorn Basiliskos
hade 476 gjort monofysitismen till allena
gällande statsreligion.) Däruti erkännas
kyrkomötesbesluten i Nicæa, Konstantinopel och
Efesos. Både nestorianismen och eutychianismen
förblefvo fördömda, men Chalcedonense förbigicks
med tystnad, Nicænum ensamt skulle gälla,
och fortsatt strid om de tvistiga punkterna
förbjöds. Denna kompromiss tillfredsställde
hvarken de ortodoxe eller monofysiterna. De
senare fortsatte striden i Egypten; å andra sidan
uppsade påfven Felix III i Rom kyrkogemenskapen
med Akacius 484. Så uppstod den första stora
kyrkoschismen (se Grekisk-katolska kyrkan,
sp. 222), som räckte, till dess under kejsar
Justinus I Henotikon 519 upphäfdes.
Hj. H—t.
Henri [ãri’], fransk namnform af Henrik.
Henri I [ãri’]. Se Christophe, H., och Haïti.
sp. 1058.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
